Vad är egentligen manligt och kvinnligt?

Manligt och kvinnligt är begrepp som jag verkligen inte förmår att förhålla mig till. Vad är kvinnans väsen? Vad, utöver att jag har bröst och fitta, gör mig till kvinna?

Bra fråga. Har dock inget bra svar på vad som är genuina manliga och kvinnliga egenskaper som finns hos alla män och kvinnor.

Det jag tycker är manligt är fysisk styrka, intelligens och att fokusera på en sak i taget.

Det jag tycker är kvinnligt är att föda barn, intelligens och simultankapacitet.

Läs Simone de Beauvoir - det andra könet.

Det finns ingen som kan säga vad som är kvinnligt, strikt objektivt sett. Men det innebär inte alls att "kvinnligt" är ett värdelöst epitet att använda, vilket vissa smartrövar vill få det till.

Jag har en ungefärlig definition på vad som är kvinnligt. Väldigt många i min omgivning (och åtminstone i Europa i stort, vet jag av egen erfarenhet) delar den ungefärliga definitionen. Du vet garanterat också ungefär vad jag menar, din skojare där.

Exempel på typiskt kvinnliga adjektiv kan vara vårdande ("Ååååhhh, vilken liten söt hundvalp....") och känslosam (ibland överdrivet så; en fransos jag kände brukade säga "hon har slut på Nutella" när en tjej var till synes oförklarligt ledsen/PMS-grinig, vilket på ett rätt så fint sätt kopplar ihop den kvinnliga känslosamheten med det faktum att väldigt många kvinnor älskar choklad, tycker jag).

Det jag vill få fram är alltså bara för att det inte finns en definition huggen i sten och omöjlig att ifrågasätta innebär det inte att det är omöjligt, eller ens på något sätt förknippat med svårigheter/tvetydigheter i dagliga sammanhang, att beskriva saker som kvinnliga (vilket väl egentligen var vad du ville få fram?).

Här tycker jag också att det är viktigt att poängtera en sak; den här "gulligheten" som nog lyser igenom när jag beskriver kvinnlighet ser man också när kvinnor talar om hur män är, allt som oftast. Jag har sett många kvinnor som uppfattar män som lite gulligt "dumtröga" i många situationer. Det skall naturligtvis någon kvinna skriva om och inte jag, men jag tycker det är viktigt att poängtera detta eftersom vissa individer hyser en förkärlek för att blunda för den andra sidan av myntet.

(OT: Den här i vissa fall "gulliga" bilden av det som är typiskt för det motsatta könet är nog förresten starkt förknippad med stolthet över att tillhöra sitt egna. Den här stoltheten tror jag kan vara väldigt nära det som brukar kallas "attraktivt självförtroende" i raggningssituationer, med mera. Men det är en annan diskussion.)

För mig är det otänkbart med något annat än en kvinna jag uppfattar som väldigt kvinnlig. Att ha en stark uppfattning om det har ingenting att göra med respekten för andra människor, män som kvinnor.

Varför skulle kvinnan ha ett väsen mer än snickaren eller gatusoparen har ett väsen?

Tänk också på att "manligt" och "kvinnligt" inte behöver vara allomfattande och ömsesidigt uteslutande.

Ytterligare en irriterande sak. Män ursäktar kvinnors uridiotiska beteende med att "hon är kvinna, de är såna" och vice versa. Det där har jag aldrig förstått. "Han är dumtrög, Bosse, hi hi hi, ni vet hur dom är".

Allt är ursäktat, bara båda könen får trycka? Oacceptabelt! Alla ska bete sig som folk och därmed BASTA.

Erh, gatsopare föds man inte till, snickare föds man inte till, det är något man blir. Kön föds man däremot till. Vad könet inbegriper och exakt hur starkt det påverkar individen är frågan.
Låt oss använda det sunda förnuftet och släppa alla nutida konventioner och tankeblockeringar för en stund.

Vad vi vet:
*Män har en annorlunda fysik och mer muskelmassa (i ett ursprungligt tillstånd, inte i ett konstlat "modernt" samhälle), lämpade för att fälla ett djur, bygga en flotte, tillverka redskap, slå ner konkurrerande hannar.

*Kvinnan har en annorlunda fysik med mindre muskelmassa och mer fettvävnad, bättre immunförsvar, lämpad och perfekt designad för att bli gravida och föda barn.

Naturens "avsikt" torde med all sannolikhet vara att mannen och kvinnan kompletterar varandra, hur det har blivit så vet jag inte men det är inte så svårt att föreställa sig olämpligheten med en havande kvinna ute i buskarna på älgjakt eller en alfahanne instängd med ett gäng barn.

Om naturen designat oss för ensamliv skulle vi inte vara konstituerade som vi är, vi skulle istället, likt många andra däggdjur uppvisa i princip likvärdiga kroppsstyrkor. Nu är vi inte det, nu är vi sociala djur som är ämnade att leva i flock, detta leder säkerligen till en stark specialisering hos individerna, dvs, de flesta kan bidra med något unikt till gruppen. Specialiseringen tycks framtyda klarast hos den manliga populationen eftersom han inte kommer att påverkas av havandeskapet, hans fysik är i sig mindre av ett fängelse eller ett hinder. Han är rörlig medan kvinnan är mer stationär. Just våra roller i fortplantningen tror jag definierar våra medvetanden mycket starkt, åtminstone i en "naturlig miljö" men även i urbana miljöer.

Med detta sagt, om uppenbara fysiska, kroppsliga skillnader kan mätas, varför skulle inte de mentala skillnaderna följa samma mönster? Varför skulle vi vara specialanpassade kroppsligt men likvärdiga mentalt? Den ekvationen får jag inte på något sätt ihop. Det gynnar modern att vara starkt känslomässigt bunden till sitt kid, det gynnar avkomman att hanen är mer inriktad på att förse familjen med det materiella behovet.

Nu kommer vi till nästa punkt i programmet: miljön.

Vi har säkerligen inte förändrats speciellt mycket i fråga om genetik de senaste tusen åren. I princip lever samma människor idag som förr, det är bara att vår omgivning förändrats, samhällsstrukturen och förhållandet till naturen.
Förutsättningarna idag är helt annorlunda, de tidigare kvinnliga och manliga egenskaperna har i många avseenden satts ur spel och ersatts av en annan sorts duglighet; yrkesmässig dygd. Kvinnan är inte (teoretiskt sett) bunden till hemmet och mannen är inte tvingad till kroppsarbete och jakt.
Men, under ytan lurar fortfarande naturen och pockar på, trots våra grandiosa överbyggnader, trots våra försök att på alla sätt kontrollera naturen och skilja oss ifrån den kan vi aldrig någonsin fly.
Så, även om förutsättningarna och miljön inte i teorin kräver något könsspecifikt av oss faller vi ändå gärna in i våra medfödda anlag.

Ser du en grupp tjejer och en grupp killar ute på stan ser du omedelbart att: detta är kvinnor och detta är killar. Det råder ingen tvekan om att de skiljer sig åt mer än bara till ytan, framförallt till sättet.

Vad är det som är så fruktansvärt för kvinnor med insikten att deras livmoder påverkar dem, att de är barnalstrare framför allt? Var stolta för helvete. En man är stolt över att vara man, men vad är en kvinna stolt över att vara?
I dagens, groteskt överanalyserande/överintellektualiserande, samhälle blir det tydligt då allt som har med "natur" att göra är ses något lågt, kroppsligt, simpelt, ovärdigt, skamligt, skämmigt eller till och med sjukt. Det djupast kvinnliga tycks ha blivit en defekt eller affekt.
Alla bög/trans/lebb-medier som visar upp kvinnliga ideal som i "sex and the city" bidrar såklart till bilden att moderskapet är något sekundärt, att kvinnlig känslosamhet är något löjligt och patetiskt och ska förfäktas. Att den starka kvinnan idag inte är den som har koll på familjen utan som kräver sin plats på yrkesarbetets arena framförallt. Det kvinnliga har, i någon slags process, förpassats och ersatts med något annat.
Och det märkligaste av allt är, att de kvinnor som starkt förespråkar feminism och "starka kvinnor" ofta är väldigt bräckliga inombords, missnöjda med sina kroppar, sönderstressade, deprimerade, olyckliga, barnlösa med mera, de förfäktar alltså det som egentligen skulle bidra till deras sinnesfrid. Beauvoirs spöke vilar fortfarande över Sverige, denna djupt kvinnoföraktande gamla nucka.

Det finns ingen grupp i samhället jag tycker så synd om som unga storstadskvinnor i karriären. Sammanbitna och ständigt i krig med sig själva.

Som jag ser det: när miljön förändras så att könen i viss mån lösgörs från sina "egentliga" roller/positioner ska man låta den som vill, kvinna som man, välja den väg hon själv vill helt utan press utifrån, Därför måste man förhindra denna otroliga mediala övervikt på yrkeslivet som den enda vägen till "frälsning" och lycka! Denna äckliga och vidriga materialism och själlösa pengatörst. Du är vad du gör! Och om du inte blir känd har du misslyckats i princip. (Och föder du barn är du bara ett simpelt kreatur, en förtryckt och begränsad "slav")
Denna diskussion är möjlig i VÅR kontext, med våra förutsättningar. Säg att en katastrof drabbar vårt samhälle så att vi står utan någonting alls. Då skulle var och en inrätta sig i de traditionella könsrollerna, eftersom miljön krävde det av oss för vår överlevnad och ingen jävel skulle klaga

Detta är en fråga jag ställer mig varje gång jag stöter på folk med gigantiska öron (utstående), för att inte TALA om alla de som har gigantiska näsor. VARFÖR denna hysteriska biologiska skillnad, som dessutom ibland kan vara direkt grotesk? Vad är det för vansinnig idé att vi överhuvudtaget skulle vara människor allihop, när jag kan vara så oerhört smärtsamt snygg, och andra så vanvettigt motbjudande?

Det enda vi har är en överlevnadsfrämjande och specialiserad form av reproduktion. Det mesta annat är trender. Parfymer i allmänhet är en av dessa jag avskyr mest. Det och brudfnitter.

Jag håller inte med om att det mesta är trender, bara för att det på ytan tycks som att vi kan bli vad som helst räcker det med att skrapa på ytan för att upptäcka våra egna begränsningar.
Det samhälle vi bygger idag gör att människor till slut helt beroende av strukturen och den artificiella miljön, hur sunt känns det på en skala? Det är i själva verket strukturen som bär upp oss medan människan blir allt svagare och mindre livsduglig, alltmer beroende..alltmer indoktrinerad..

Din premiss är felaktig.

Jag är främst jävligt smart och snygg, inte man.

Jag skulle säga att det finns minst två svar på frågan.

Ett "biologiskt" och ett "samhälleligt":

Det biologiska har att göra med rena biologiska skillnader. Jag har inga superkällor, men denna är lite intressant. Finns en del annat på wiki om man orkar leta...
Sex and intelligence
Under detta faller såklart även saker som muskelmassa, tyvärr läggs nästan all tonvikt på musklerna när man pratar om biologiska skillnader. Antagligen för att det är lättast att "mäta"...

Det samhälleliga (och mer föränderliga, med allt vad det innebär) har mer att göra med vem som lagar bilen och vem som lagar maten.

Främsta skillnaden utgörs antagligen av östrogen och testosteron. Eller XX-kromosompar respektive XY-dito. Biologiska skillnader alltså, med bäring främst på sexualiteten och dess konsekvenser.

Nämnda biologiska skillnader kan manifestera sig i arketypiskt socialt beteende, men det mesta av det sociala är nog inlärt snarare än nedärvt. För nedanstående egenskaper anar jag dock vissa eventuella biologiska faktorer, inte minst eftersom det är min erfarenhet att egenskaperna är ganska vanliga bland de flesta män och kvinnor:

Kvinnor: Verbal förmåga, kollektiva prioriteringar, helhetstänkande.
Män: Koncentrationsvirtouser, individualister, detaljnördar.