Thin Lizzy - Officiell tråd

Håller med. De två bästa skivorna - Jailbreak och Johnny the fox - släpptes samma år. Då var dom fenomenala.

Thunder & Lightning känns som ett försök att närma sig 80-talets krav på snabbare och tyngre rock - men charmen gick förlorad. Ganska talande att den bästa låten på det albumet är den enda balladen - The sun goes down. Och vad fan hade John Sykes i Lizzy att göra?

Vad anser du om deras tre första skivor då? (Thin Lizzy, Shades of a blue orphanage och Vagabonds of the western world). Idag lyssnar jag på dom med andra öron än förut och kan faktiskt tycka att dom är riktigt bra. Produktionen är tyvärr lite trist.

Gary Moore var ju gitarrist på den plattan (ersatte Brian Robertson) och lyssnar man på hans 80-talsplattor så kan man höra att han återanvänder temat från den låten i många egna låtar.

Måste säga att jag främst gillar Phils oerhört sköna sångstil samt fräna basspel.

Bör även tilläggas att Cold Sweat är en av de coolaste, svulstigaste rocklåtarna!

cruelstein

Jag tycker att deras första tre plattor är jättebra, även om jag känner lite mer för de senare 70tals plattorna som fighting, nightlife, bad reputation och självklart jailbreak!
Jag tycker att den första skivan är lite ojämn, men helt klart njutbar!

Är du också en av dem som helst bara vill ignorera de sista åren av Lizzy?
Jag har en bootleg av en spelning en väldigt sen uppsättning gjorde här i Sverige. Det är bara något år innan Lynott dör. Man hör verkligen hur nerknarkad hans röst är innan han "kommer igång". Och det känns som de tappat mycket av glöden de hade i början.
Sen är jag väldigt skeptiskt till de som fortfarande kallar sig för Thin Lizzy. I mina ögon är de bara väldigt dåliga kopior.

Måste bara skryta med att jag äger 8 stycken Lizzy lp-skivor plus Solo in Soho och The Phil Lynott Album, även dem på mysig, gammal raspig vinyl

Kända eller inte, Thin Lizzy har aldrig varit ett dominerande band under 70 eller 80talet. Dom har alltid stått i skymundan av Led Zeppelin, Deep Purple och black Sabbath och en hel del andra band. Thunder & Lightning är en rätt skön, 80talet är hårdare men visst passar det inte riktigt Thin Lizzys stil, gillar deras lugna sagomusik a la Sarah.

Dom första tre skivorna känns som en blandning av progressiv rock, Hendrix och en nypa blues. Eric Bell lade inte på samma ljudmattor som Gorham/Robertson, men han hade en ganska skön spelstil.


Jag tycker att den sista riktigt bra skivan var Black Rose. Snowy White, som spelade gitarr på Chinatown och Renegade är en oerhört känslosam gitarrist med mycket blues i botten, men han kom inte riktigt till sin rätt i Thin Lizzy. Lynott sjunger inte lika inspirerat heller. En ganska skön, lite udda låt, på Renegade, är Fats - det tycker jag är den sista bra sånginsatsen av Lynott.



Jag har de flesta av deras skivor på både vinyl och CD - och visst är det skönare att lyssna på vinylen! Det snygga omslaget till Johnny the Fox gör sig, dessutom, inte alls lika bra på ett litet fjuttigt CD-fordral.

Då är vi 2 gamla tanter då men det kan vi nog vara ganska stolta över ja Scott Gorham hade en fin liten häck.

Det ligger i sakens natur att en del uppfattar att Lizzy var underskattade eftersom Phil inte längre finns bland oss, hade han gjort det så hade Thin Lizzy ångat på än, dock håller jag inte med om underskattandet.

Själv fick jag möjlighet att se dem vid tre turnetillfällen; China Town, Renegade och Thunder & Lightning varav den senare blev The farewell tour om jag minns rätt, av dessa var China Town i särklass den bästa upplevelsen och detta trots Snowys medverkan (tenderade till att "briljera/flumma") Men det var ett svettigt ös, Phil var märkt av missbruk men var kung på scen.

Tycker gott att man kan lyssna på plattorna fram tom China Town, efter den blir det platt fall, Jailbreak, Fighting, Bad reputation, Black Rose är mina favoriter, de absolut första plattorna har jag ingen relation till av den anledningen att jag inte lyssnat på dem mer än en gång, ska bli bättring på det nu

Det är intressant att studera alla gitarrister som kommit och gått i Lizzy under åren. Eric Bell var ju helt klart den som var mest "off", men det har nog mer att göra med att bandet som helhet inte hade funnit sin melodiösa stil som inte kom fram förrän med "Fightin" 1975. Det är dock orättvist att döma ut honom, för även om han inte var vare sig tekniskt briljant eller tillnärmelsevis lika melodiös som exempelvis Gorham så var han ändå delaktig i klassiker som "Whiskey" och "The rocker". Dessutom diggar jag stenhårt "Return of the farmer's son" från första plattan 1971.

Sen blev det räfst och rättarting med den oslagbara duon Gorham/Robertson, den enligt mig bästa sättningen. De fyra plattorna "Fighting", "Jailbreak", Johnny the Fox" och "Bad reputation" utgör alla gräddan av deras katalog. "Black rose" som kom -79 fortsatte visserligen på samma bana men flertalet låtar känns alltför likriktade för att vara riktigt intressant. Kvar står dock det faktum att titelspåret tillhör det bästa de nånsin gjort och ståtar med deras bästa gitarrsolo. Gary Moore må vara en tråkmåns, men han har aldrig låtit så bra som här, period!

Sen gick det illa. "Chinatown" är visserligen ingen dålig platta och titelspåret är grymt och "Genocide" likaså, men sen vete fan alltså. Snowy White är en blek fjant i jämförelse med sina företrädare, speciellt Robertson, och hur de nånsin trodde att han skulle kunna lira jämt med Gorham är för mig en evig gåta. Det blev inte bättre på "Renegade" och jag måste erkänna att jag faktiskt inte lyssnat nämnvärt på "Thunder and lightning".

Nej, Lizzy var ett toppenband på förra sidan 1980-strecket och få gitarrpar har levererat så vackra och fulländade solodueller som Scott Gorham och Brian Robertson. Och så en av världens mest underskattade trummisar Brian Downey på det. Jädrar vilka flinka små prylar han får till alltså! Och Phil som den sanne rockern som inte tar skit från någon! Där, mina damer och herrar, har vi receptet på ett band som saknar motstycke i musikhistorien!

Van, Phil och Rory är de tre stora irländska rockgudarna.

Thin Lizzy var minst sagt ett otroligt band. Med Lynotts utstrålning och skickliga twingitarrister så skapade dem väldigt intressant musik. Phils röst passade också bra i deras många ballader.

Härliga gitarrsolon: Emerald, Cowboy Song, The Rocker.

Ballader: Still in love with you (live version), Sarah, The sun goes down och Little Girl in bloom.

Underskattade .. njaaeeeee

Med tanke på om hur länge sedan deras storhetstid var så har många rockband hävt fram dom som inspirations källor genom bl.a covers och utalanden. Bara för att nämna några : Metallica, Aerosmith, Gamla Guns N Roses m.m