Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Äsh, jag var också deprimerad från och till under min uppväxt.. Du glömmer att sådana erfarenheter inte gör dig svagare utan starkare som individ - personligen hade jag inte kunnat hantera depression/sorg/etc idag om jag inte hade lärt mig det under barndomen

Visst, man kan trilla dit igen, men det är inte lika omöjligt att tackla känslorna som det var första gången!

Känner igen mig i tyngden du beskriver efter jobbet när man är ensam igen.. när ingen kan distrahera ens tankar.. Vad jag vet kan man bara lösa sådana problem genom att gå till botten med varför man känner så.
Jag, till exempel, kan efter ha vart ute på krogen en kväll känna mig "tom" - som om jag inte vet varför jag lever. Man ser de andra och de tycks vara glada och lyckliga, men jag kan inte riktigt relatera till deras känslor - en väldigt jobbig känsla av tomhet infinner sig.

Jamen då har det ju nästan gått vägen med dejtingsidorna iaf, men jag tror precis som du att det seriösare klientelet är något äldre än 25 jag är 21 (om en månad) och ser dejtingsidor efter allt man hört mest som nätverk för sexuell kontakt, i alla fall i min ålder - så vi som är ute efter mer håller avstånd från dem haha!

Men försök verkligen tänka efter varför du känner dig otillfredsställd när du är ensam - visst, detta med vänner kan var en liten del, men jag tror inte att du skulle må bättre även om du hade många.. I alla fall är det så för mig, mitt problem är nog att jag inte är nöjd med hur mitt liv ser ut just nu..

(hoppas inte vi chattar i tråden nu, eller något.. Nåväl, vi skriver ju om ensamhet!)


Jodå jag känner igen mig, fyller år i augusti och jag skulle bli förvånad, nästan rörd, om någon kommer ihåg det! Har du ringt dem på deras födelsedagar månntro?

Grattis på födelsedagen!

Kom hem till dem på deras födelsedagar och gratta dem, tala med dem hela kvällen och hade trevligt, fick inte ett enda sketna sms från någon...

Ouch! då kan jag verkligen förstå dig.. Det finns ju dock inte så mycket du kan göra, antingen accepterar du att de "glömt" dig eller så kan du ju faktiskt säga till!

Måste dock erkänna att jag skulle känna mig lagom fånig om jag "sa till" någon för en sådan sak - personligen hade jag nog låtit det bero och känt mig ganska nere.. men du är inte ensam om att bli rätt bortglömd, jag får bara några grattis via Facebook, på sin höjd, tur man har familjen iaf!

Jag tycker allt detta med Facebook nästan ersatt sociala interaktioner såsom t.ex. att gratta någon på födelsedagen - folk var mycket mer noga med det förr!

Använder du Facebook? I så fall: om du får höra talas om att det finns en grupp av typen "Träffa nytt folk i [din hemstad]" - gå med!

I min hemstad finns en sådan FB-grupp, som blivit känd då det har varit reportage om den i tidningar i samband med mingelträffar. Jag var inte ens aktiv på Facebook när jag läste om den första gången, men jag kände att det där var något jag var i behov av, så jag aktiverade ett vilande fejkkonto och gick med i denna grupp. Jag kan säga att det är bland det bästa jag gjort. Jag har aldrig varit ute och träffat nya människor på olika aktitiveter som under de senaste två månaderna! Det är fritt fram att föreslå aktiviteter, släng ut en förfrågan till gruppen och se om ett gäng hakar på. Det funkar ofta! Någon skapar evenemang som man kan tacka ja eller nej till. Jag har varit på after work, midsommarfirande, födelsedagsfest och middagar med folk från denna grupp, människor som jag aldrig hade träffat annars. Sedan att de inte blir "riktiga" vänner är inget som jag personligen bryr mig om, då jag väljer aktiviteterna snarare än vilka personer som medverkar vid dem. Det viktiga är att få komma ut och göra olika saker - och slippa att göra det ensam!

Den senaste veckan har den här vänskapsklubben skänkt mig såväl hångel och hopp som hjärtesorg. Fortsätt läsa så ska jag berätta!

[BONUSLÄSNING (lite off-topic)]

Även om gruppen officiellt utgör en "raggningsfri zon", så ska jag inte sticka under stol med att en stor anledning till att jag gick med var för att öka mina chanser att träffa en tjej. Man får ju faktiskt träffa folk i verkligheten här till skillnad från dejtingsidor! Det lyckades nästan! Jag var på en middag en tisdagskväll tillsammans med två tjejer i gruppen (inga andra). En av dem var ute på aktiviteter med gruppen för första gången. När hon och jag lämnades ensamma, efter några öl, började vi hångla! Sådant som inte brukar hända mig när jag är ute! Vi åkte var och en hem till sitt, hon skrev typ "Oh what a night" på sin Facebook och jag hade stora förhoppningar på att det kunde bli något av detta. Vi chattade och pratade en stund i telefon när vi kommit hem och därefter följdes värsta "gulligullandet" via sms och FB under de följande dagarna då jag var på Bråvallafestivalen.

Så skulle vi träffas på måndagen; jag hade längtat så otroligt mycket efter henne hela helgen. Jag fattar inte själv hur starka mina känslor var! Vi åt lunch, satt på en parkbänk och hånglade offentligt, jag gick hand i hand med henne till stationen för att vinka av henne när hon skulle åka iväg på en möhippa. Precis som att vi var ett par! Vi bestämde att jag kommer hem till henne dagen efter för "tisdagsmys". Hon ska laga mat. Det börjar bra: hon slänger sig över mig och vi kramar och kysser varandra passionerat (tycker jag). Hon har druckit några glas vin. Jag körde bil. Så lägger hon sig bredvid mig och berättar att hon har funderat på hur det ska bli mellan oss. Hon vill inte inleda något för att hennes känslor för mig är inte helt 100 %, det fattas det lilla extra, säger hon. Det måste hon ha baserat på de två timmar vi träffades dagen innan, för innan dess byggde alla våra känslor på den där kvällen på restaurangen. Hur som helst blev det inget mys, utan jag fick hålla om henne medan hon grät och kände sig dum. Jag blev givetvis ledsen och besviken, men man kan ju inte tvinga fram känslor som inte finns. Tycker dock det var dumt att låtsas på det viset! Jag rycktes med i ruset och kanske förstorade jag mina egna känslor, just för att jag så gärna vill träffa någon! Något som hon själv tydligt uttryckte redan under vårt första möte. Men det hjälpte alltså inte...

Nu anser jag förstås att vi träffats för lite för att kunna veta säkert var vi står. På samma sätt som hon påstår sig vara säker på att de rätta känslorna inte finns, lika säker var jag på att jag blivit kär i henne! Vi träffades redan i dag på en gruppmiddag och det kändes helt okej. Vi har chattat på kvällen. Jag tycker verkligen om den här tjejen och skulle kunna satsa på henne - för mig räcker det att känna 80 %, men hon vill känna 100! Går det ens?

Ville bara skriva av mig. Hoppas att någon orkade läsa hela min berättelse!

Sökte på det, men det fanns tyvärr inte i min stad. Men som du säger är nog ändå inte det någon fullständig lösning, eftersom folk träffas en eller ett fåtal gånger och sen aldrig mer. Ytliga kontakter är ju enkla att få via dejtingsidorna tycker jag.

Angående denna tjejen du träffat så är det ju väldigt svårt (och dumt) att fatta några framtidsbeslut när man träffats så få gånger. Fortsätt häng ett tag till och se vart det leder. Ingen kan avgöra något sådant på så kort tid, och det tror jag inte folk vill heller, för det är som att köpa grisen i säcken. Ni vet för lite om varandra för att kunna säga varken bu eller bä.

Trist, men så är det här i livet. Inget är permanent, och varje mänskligt beteende bär möjligheten till sin motsats inom sig.

Men har hon sagt att hon inte vill ses igen, eller bara att hon behöver mer tid för att reda ut sina känslor? Är det det senare så är ju inget kört ännu, kan bara vara att hon tyckte det gick lite väl fort.

Låter ganska likt mig. Tyvärr bor jag högst upp i landet.

Bör nämnas att jag har lyckats skaffa jobb till slutet av september. Jag förväntar mig inte att ha kontakt med mina jobbarkamrater efter mitt jobb är slutfört, så jag passar på att utveckla det sociala så bra det går. Det går i vågor, ibland känner jag mig jättebra och pratar en hel del, medan andra dagar så känner jag mig värdelös och sitter tyst större delen av dagen.

Det bästa med jobbet är att jag nu vet att jag klarar av normala arbetsuppgifter. Till och med att prata i telefonen, som jag egentligen hatar.

Det största problemet för mig, bortsett från att jag oftast inte vågar ta initiativ och säga något, är att de flesta "normala" samtalsämnen har jag noll koll på. Musik, film, alkohol, fester, kvinnor och liknande. Det är då jag sitter tyst. Hur hanterar jag dessa samtalsämnen?

Om någon vill skicka PM och prata så får ni gärna göra det. Det skulle vara skönt att ha någon att prata med under mina dåliga dagar, som t.ex igår. Då kände jag mig verkligen värdelös.

Så är det säkert. Att det gick för fort tycker jag själv också! Vi har träffats ett par gånger sedan dess och kommer att fortsätta umgås i olika sammanhang och se vad som händer. Vi har pratat om att träffas på tu man hand också. En dag i taget, som vi sa redan från början, och det är förstås klokt. Kört är det inte!

Härligt! Då är det ju bara att fortsätta och försöka vinna hennes hjärta med ett vinnande sätt.

Sommaren är egentligen ett enda stort antiklimax. Är man inte på jobbet så ligger man hemma i soffan och kollar på serie. Det är ju nu man ska vara ute och roa sig. Vet egentligen inte om jag ska tycka det är skönt eller tråkigt att det inte är mycket av sommaren kvar

Sommaren är trevlig. Kan du inte ha kul hemma?

Nja, har legat i denna soffa mer eller mindre kväll nu i 10 månader. Börjar få fnatt på den