Farväl Falkenberg

Jag tycker i likhet med många andra att filmens fördelar ligger i att den förmedlar en känsla mycket bra. Storyn, om den ska ses som en story, är mer tveksam. Så de som gillar filmen är nog främst de som kan identifiera sig med eller är intresserade av den känsla som filmen handlar om.

Bra rulle helt klart, skönt att få se en sånhär film i Sverige

Gillade dock inte filmens turning point i slutet där men det är väl en smaksak antar jag, hur som helst. Värt att se.

Såg nyss denna film. Efter lite fundering så älskar jag den totalt. Den fångar så bra den där oerhörda, och kanske orationellt barnsliga, sorgen och melankolin jag själv också kände alldeles efter jag gått ut gymnasiet, att någonting var borta för alltid. Soundtracket är otroligt bra, det känns på något vis osvenskt att använda musik till att sätta en dramatisk vibration på det sättet. Trodde som många andra att det skulle vara en halvtafflig feelgood-rulle, såg den mest för att jag inte kunde komma på något annat att se, men det här är en av de bästa Svenska filmer från 00-talet jag sett.

Amen på den

Denna film är fantastisk och oförglömlig.

Jag såg filmen när den kom ut och tyckte den var skräp.

Fick av någon konstig anledning för mig att jag måste se den igen, idag. Kanske för att det är sommar vilket väcker många minnen, kanske för att jag ägnat tankar åt Aviciis självmord.

Hur som helst tyckte jag filmen var riktigt bra nu när jag såg om den. Det underlättade att man visste Davids öde. Kan tycka att filmen hade vunnit på att visa självmordet i början på filmen för att sedan gå tillbaka i tiden.

Min teori om varför David tog livet av sig är att han var homosexuell och i samband med depression var olyckligt kär. Han ville leva tillsammans med heterosexuella Holger men visste att det var en omöjlighet. I takt med att de gick över till vuxenlivet insåg David att de inte skulle kunna bibehålla sin kontakt utan att bli tillsammans. Något som han visste inte skulle ske.

Ursäkta för ett väääldigt sent svar, men har nyligen sett denna fantastiska film! Berörde också mig djupt, trots att jag kommer ifrån en av sveriges tre största städer. Så även om jag inte kände igen mig i småstadstristess, är jag ändå i samma ålder som killarna och lever väl i en krets som lever lite som dem gör fast året runt. Vuxenlivet är här men de flesta har svårt att släppa taget. Tror det ligger en stor igenkänningsfaktor i filmen även fast man inte kommer från "landet". Såg delvis filmen lite som en meditation, en känsla som skulle förmedlas. Otroligt fin!
Iallafall så började jag också gråta när berättarrösten har det längre talet i slutet när dem filmar från en bil. Blev så berörd att jag skrev ner hela talet(på ett ungefär):

”Jag skulle kunna lösa en biljett från stationen och hoppa på första tåg. Kliva av någonstans. Skulle kunna se alla städerna susa förbi längs spåret. Och jag skulle nog kunna få en lägenhet någonstans. En egen lägenhet, om jag jobbar på det. Långt bort ifrån alla roller och förutfattade meningar som tilldelats. Jag skulle kunna starta ett nytt liv. Jag skulle kunna börja inreda, jag kanske skulle kunna bry mig om det. Och kanske med lite tur, skulle jag träffa nya människor. Nya människor att prata med. Nya vänner. Jag skulle kunna utbilda mig. Bli kock, bankir eller vad som helst. Få ett jobb med riktig lön. Köpa nya kläder. Fina dyra kläder, som jag gillar. Sen kanske jag träffar en tjej där. Som gillar mig och som jag gillar. Vi skulle ha en tid tillsammans när det bara är hon och jag. Långa morgonar i sängen, helt uppslukade av varandra. Glömma allting annat. Bara prata vårt eget språk. Det blir kanske bråk, men vi löser det. Pratar ut, sen flyttar vi ihop. Vi kör bil ut med havet, bygger bo. Och sen skaffar vi barn. Tre, fyra stycken barn vill jag ha. Glada och starka barn. Och jag ska älska dem. Ge dem ett hem. Ge dem en pappa. Gem den pappa jag aldrig fick.
Sen skulle jag säkert vakna mitt i natten och tvivla på mitt val och på min kärlek. Och gå den där lilla promenaden till vägen. Känna kylan och ensamheten därute. Sen återvända till sängen och hålla om henne. Hata mig själv och mitt mörker och se hur någonting lösgör sig i dimman långt bort. Och sakna den stad jag föddes i. Staden vid hamnen. Staden jag kanske aldrig lämnade. Kanske blir jag kvar här. Kanske väljer jag det. Jag stannar här. Kanske åker jag ingenstans.
Jag väljer det.”

Tror att den traditionellt känslomässigt svaga pappan har del i att övergången till vuxenlivet blir så svårt. Det är i det läget man behöver mest stöd men det är då den föregående generationen tänker "ensam är stark" och "han behöver lära sig att ta hand om sig själv."

Den här filmen är framförallt extremt tråkig .
Och deras djupare budskap om det fanns något.Vill jag inte handskas med .
Jag bryr mig inte då filmen enligt mig var överdoser av tristess .

Väldigt sant detta. Åren 18-25 är de absolut svåraste i livet. Man behöver allt stöd man kan få. Vissa klarar det ändå. Andra fastnar men reser sig senare. Andra reser sig aldrig.

Det är väl förövrigt ett svenskt fenomen detta med den känslomässigt frånvarande pappan. I andra kulturer verkar papporna mer inne på att hjälpa sina barn även när de är på väg in i vuxenlivet. Men i Sverige har det funnits en tanke om att man gör barnen en tjänst om man låter barnen sköta sig själva och slänger ut dem när barnen fyller 18.

*edit


Ser att jag citerde mig själv. Ha ha

Jag tycker fortfarande som jag alltid tyckt att filmen är tråkig och att budskapet bara är att unga vuxna i småstäder har deppiga liv. Och folk verkar tycka detta är djupt och filosofiskt? Herregud...

Djupt och filosofiskt? Säger någon verkligen det? Jag är uppvuxen i Falkenberg och gillade den här filmen när den kom, men filosofisk? Vad den säger är väl ganska tydligt, om jag minns rätt?