Nystart - Hur viktigt är det?

Jag har kommit fram till att min kropp, mitt blod, min ande, min själ och hela mitt väsen vill att jag ska återvända till mitt fädernesland Österrike. Funderar faktiskt på att flytta ned till mina släktingars gård på landet och arbeta med jorden till att börja med.
En sån här nystart känns helt nödvändig för att komma igång igen.

Av någon anledning är Österrike ett av de länder jag besökt som inte känns som om tiden sprungit ifrån det eller som om det tappat sin urkraft och renhet. För mig är röken och ångan som långsamt svävar mellan de skogklädda kullarna i Niederösterreich en gråmulen vårmorgon en orörd livskraft och Österrikes städer är i högsta grad aktiva smedjor av mänskligt kunnande där den intellektuella ådran är folklig, enkel, självklar och finns i varje talat ord och i varenda gatsten. Dessa miljöer känns för mig välkomnande och utan att ifrågasätta min integritet låter de mig bli en aktiv eller passiv, beroende på min sinnesstämning, del av sig och skänker mig både inre lugn och skapandekraft. Jag föds och dör på nytt med varje soluppgång och solnedgång och tiden antar formen av ett evigt flöde snarare än en kort, hektisk jakt. De forcerade tillstånd av död, lidande och förändring som knyts till våra egna begränsade livstider sätts i ett annat perspektiv och människans handlingar, socialt, i politiken, över nationsgränserna och genom historien blir till en aktiv existentiell stimulans där den egna påverkan på det som i österlandet kallas "fjärilseffekten" blir ytterst kännbar. Till och med döden är i detta tillstånd någonting vackert.

Efter ett visst mått av insikt genom smärta och en långsiktig själslig raffinering börjar nog de flesta upptäcka det tillstånd jag beskriver och många kanske söker en ny start, ett uppvaknande, och att genom de starka och individuella fysiska punkter som existerar också fortsätta sin högre resa.
För mig känns denna nystart i livet mer ängelägen nu än någonsin och allt inom mig säger åt mig att återvända till Centraleuropa trots att jag så länge varit inställd på en annan slags nystart och även en slags exil i Brasilien. Kanske kommer jag även dit en dag men det som är viktigt är att lyssna till sin inre vägvisare, inte bara i de bokstavliga vägväl vi gör. Nyckeln till harmoni är att upptäcka de starka flöden som utgör evighetens krafter och rida på dem.

Att Sverige får min själ att mögla och kyler ut alla mina livsrum har för mig varit känt länge. Här finns ingen fullkomlighet för mig, varken i död eller liv, bara ett högre tillstånd av meningslöshet där jag förlorar allt mer av min initiativkraft. En nystart är den skogsbrand jag behöver. Varför alla inte drabbas av denna känsla någon gång måste helt enkelt vara för att vissa har större själar, andra mindre. Vissa får aldrig möjligheten att öppna sig för historien eller framtiden.

"Nystart - Hur viktigt är det?"

Går ju inte att svara på generellt. För dig kanske det är viktigt, för en annan helt oväsentligt.

Kör'm bara.

Om en nystart är viktig beror på vilket liv man lever för tillfället. Om du lever i meningslöshet i Sverige och känner att du kan få det mycket bättre i Österrike så åk, vad väntar du på? Jag jorde ne nystart när jag flyttade för några månader sedan och det har enbart gjort mig gott. För mig var en nystart nödvändig, det verkar som om det är det för dig också.

Det kommer göra dig gott, Blight. Passa på att läsa lite mer Nietschze under tiden.

Det låter ju som du kommit in på mer positiva tankegångar på sista tiden och det glädjer mig!

Problemet är bara att jag tror du överskattar geografin! Jag tror att vi människor också behärskas av krafter från vår själ, vår ande etc. Och det är risk att man bär med sig sig själv och sin upplevelse av världen vart man än kommer så att säga. Jag menar: det kanske vore ett mer effektivt sätt att möta sig själv där man står. Just nu! Istället för att hoppas att DÄR BORTA finns lyckan. För risken är väl ganska stor att du kommer att upptäcka just detta: sig själv kommer man inte ifrån.

Men ibland måste man vandra runt jorden för att komma på att man egentligen sökte efter den punkt som man startade ifrån - eller hur nu zenmunkarna brukar uttrycka det?

Jag har redan konfronterat mig själv. Tror nog jag känner mig själv bättre än de flesta "lyckliga" känner sig själva. Att försonas med Sveriges kulturella, folkliga, ideologiska och estetiska brister är för mig omöjligt. Det är en tillvaro i misär hur jag än vrider och vänder på det. En stor del av svenska folket bör utrotas och jag sörjer inte om/när det händer.

Vad i Sverige är det som får dig att mögla?

om du känner dig själv så hemskt väl, vore det inte lite väl slappt/dekadent/lättjefullt av dig att retirera till en "bekväm" miljö? använd istället din eventuella mänskliga potential till att göra livet surare. ju vidrigare miljö du är framgångsrik i, desto mer smickrande är det för dig. och man dör inte av ångest eller andra känslomässiga nederlag.

då din sociala status sannolikt inte står särskilt högt i kurs här så skulle du väl bli ett värre avskum i exil? börja på läkar-/civilingenjörsprogrammet eller liknande och gör dig åtminstone nyttig innan du emigrerar (+ att du får slösa bort svenska skattepengar under tiden).

för rättsmedvetandet -- välj tyra banks show, kanal5.
'

Jag har gott om pengar, kommer från en anständig släkt, alltså god social status. Att jag även parasiterar på svenska samhället och dess grisfolk gör inte att mitt bankkonto för den skull blir mindre. Ingen utbildning och inget arbete däremot, sådant är för folk som planerar att leva längre än 30.

Att ha låg social status är att vara ful, utblottad, skuldsatt, outbildad förtidspensionär med arbetarklassbakgrund, boende i betonghetto. Det enda som stämmer på mig av de påståendena är att jag är förtidspensionär och saknar formell utbildning. Jag har för övrigt rätt att slösa bort svenska skattepengar även om jag bor i Österrike eftersom det är ett EU-land. Har t.o.m rätten om jag bor i Brasilien bara jag gör det i halvårsintervaller och fortsätter vara skriven i Sverige. Det svenska folket är till för att utnyttjas.

På din beskrivning att döma låter det nog inte som du är särskilt försonad, utan snarare mycket olycklig.

Nej nej, du har låg social status. Att vara arbetslös ej utbildad förtidspensionär är så låg social status som man kan få. Att din pappa försörjer dig ger dig om möjligt ännu lägre status.

Stackare där.