Onödig oro

Du kopplar ihop oro med något som leder till framgång. Som om det var oron i sig själv som fick en att vilja betala försökringen. Beslutet att ta tag i viktiga saker har inte med oro att göra. Bryr man sig om något så tar man gladeligen hand om det, utan oro.

Då får du se oro på ett annat vis. Kanske som något som vid någon tidpunkt kan leda till någonting bra.

Där det inte finns någon oro finns bara motsatsen till oro. Dvs lugn, glädje (att slippa oroa sig), harmoni, frid mm. Vill man känna någon av dessa possitiva känslor för alltid så måste man bli av med all sin oro, det är logiskt. Eftersom jag utgår ifrån att alla alltid vill vara lyckliga kan jag enligt påståendet ovan säga att oro är helt onödigt. Oro är nödvändigt då den kan få en att inse att den inte behövs.

Funderade ett tag och kom fram till att oro nog är en ganska stor faktor.

Vad gällde skyttet kom jag ihåg en riktigt gammal uv som hållit och tävlingsskjutit sen kriget, han så att det blivit värre bland folk det här med nerver... Och det är ju riktigt, vi är idag mer oroade än vi varit tidigare.
Kanske inte så konstigt med tanke på att stimuli har ökat så otroligt bara det sista halvseklet. Den gamla tidens människor levde i en relativt oföränderligt miljö med få beslut som behövdes fattas. Man kan nog gott räkna med att dessa människor var gott rustade att agera när något behövdes göras. Dvs de var i balans.

Detta gäller inte dagens människor, som ständigt löser ut oro hos sig själva. Sömnproblem, nervositet, koncentrationssvårigheter och ångest är alla orsakade av rädsla. Rädsla som är en inbyggd instinkt som alla ryggradsdjur har och vars syfte är att hålla oss vid liv vid en nödsituation. Men den skall inte utlösas när vi går och handlar eller när vi kör en lite bilvända. Görs detta för ofta kommer denna rädslereflex bli automatisk, därmed lever vi med ständig oro. Och där tror jag vi är idag. Hos en så habil varelse, är det tyvärr så att det ända som kan få den att agera ordentligt är ytterligare rädsla, det ger kicken (adrenalin, endorfin) som den behöver för att komma igång.

Men märk väl detta är inte den ideala situationen, maximal perfomance görs inte av folk som är plågade av oro och i viss mån habila, det gäller varken precisions eller tankearbete. För mycket rädsla sätter ner vår effekt generellt. Lite trist att det nog ligger något i att "oro hindrar oss från att begå självmord" som stod tidigare i tråden. Har vi alltså gått så långt att det inte bland moderna människor är önska att leva som för dem vidare utan skräcken för alternativet.

Jo, fear reflex eller startle reflex heter instinkten som utlöser rädsla och liknande, samma instinkt från människor ner till möss.

Både oro och rädsla utlöses ofta i fel situationer i dagens samhälle, vilket troligtvis beror på att den kulturella utvecklingen gått mycket fortare än den evolutionära. Men om vi kan enas om att oro och rädsla har ungefär samma ursprung och fyller ungefär samma funktion och dessutom att båda har spelat en stor roll för människans överlevnad tidigare tror jag vi är nära att förstå varandra.

Även om rädsla inte är lika viktig längre eftersom vår tillvaro blivit tryggare, fyller den ändå en funktion, vilket jag tror de flesta är överens om. Detta anser jag även gälla för oro, två nära sammanlänkade känslor. En avveckling av både rädsla och oro inom vissa områden av våra liv, främst socialt har vi mycket att vinna på, men att hävda att oro är onödig är fel då den faktiskt behövs i vissa risksituationer för uppmärksammande, kalkylerande och undvikande.

Jag håller med dig om att oro inte är ett idealtillstånd och för mycket oro kan framkalla stark ångest och ett statiskt tankemönster. Precis som en lagom dos rädsla kan förbereda kroppen på fight or flight med en aktivering av SNS kan oro i rätt mängd ha en positiv inverkan på tankeverksamheten, vilket jag tycker tydligt framgår av studien jag länkat till. I kritiska situationer, när slentrianen tagit över kan oro i rätt mängd ge en positiv boost och höja prestationsnivån. På lång sikt anser jag därför oro spela en stor roll, även om fokuserad tankverksamhet med annan motivationsfaktor oftast är att föredra.

Hehe, jag tror att du missat något...
http://opim.wharton.upenn.edu/risk/d...s/01-19-HK.pdf

Har jag hävdat något annat?

Ja, visst vore det trevligt att leva ett liv där oro, rädsla och smärta var överflödigt, men nu ser inte verkligheten ut så, och därför kommer du till ett felslut när du säger att oro är helt onödigt.

Vidare förstår jag inte varför man i en situation där oro vore överflödigt skulle behöva oron för att förstå dess överflödighet?

Precis, rädsla är inte alls lika viktigt längre, men och detta är ett viktigt men, rädslor utlöses idag allt för ofta och vid fel tillfällen. Våra instinkter var formade efter en helt annorlunda värld med ganska tuffa villkor och då hölls dessa reflexer i trim, men i samband med civilisationens utveckling har instnkterna inte längre en plats på samma sätt. De passar inte helt enkelt. Och utlöses vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Trafiksituationer, tankar på framtiden (vi kan ju planera och tänka in i framtiden idag på ett annat sätt än tidigare, det skapar oro), situationer som potentiellt innebär fara (även om den är marginell) som flygning, tandläkare, operation och så vidare.
Så jag tror nog att vår värld kan verka trygg, men det kroppsliga systemet begriper inte riktigt det. Jag ser att väldigt många har sin skrämselreaktion på hela tiden, konstant oro som skickar ut noradrelin ut i kroppen och sätter hela konstitutionen i flyktillstånd. Kan inte tänka mig att det är idealiskt för vare sig tänkande eller något annat. Borde sätta saker ur spel snarare än stimulera i det långa loppet. Kanske kan en temporär adrenalin boost som du skriver fungera men i längden?

Jag orkar fan inte läsa den där boken.

Nej det är väl det du inte har. Men din mening är alltså att oro skulle kunna vara bra vid något enstaka tillfälle?

Här säger du ju att det vore trevligt att leva ett liv utan oro, rädsla och smärta. Jag håller med dig! Det spelar väl ingen roll om oro existerar i en orosdrabbad verklighet eller i en trevlig verklighet? Det är ändå alltid trevligt att vara utan den.

Ur ett andligt perspektiv kan man bli upplyst, vilket betyder att man inte längre identifierar sig med något. Man inser att det inte finns något själv. Om om det inte finns något själv som kan ta stryk så finns det inget själv att oroa sig över. Men för att kunna bli upplyst så måste man uppleva oro, känna att den är dålig och sedan genomskåda den. När man har gjort det har man fattat att den inte behövs och då kan den inte komma tillbaka så länge man inte önskar sig en klick oro (varför man nu skulle göra det?).

jag fann det ändå ganska underhållande när du omedvetet kritiserar dessa gravallvarliga professorer

Ofta är oro överflödig men helt onödig är den inte.

Anser du också att existensen av ett lila slemmonster som tänker förstöra hela världen är nödvändig för att förstå att det inte behövs?

Jag håller med dig i stort om att oro är missanpassad i samhället, men en gnutta oro i risksituaioner där vi kan påverka utgången anser jag vara befogad och tror inte att oro sätter saker ur spel i någon större omsträckning, förutsatt att det rör sig om en liten mängd oro som verkar under kort tid, kronisk oro är precis som kronisk stress skadligt. För att undvika missförstånd menade jag när jag skrev att oro är bra långsiktigt inte någon form av kronisk oro. Jag menade att för framgång sett ur ett långt tidsperspektiv kan välplacerad oro underlätta genom att täppa igen vissa av de fallgropar som vi riskerar under processens gång.

Jo, skrämselreflexen måste vara på plats och fungera vid rätt tillfälle, så långt har du helt rätt. Men för att vara framgångsrik när det gäller att utföra allt från vardagliga ting till mer avancerade saker måste den hållas under kontroll. Jag kan garantera dig att när det gäller precision och hårt tankearbete under stress så är det ingen som helst nytta med oro.

Faktum så är det så att jag tror att mycket av felhandlingar, slarv och rena felhandlingar är orsakade av just ett överskott av oro. Det säger sig lite grand själv att som du skrev att det påminde om smärta knappast kan vara bra. Lika lite som en person som är förkyld eller ur form kan vara på topp när det gäller att utföra handlingar. Jag själv blir iskall under allvarligare olyckor eller tillbud och det är ofta det som har räddat situationen. Speciellt som alla andra springer