Thin Lizzy har nog i många år varit en utav mina favoritgrupper. Såg " bandet" live en gång 1999,nåja det var två fd medlemmar, (scott gorham och John Sykes )som tillsammans med ett par andra musiker körde gamla thin lizzy låtar. Även fast det inte var " riktiga bandet" så var det en trevlig kväll. John Sykes lät EXAKT som Phil Lynnot på sång också
Det intressanta med Thin Lizzys musik är att den är svår att kategorisera. Men man märker tydligt vilket band som inspirerat andra 80 tals hårdrocksband, som tex Iron Maiden.
Man märker tydlig Jimmy Hendrix influsenser på dom äldre skivorna( vad jag minns då det var ett tag sedan jag lyssnade på dom). Debutalbumet, samt " shades of the blue orphanage" och " Vagabonds of the western world" är skivor som är lite flummigare och man kan märka att bandet inte nått sin fulla potential ännu, den som blomstrar ut på " Night life " och ännu mera på " Fighting".
ALLA Thin Lizzys skivor från 1974-1983 är kanonbra. Men efter tungt övervägande måste jag nog säga att min absoluta favorit måste bli " Johnny the fox". Klockren skiva rakt igenom med introspåret, borderline, dont say a word, massacre, mfl.
Tror inte jag behöver påpeka sådan saker som dem legendariska gitarrsolona på " emerald", eller " Black rose", eller den kända " boys are back in town" och " dancing in the moonlight"..finns andra mindre kända guldkorn.
Showdown( Nightlife)- Skön, lite långsammare låt med tydliga Jimmy Hendrix influenser i gitarrkompet. " whaggawhagga" Lite hippiestuk på låten och gillas säkert av div haschare. Nu är jag absolut inte sådan men skön låt iaf.
Suicide( Fighting)-Svängig rocklåt med sjukt häftig basgång, tight och väl genomarbetad låt med ett snyggt mellanspel som övergår i ett fint solo.
Angel from the coast( Jailbreak)-svängig och röjig låt med härligt gitarrspel och skönt solo.
Bogie Wogie dance( Johnny the fox) skön och snabb rocklåt.
Opium Trail( Bad reputation) en skön och lite " flummigare" låt med en lite annorlunda stuk, ett tydligt bevis på gruppens allsidighet och förmåga att kunna göra olika sorters låtar.
Got to give it up( Black Rose) - en lite sorgligare, sentimentalare låt där Phil Lynott sjunger om sina självupplevda problem med droger. Tokskönt riff och enkel vers som skapar en god dynamik och gör låten lättlyssnad utan att den låter som kommersiell smörja.
We will be strong( Chinatown) -Enkelt men episkt introsolo, och genomgående episkt gitarrspel låten igenom. En tight och sammanhängande låt med fin text.
Angel of death( Renegade)- Ja jag vet, jag brukar inte gilla synth men i denna låt är det fan ett undantag då det är i rätt läge, och på rätt sätt och ett bra komplement till musiken. Episkt intro som exploderar i tyngre gitarriff som sedan återkommer i mitten på låten. Sjukt bra gitarrsolon. Lite mörkare tema och framtoning än tidigare låtar.
Sun goes down( Thunder and lightning)-skall man höra en lugn låt med Thin Lizzy, då skall det bli denna. Helt otrolig basgång som kompletteras med enkelt och episkt gitarrspel och till det Phil Lynotts distinkta stämma. Magiskt!
Självklart finns det MÅNGA andra bra och mindre kända låtar på dom skivor jag nyss tog upp, jag valde ett axplock. Bara att sätta sig ned och lyssna.
Sen vill jag tillägga att bandets senare skivor som gjorde under 80 talet är sjukt underskattade, både Chinatown, Renegade samt Thunder and lightning.
Man kan tydligt märka att gruppen antog en " hårdare och tyngre" stil på 80 talet. Något man börjar märka på renegade, men som TYDLIGT märks på Thunder and lightning
Det intressanta med Thin Lizzys musik är att den är svår att kategorisera. Men man märker tydligt vilket band som inspirerat andra 80 tals hårdrocksband, som tex Iron Maiden.
Man märker tydlig Jimmy Hendrix influsenser på dom äldre skivorna( vad jag minns då det var ett tag sedan jag lyssnade på dom). Debutalbumet, samt " shades of the blue orphanage" och " Vagabonds of the western world" är skivor som är lite flummigare och man kan märka att bandet inte nått sin fulla potential ännu, den som blomstrar ut på " Night life " och ännu mera på " Fighting".
ALLA Thin Lizzys skivor från 1974-1983 är kanonbra. Men efter tungt övervägande måste jag nog säga att min absoluta favorit måste bli " Johnny the fox". Klockren skiva rakt igenom med introspåret, borderline, dont say a word, massacre, mfl.
Tror inte jag behöver påpeka sådan saker som dem legendariska gitarrsolona på " emerald", eller " Black rose", eller den kända " boys are back in town" och " dancing in the moonlight"..finns andra mindre kända guldkorn.
Showdown( Nightlife)- Skön, lite långsammare låt med tydliga Jimmy Hendrix influenser i gitarrkompet. " whaggawhagga"
Lite hippiestuk på låten och gillas säkert av div haschare. Nu är jag absolut inte sådan men skön låt iaf.Suicide( Fighting)-Svängig rocklåt med sjukt häftig basgång, tight och väl genomarbetad låt med ett snyggt mellanspel som övergår i ett fint solo.
Angel from the coast( Jailbreak)-svängig och röjig låt med härligt gitarrspel och skönt solo.
Bogie Wogie dance( Johnny the fox) skön och snabb rocklåt.
Opium Trail( Bad reputation) en skön och lite " flummigare" låt med en lite annorlunda stuk, ett tydligt bevis på gruppens allsidighet och förmåga att kunna göra olika sorters låtar.
Got to give it up( Black Rose) - en lite sorgligare, sentimentalare låt där Phil Lynott sjunger om sina självupplevda problem med droger. Tokskönt riff och enkel vers som skapar en god dynamik och gör låten lättlyssnad utan att den låter som kommersiell smörja.
We will be strong( Chinatown) -Enkelt men episkt introsolo, och genomgående episkt gitarrspel låten igenom. En tight och sammanhängande låt med fin text.
Angel of death( Renegade)- Ja jag vet, jag brukar inte gilla synth men i denna låt är det fan ett undantag då det är i rätt läge, och på rätt sätt och ett bra komplement till musiken. Episkt intro som exploderar i tyngre gitarriff som sedan återkommer i mitten på låten. Sjukt bra gitarrsolon. Lite mörkare tema och framtoning än tidigare låtar.
Sun goes down( Thunder and lightning)-skall man höra en lugn låt med Thin Lizzy, då skall det bli denna. Helt otrolig basgång som kompletteras med enkelt och episkt gitarrspel och till det Phil Lynotts distinkta stämma. Magiskt!
Självklart finns det MÅNGA andra bra och mindre kända låtar på dom skivor jag nyss tog upp, jag valde ett axplock. Bara att sätta sig ned och lyssna.
Sen vill jag tillägga att bandets senare skivor som gjorde under 80 talet är sjukt underskattade, både Chinatown, Renegade samt Thunder and lightning.
Man kan tydligt märka att gruppen antog en " hårdare och tyngre" stil på 80 talet. Något man börjar märka på renegade, men som TYDLIGT märks på Thunder and lightning
