Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Vet inte, men tanken har slagit mig.

Ja, det kostar, men lever du ensam och har fast jobb så har du kanske inte så mycket utgifter i övrigt? Sjukdomar vet jag inte, risken finns väl.

Dem är väl kanske vana vid det? Jag menar de som besöker prostituerade är väl sådana som får mindre sex i sitt liv än vad dem önskar och fula oskulder torde vara en sådan kategori.

Det är nog ett utav mina problem, att jag tar allt så seriöst.

Vill verkligen kunna slappna av och leva "normalt" som er andra. Blir faktiskt lite avis när ni bara lever och lär utan någon till synes större vånda. Sån vill jag också vara!

Inuti mig rasar allt ihop dag ut och dag in, vid nästan minsta lilla kontakt med andra människor. Känner mig som en utomjording ibland.

Jag tror att det är ångest (möjligtvis lätt depression). Social fobi tvivlar jag på då jag inte mår bra då jag känner att jag inte passar in med just dom. Med andra däremot brukar det flyta på (har några vänner utanför skolan).

Usch. Låter hemskt. Hoppas hon får/fick den hjälp hon behöver.

Man känner sig väldigt liten och oönskvärd, när man frågar en kollega om denne vill äta lunch ihop på en lunchrestaurang, och denne kollega svarar att bara "köra på". Men när en tredje part frågar samma sak, så går det bra för kollega nummer 2 att luncha ihop. Jag fick vara med och luncha också. Men man känner sig inte direkt önskvärd.
Min uppväxt har kantats utav ett utanförskap. Jag trodde jag hade läget under kontroll. Men det här visar upp annat.

Okej för mig var det framförallt tjejer som var problemet. Men vad jag gjorde var att skita i varje tjej jag försökte träffa, tänkte att jag försöker tills jag får action. Det gjorde tydligen att varje dejt blev avslappnad. Dessutom körde jag i början med att förklara att jag var helt oseriös. Detta hjälpte då jag tafatt skulle komma nånvart sexuellt och inte bli deras vän att de visste det. Nu har det slutat med att jag träffar nån mer seriöst...

Jag har haft så sjukt mycket våndor i mitt liv, även för vanliga sociala kontakter. Hoppas du blir bättre med tiden på att ha kontakt, ålder kan hjälpa ibland man blir mindre osäker i alla fall.

En tanke;
Kan inte lösningen delvis vara att flytta ifrån stan till landet? Känns som det är mer accepterat där. Sen blir man inte bombarderad på samma sätt av par-kulturen likamycket? om man ändp är ensam i stan så kan man väl lika bra vara ensam på landet? Lättare att hitta på projekt att pyssla med istället för agg sitta inlåst i en lägenhet och stirra in i väggen och höra grannarnas fester, knullande o s v.
Eller?

Lösning och lösning, det är väl mer som att fly från problemet. Tror det blir värre om man försätter sig i en miljö där man inte träffar så mycket folk som man gör i stan.

Hör gör ni med semesterdagarna? Tenderar ni också på att samla på er lite väl många? Jag är uppe i ca 60 stycken nu och vet inte riktigt hur jag löser detta.

Det är inte alla som känner sig bekväma att umgås bara två, speciellt om man inte är vänner.
Jag vet inte om du ska ta det så personligt, fast jag förstår att det kan kännas som att man är sämst eftersom det gick bra för din kollega att lunch med den andra. Men många människor är rädda för att sitta mitt emot en halv främling. Fortsätter du umgås och lunchar med dem två så kommer antagligen dem båda bli bekväma nog att äta själva med dig också.

Det var precis min taktik när jag till slut för ca 5 år sedan bestämde mig för att ta tag i min (totala) ensamhet. Eftersom jag var närmare 30 utan någon som helst erfarenhet så fattade tom jag att det skulle vara en enorm uppförsbacke. Men jag gav mig fan på att lösa problemet och började nätdejta utan dess like. Det tog kanske ett kvartal innan det började släppa och jag fick till dejter och jag struntade egentligen helt i vem jag träffade, bara det var någon att få erfarenhet av. 15 år av dejtningskunskap på 3 månader. Kan få rysningar när jag nu tänker på hur jag "var" i början av denna period på dejterna.

Men det gav utdelning. Många många dejter senare med lite olika pauser hittade jag min tjej. På 5 år gick jag från att vara totalt ensam i en sunkig lägenhet med ok-men-inget-speciellt jobb, till att att bli sambo, skaffa barn, köpa drömvilla och vara med att starta ett företag vars delägarskap gör att jag kan jobba med exakt det jag vill, inget annat, och samtidigt ha en chans att bli ekonomiskt oberoende om allt fortsätter bra.

Fan grattis! känner igen mig! Riktig uppförsbacke först...

Nu känner jag mer energi och tror jag kan utnyttja min potential till att lyckas med något.

Skrev i den här tråden för tre år sedan ungefär, då som en hoppfull student som precis flyttat till en ny stad och kände sig ensam. Nu, tre år senare så har ingenting förändrats. Känslorna av hopplöshet och förtvivlan som åtminstone påminde om att man levde har bytts ut mot likgiltighet.
Jag går runt i ett tomt skal om dagarna och bryr mig inte ens om att försöka ta mig ur den här jävla sörjan, den här depressionen.

Hoppet om att få ett förändrat liv i en ny stad har släckts, att försöka fly från denna plåga är uppenbarligen fel väg att gå och just nu känns det som att det inte finns så många fler valmöjligheter kvar längre.

Jag hoppas att det löser sig för er andra här på flashback.