Onödig oro

As you wish, my lord

Ja, i de flesta fall kan vi gott och väl klara oss utan oron. Vårt trygga samhälle har till stor del gjort den överflödig, men hade jag valet att vara oförmögen att känna oro hade jag ändå avböjt. Jag skulle säga att oro kan liknas vid mental smärta. Smärta är en väldigt obehaglig upplevelse men högst nödvändig för att vi ska fungera normalt i våra liv. Det finns flera kända fall med personer som är inkapabla att känna smärta och studier har visat att dessa personer tenderar att ha en betydligt högre skaderisk, detsamma tror jag gäller för oro. Oro kan rent av vara en av de viktigaste mentala spärrar för att inte begå självmord. Kunde jag inte känna oro skulle jag jämt gå runt och vara orolig Själv upplever jag det som att man missar en dimension av livet utan oro. Utan smärta ingen njutning, utan sorg ingen lycka och utan oro ingen frid.

För att åstadkomma något krävs motivation. Ibland har vi motivationen ibland inte. Jag tror oro i vissa fall kan vara en väldigt bra motivationsfaktor. Dock bör du hitta drivkrafter från andra håll då oro kan vara en väldigt kostsam och ofokuserad process som i för stora doser kan göra dig väldigt nedstämd och rent omotiverad.

Lev inte ditt liv slentrianmässigt. Tänk igenom vad som får dig att må bra och vad du vill uppnå. Fråga dig alltid varför du gör någonting, stämmer det överens med dina mål? Vad får det du gör nu för konsekvenser i framtiden? Vilka möjligheter ger en gymnasieutbildning, vilka vägar stängs om du hoppar av? Ser du någon mening med det du gör är det betydligt lättare att jobba på, och är det någon gång riktigt tufft kanske ett stänk oro kan få dig på rätt köl igen.

Jag känner att diskussionen är över här, det är helt enkelt meningslöst att fortsätta argumentera. Detta pga. för det första så anar jag att du ser det som en tävling, och du kommer inte på några villkor att ge upp, det rent av stinker stolthet.
För det andra så känner jag att det du skriver bara tappar kraft, du går bara längre och längre ifrån att övertyga mig ju djupare vi kommer i diskussionen.
Jag kommer inte fortsätta att diskutera om du inte kommer med inlägg av lite högre kaliber, tills vidare önskar jag glädje, lycka och ett orolöst liv...

Bara emos är offer för sina känslor.

Jag tror att oro är bra för de som tycker om att oroa sig. Alltså kan oro rent hypotetiskt vara en skicklig handling. Oro är dock en negativ känsla som skadar både kroppen och sinnet. Att bry sig om någon eller något är en annan sak.

Ja, det var ju synd att du inte ville besvara mina inlägg men ändå kände dig nödgad att komma med substanslösa påhopp. Själv anser jag debattklimatet vara stimulerande för båda sidor att vässa sina argument och väldigt utvecklande för retoriken, analysen och logiken. En vanlig diskussion tenderar att stagnera fortare och nivån blir sällan lika seriös. Angående stoltheten måste jag ställa en retorisk fråga: Vad var egentligen meningen med detta inlägg om inte att kunna dra dig tillbaka med lite heder och stolthet i behåll? Nåväl, vill du sluta diskutera medan mina argument hänger obesvarade i luften så okej. Hoppas då att du lyckas eliminera din oro och lever ett långt och lyckligt liv

Att inte oroa sig innebär inte att utesluta att olyckor kan ske, det krävs inte oro för att göra säkerhetsåtgärder. Att tex. åka bil, båt, eller klättra i ett berg innebär att utgöra en dödsrisk. Innan man utför något som kan innebära döden om något går snett bör man vara säker på att allt är som det ska, att masten är hel på båten. Att säkerhetslinorna sitter som dom ska i berget etc.
För att vara på den säkra sidan och kontrollera saker som dessa är det inte nödvändigt att oroa sig, man kan helt och hållet hoppa över att känna oro och fortfarande göra säkerhetscheckar. Att inte oroa sig handlar inte om att skita i om man dör eller inte.
Kom på mig själv med att vara överförsiktig idag, utan att vara orolig. Hade precis plockat in i diskmaskinen, och kom på att jag la knivarna med det vassa uppåt. Jag tänkte att någon kunde ju ramla över diskmaskinen och få knivarna i sig, så jag vände på knivarna. Allt detta utan att känna oro.




Man kan ju fråga sig vad sannolikheten är att man placerar sitt camp vid en lerpöl också? Att just den oroliga killen agerar och dom andra blir helt förlamade undrar jag varför, tycker inte det finns någon logik i att en orolig person skulle agera kvickare än en icke orolig(som i det här fallet inte reagerar över huvud taget?)
Det mest logiska är ju att den oroliga personen yttligare började oroa sig över vad som skulle hända - flickan brinner! kommer hon att dö? om hon dör vad ska vi göra då? etc. Medan en icke orolig person rent logiskt borde ha agerat snabbare, och mer sansat.


Tycker att mina tidigare inlägg precis ovan täcker alla frågor i denna text.
Helt enkelt - Att inte ha en dålig känsla fylld av oro i magen innebär inte att man inte ser risker.

Som sagt, tycker att dina senaste inlägg inte har vart av samma kaliber.
Det känns meningslöst att ge svar på saker som jag redan gått igenom... Men om du håller på någon riktig bomb så släpp den. Än så länge har du faktiskt hjälpt mig att förstärka min övertygelse, och det ska du ha ett seriöst tack för!

Vad trevligt att du hittade tillbaka

Du har ju missat min poäng. Jag påstår inte att oro är nödvändigt för att utföra säkerhetsåtgärder, kalkylera risker eller förutse problem, det jag försöker få fram är att sannolikheten för dessa beteenden ökar hos personer med oro som personlighetsdrag. Håller du med om detta?

Nu är väl inte lerpölen det intressanta i sammanhanget. Lerpölen kunde lika gärna varit en sandgrop eller läderjacka. Det viktiga i sammanhanget är att denna person mentalt förberett sig på situationen och är därför mer beredd när den kommer. Panik eller paralysi är mest sannolikt att drabbas av när man utsätts för något oväntat, alltså har Bartolomeus störst chans att agera sansat i situationen.



Jaha, så mina argument faller inte herrn i smaken. Nåväl...
*Rullar in det tunga artilleriet*
http://opim.wharton.upenn.edu/risk/d...s/01-19-HK.pdf
Läs och begrunda. Speciellt relevant är Basic Considerations och Relationship Between Worry and Cognition på sid 5-7 samt Discussion, Conclusions, and Implications på sid 19-22.

Några utdrag:

En av dessa personer förklarar känslor genom en massa siffror och konstiga tabeller. Han säger att oro är bra.
Den andra mannen förklarar på ett mycket smart och lättförståligt sett varför oro är meningslöst.

Antingen tror man på:

Christian Schade (Oro)
http://www.ecademy.com/images/photo/86411.jpg

Eller:

Dalai Lama (Icke oro)
http://images.usatoday.com/money/_ph...dalai-lama.jpg

Man kan även ställa sig frågor som:
Vem har kommit längst och dessutom är den största filosofen?
Vem MÅR bäst?

Både rent instiktivt och med eftertanke så väljer jag att förlita mig på Dalai Lama.

Om du prackar på mig en massa texter så kan jag läsa det, skapa ett sammanhang och bearbeta det i huvudet. Dock kan jag inte ifrågasätta han som har skrivit texten. Jag tar helt enkelt bara emot informationen utan att ge, det är inte en dialog mellan två människor. Nu vet jag att du grundar mycket av dina tankar på något som Christian Schade har skrivit, medan jag grundar mycket av mina tankar på vad Dalai Lama har sagt.
I båda fallen är det dock inte enbart den informationen som skapar vår tro, det är genom att leva hela varandras liv vi exakt kan förstå varför vi drar sånna slutsatser som vi gör. Detta känns ganska onödigt, och jag tror inte att du är villig att läsa en massa böcker som jag lägger upp som jag tycker att du ska läsa för att förstå varför jag tror som jag gör. Därför tycker jag att vi håller diskussionen på en social nivå där det finns möjlighet till ifrågasättande, vi håller helt enkelt en dialog mellan två människor.

Vill du pissa vetenskapen i ansiktet ska jag inte hindra dig...
I rest my case

läs edit

Du har rätt i att det inte är en dialog mellan två människor men du har fel i att du inte kan ifrågasätta forskningsrapporten. Vad menar du hindrar dig? Visserligen kan inte dessa forskare bemöta ditt ifrågasättande men är det något du känner brister i tillvägagångssättet eller trovärdigheten hos proffessorerna som ligger bakom den så kan du väl berätta vad.

Där har du återigen fel. Jag hittade den här rapporten igår och allt jag skrivit innan dess är alltså mina egna åsikter grundade på annan erfarenhet. Jag har förövrigt läst Dalai Lamas bok Lycka! två gånger och finner den väldigt underhållande och livsbejakande, men Dalai Lama är trots allt inte en vetenskapsman utan en religiös ledare och i vissa sakfrågor har han därför tyvärr förenklat och vinklat verkligheten lite väl mycket.

Jag är inte ute efter att förstå dig, jag är ute efter att höra dina argument och bemötande på den seriösa vetenskapliga publikation jag lagt fram. Har du några argument som kan kullkasta detta är jag idel öra. Har du någon seriös vetenskaplig publikation får du naturligtvis även publicera den.

Anser du vetenskapliga rapporter vara överflödiga i sammanhanget är det nog meningslöst med vidare diskussion.

No need to worry. Typiskt sådant strunt som säljer i kioskerna och citeras på bätte kalas, jag tycker faktiskt Stevie Wonders "Don't worry, be happy" är bra mycket bättre.

Faktum är att det är tvärtom. Att man inte lyckas är orsakat av att man oroar sig. Det är det som hindrar framgången, att säga att man inte behöver oroa sig är ett kategorifel av grav karaktär. Den är inget man kan göra sig av med, men för framgång i livet på alla plan är frånvaro av oro en nödvändighet.