Citat:
Ursprungligen postat av Eternalz
Sökte runt lite men hittade inte exakt svaret på min fråga (frågor).
1. Förklara hur problemet med svartkroppsstrålningen och elektroner i en kärna ens löser problemet med oändlig strålning. Det jag menar är att en elektron avger ju eller tar emot ett energikvantum (e = hv) och rör sig då mellan de olika möjliga banorna. Men varför behövdes detta synsätt vad är skillnaden mellan att sända ut vanlig strålning eller diskreta energi kvantum? Varför kan inte den lägsta energi nivån en elekton befinner sig på till slut sända ut det sista kvantumet den bär på och falla in i kärnan som problemet ursprungligen bestod av??
2. Det var någon som sa att köpenhamstolkningen inte används längre, stämmer det eller är är den fortfarande helt duglig??
1. Förklara hur problemet med svartkroppsstrålningen och elektroner i en kärna ens löser problemet med oändlig strålning. Det jag menar är att en elektron avger ju eller tar emot ett energikvantum (e = hv) och rör sig då mellan de olika möjliga banorna. Men varför behövdes detta synsätt vad är skillnaden mellan att sända ut vanlig strålning eller diskreta energi kvantum? Varför kan inte den lägsta energi nivån en elekton befinner sig på till slut sända ut det sista kvantumet den bär på och falla in i kärnan som problemet ursprungligen bestod av??
2. Det var någon som sa att köpenhamstolkningen inte används längre, stämmer det eller är är den fortfarande helt duglig??
1. Lite förenklat: enbart vissa energitillstånd är tillåtna för elektronen i ex. en väteatom. Elektronen kan hoppa mellan dessa tillstånd genom att ta emot eller skicka ut energikvanta. Det finns dock inga tillåtna tillstånd för elektronen där dess medelavstånd till kärnan är närmare än vad det är i det lägsta energitillståndet. Notera dock att elektronen i sitt lägsta tillstånd har en viss sannolikhet att befinna sig i kärnan. Detta förklarar exempelvis att instabila kärnor ibland "fångar" in en elektron och ombildar en proton till en neutron. I klassisk teori kan elektronen skicka ut godtyckligt små energimängder och det finns ett kontinuum av tillstånd där elektronen är närmare och närmare kärnan.
2. Beräkningsmässigt skulle jag säga att den är helt duglig men kanske är den inte tillfredsställande ur ett grundfysikaliskt perspektiv. I grundläggande fysikkurser spenderar man nog inte så mycket tid överhuvudtaget på dessa frågor. En grundligare förståelse för kvantmekanikens tolkning kanske kan ge nya idéer om den teori som ska "förena" kvantmekanik och allmän relativitetsteori. På wikipedia finns mycket att läsa i ämnet.
http://en.wikipedia.org/wiki/Interpretations_of_quantum_mechanics
Intressant citat:
a poll mentioned in "The Physics of Immortality" (published in 1994), of 72 "leading cosmologists and other quantum field theorists" found that 58% supported the many-worlds interpretation, including Stephen Hawking and Nobel laureates Murray Gell-Mann and Richard Feynman.