Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Jag har läst igen, och jag har läst fler av dina andra trådar och märker att du har väldigt svårt att formulera dig. Man är varken korkad eller rasist för att man RÖSTAR på Sverigedemokraterna. Du kallar 13% av befolkningen för rasister, vad är du för stolle? Det är du som borde läsa lite, indoktrinerade pajas.

Jag har mycket att tillägga tråden. Mitt inlägg innan var bra mer informativt än dina försök att hetsa igång en politisk debatt. Jag säger det igen, skriv PM om du vill diskutera politik eller rasbiologi.

Nu tänkte jag också haka på tråden.
Efter att ha blivit dumpad av tjejen finner jag mig att jag har allt färre vänner jag kan prata av mig med eller bara lyssna på deras snack om deras problem. Och ja det är så att jag är färsk in i singelliv sedan, ja sisådär en månad tillbaka. (om mina problem inte riktigt stämmer överens med resten av tråden kan jag acceptera det)

Finns ett tomrum efter ett långt förhållande som mina vänner inte kan förstå eller så orkar dom inte lyssna på mig prata om hur jag känner mig deprimerad, tom, har ångest om dagarna, vaknar mitt i nätterna av tankar kring exet och hur hon knullar runt och allt går bra för henne medans jag inte är kapabel till att föra mitt liv ordentligt längre.

Har klippt alla kontakter till tidigare kvinnor man haft en vänskaplig relation med, vet inte hur man tar sig ur det eller hur man accepterar att bara vara ensam och inte prata om sån här skit med någon annan.

Så ja, klipper det där annars fortsätter jag i 140 rader till...
Om det finns någon här som har eller har haft erfarenheter med sånt här eller bara vill snacka av sig till någon som gillar att lyssna är det bara PM:a!

fan vad jag känner igen mig ingen som bor i Jämtland\ Östersund ??

Är kille i 20 års åldern.

Det är helt klart något fel på mig, jag är 18 och har inte lyckats underhålla en enda kontakt med personer utanför familjen under mitt liv. Mitt sociala liv har hittills bestått av att jag har väldigt ytliga kontakter med skolkamrater i skolan/gymnasiet och sedan gått hem och isolerat mig i ett spel eller liknande.
Den sista egentliga vän jag hade var förra året, under mitt andra gymnasieår då jag umgicks med en ett år äldre tjej som var duktig på att antingen föra konversationer framåt eller helt enkelt inte förvänta sig så mycket av mig. Hon slutade dock i våras, och jag har inte hört av henne sen dess. Hon såg nog inte mig på samma sätt som jag såg henne, vilket känns rätt surt för mig eftersom jag trodde att jag hade en vän att lita på.

Jag har inga som helst sociala färdigheter vare sig i livet eller på internet, jag fryser till i muntliga konversationer och undviker att svara i chattar/mailkonversationer. Om inte den jag pratar med är väldigt drivande och står ut med att jag bara kommer med korta, till synes ointresserade svar så dör konversationen ut väldigt fort. Samtidigt som jag är livrädd för att prata med människor så känner jag ett växande behov av att känna tillhörighet och samvaro, men de få gånger jag umgås med människor så brukar jag bli sittande tyst i ett hörn och längta tillbaka till tryggheten bakom min dator.

De få gånger jag kunnat umgås med andra på ett avslappnat sätt är när jag umgåtts med personer som är 30+, vanligtvis min fars kamrater. Det är väl just för att jag som ung inte förväntats delta så mycket i deras konversationer utan kunnat bara "flyta med" utan att det verkar udda. Mitt raspiga huvud ser det som ett slags krav att vara delaktig på ett annat sätt när jag är med yngre personer, medan det är mer avslappnat med lite äldre.

Känns lite som att jag klev över off topic gränsen med sjumilastövlar nu, i så fall får mod naturligtvis abortera mitt inlägg.

Dejten hörde inte av sig, så nu sitter man här och dricker starköl och lyssnar på Owe Thörnqvist. Dra åt helvete säger jag bara.

jodå

Haha! skön du är. Rätt attityd. Ta det som en man! bättre lycka nästa gång.

Ack...denna ofrivilliga ensamhet..varför lämnar du inte mig?

För att du inte är med i en förening...

Hopp. Fredag igen. Kom hem från jobbet nyss och nu väntar en helg i total tystnad och ensamhet, jag hatar det. Jag har ingen, låg sjuk hemma hela förrförra veckan och ingen ringde för att kolla hur jag mådde eller så. Visst, jag har ett jobb men inga vänner direkt på jobbet, kanske lite socialt spel men inget utöver det. Jag hade en bästa vän men efter att han stoppade kuken i min tjej så lever jag ensam och har så gott som inget socialt umgänge alls. Så nu stundar fredagen och det enda jag har att se fram emot är att börja jobba igen på måndag. Så, man kanske skulle fira att det är helg med att ha ljuset tänt eller nåt?

Har försökt det mesta nu men börjar man få kontakt med någon så slutar de höra av sig och då jag inte är dummare än att om jag inte får svar på 2-3 försök så slutar man höra av sig själv, känns bara dumt att vara för på. Jag undrar vad som egentligen gör det? Är jag egentligen som sheldon i big bang theory fast jag inte fattar det själv? Dunno, men så är läget iallafall. Och jag tycker INTE det är skönt med helg. Inte alls. Jag kommer ha så tråkigt och önskar att jag hade något att sysselsätta mig med, det enda jag gör nu är att köpa prylar jag inte ens behöver egentligen. Hade varit trevlig med en dam men vet inte om jag vågar det heller, blev rätt bränd sist. Dricker helst inte alkohol eller tar droger heller så kan inte släppa allt den vägen. Men men, tur det finns tv.

Naw Jag känner verkligen samma ibland när jag sitter i soffan, själv.

Men Sheldon är ju skitrolig