Citat:
Ursprungligen postat av
Solipsisten33
Vad tycker ni om att istället för att gå på antidepressiva som är en form av lobotomi, gå igenom depressionen och se ifall saker blir bättre så småningom, på ett naturligare sätt? Jag har väldiga depressiva skov som får mig att tänka på suicid men jag lyckades sova och dagen efter grät jag och jag känner att jag mår mycket bättre bara jag får känna mina känslor fullt ut.....
Om man tar antidepressiva tappar man förmågan att känna starka känslor, man blir en zombie liksom. Jag är inte den enda som har påpekat detta det är ett välkänt fenomen att om man tar psykofarmaka blir man bara avtrubbad. Vill man verkligen vara så? En helt känslokall varelse som bara tänker på att överleva resten av livet.......Det kommer mycket glädje emellanåt när man har gått igenom en depression, när hoppet kommer tillbaka
Vad tycker ni? Är antidepressiva det som får er att fungera? Varför inte bli dysfunktionell istället, och bli en unik varelse som äger sig själv på ett genuint sätt? Man får mer kontakt med sig själv när man är deprimerad. Jag har också läst att det finns en hög korrelation mellan kreativitet och depressiva känslor. Tänk er om Van gogh, då hade an aldrig behövt måla som terapi. Visserligen dog han sen när han mådde allt för dåligt och tog livet av sig. Men livet är en börda så är det.
Jag tror det här med depression är luddigt. Nu brukar psykologer och psykiatriker konstruera DSM för diagnostisering av mentala tillstånd, men dessa är mer av en experimentell kategorisering. Till exempel måste en viss tid passerat för att någon ska kunna diagnostiseras i många fall. Var personen då "frisk" under de veckor de led innan det gått så lång tid att det föll inom diagnoskriterier?
Det spelar stor roll för att de bakomliggande mekanismerna, som orsakat de kriterier som kallas depression, kan vara helt olika. Vill man bli frisk så måste man börja att bena ut vad ens depression beror på. Är det en oförklarlig förändring trots att man lever ett bra liv på pappret, eller är det en helt förståelig reaktion på eländet man har. En säsongsdepression behandlas inte som en bipolär persons depression.
SSRI är bara ett verktyg i verktygslådan av alla de olika saker man kan göra. Man kan behöva uppmuntran och vägledning istället, något som SSRI inte kan ge någon. Om någon känner att måla eller spela musik eller något är det som gör livet värde så kan man inte bara stryka det och förvänta sig att personen mår bättre. Ibland nekar vi oss själva nöjen som gör oss missnöjda och ledsna när vi egentligen behövde acceptera våra känslor och inte leva deppig inom normer.
Om normer vi "bör" leva efter gör oss sjuka så är det vad vi "bör" som är sjukt och behöver ändras på.
Jag lever som jag vill och tycker därför att livet är värdefullt, så om du vill slippa depression har jag bara ett råd.
Gå din egna väg. Glöm vad andra säger och lyssna på dina egna känslor. En vacker dag kan du låta dig frossa utan skam och inte må dåligt på grund av det heller. Vi är inte perfekta varelser med optimerade känsloimpulser, men ät det du gillar, sov när du känner och gör det du ser värde i för dig själv och för andra. Det är ingen bra ide att leva efter gamla traditioner från världskrigens era. Fokusera vi på vad vi mår bra av och blir glada av så överbelastar vi oss inte med odelegerbara ansvar och knäppa oviktiga måsten.
Gör det du vill eller dö olycklig. Så enkelt är det.