Vad har du satsat hårt på i livet som inte blev som du trodde?

Jag har en master och två kandidater. Men man ser ju på dig som är helt sjuk i huvet och saknar omdöme att din eventuella universitetsutbildning inte är någon garanti för vare sig intelligens eller omdöme.
("Man ska lära sina barn röka hasch").
Utbildning ska inte syfta till att ha rätt åsikter ideologiskt.
Som jag sa, för att få ett bra och rikt liv; starta företag tidigt, res, läs enormt mycket böcker, gå på föreläsningar, knyt kontakter. Men skit i att gå hela program som inte leder till jobb.
Finns en enorm arbetslöshet bland akademiker och det blir bara värre pga AI.

Min vän, min vän...

Drogutbildning är jätteviktigt. Och det är just pga bristen på korrekt drogutbildning som början på 2000-talet har bjudit på så otroligt många skador till följd av missbruk av framförallt Glade, lustgas, spice och opioider typ Tram och Oxy.

Många barn och unga har dött pga felaktig drogutbildning, där vuxna skrämmer upp barn genom att lära dem att hasch är livsfarligt. Andra sitter i rullstol pga nervskador.

Som förälder har detta varit min absoluta mardröm. Alkohol är en annan livsfarlig och omdömesförändrande substans, som riskerar att förgifta ungdomar eftersom denna våldtäktsdrog är statens egen lilla kelgris - tack och lov vet dagens ungdomar bättre än att dricka lösningsmedel.

Hasch är en relativt harmlös substans som ingen någonsin har dött av. Man bör dock vänta tills man fyller 18, eftersom det kan skada en outvecklad hjärna.

PS. Jag skiter fullständigt i hur många högskolepoäng du har

Ett av mina jobb, där jag jobbade hårt och levererade resultat som borde ha resulterat i en väldigt annan behandling av mig än den jag faktiskt fick. Där kan jag tycka att utfallet på totalen blev väldigt mycket sämre än vad jag förtjänade, och det sitter kvar som en liten tagg. Men jag väljer att lära mig något av det, och inte älta det.

Sen finns det många saker i livet som jag inte har satsat så hårt på, men som blev mycket bättre än vad jag hade trott. Eller saker som inte blev som jag hade trott, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre i det stora hela.

Om saker inte blir som man hade tänkt så tänker man om. Improvise, adapt, overcome som det heter.

Lagt ner för mycket resurser på ett arbete och ett kärleksförhållande, det skulle jag inte ha gjort för det gav ingen bra avkastning.

Det får nog bli att jag storsatsade i gymnasiet på en nu i efterhand, helt värdelös linje.
Plus att jag var curlad och ljugen för om hur verkligheten o världen är och fungerar, av både föräldrar och skolan.
Sen tog jag studenten, såg sanningen, bröt ihop och fick min första riktigt djupa deppression.
Jag hade ren flax som överlevde den...
Jag var ung, oskyldig och förhoppningsfull.
Sen åldrades jag snabbt och blev äldre, luttrad och cynisk. Det var dels därför jag började knarka, jag valde att satsa på verklighetsflykt, clowna och skratta åt det Kalle-Anka landet istället.

Bygga ny vänskap som 40 plussare har jag lagt sjukt mycket tid på utan nämnvärt resultat.

Kan leva utan kärlek men vänskap tycker jag att jag är värd ..

Kan identifiera mig med det här. Satan med tid jag spenderade i slutet av tonåren och i 20-årsåldern med att bara lalla runt i tron att "allt löser sig". Spoiler: Inget löste sig. Och nu är man här, lite äldre, lite kallare och antagligen en smula mer bitter. Men vad fan, skit i det. I slutändan dör alla, och likaså människan som art, så alla smygnarcissister som skaffar barn för att uppfylla sitt evolutionära syfte misslyckas ändå när dagen till slut blir till natt. Kvar blir kackerlackor, AI och mikroplast.

Trevlig helg...

Jag kan tycka att vänskap är något alla är värda, men idag har vi själva byggt barriärer som försvårar det. Hjälper inte heller att vi lever i individualismens tidsålder, i vilken någon som inte är "precis som du" plötsligt känns ointressant och inte värd att chansa på, för "det finns ju alltid något bättre". Ofta gör det inte det.

Det tycks va lika mycket krav för vänskap som för äktenskap numera .
Har mina bekanta , kompisar samt vänner från förr .
Men sen 10 år .
Känner jag att våra vägval i livet gör att vi inte är på samma nivå länge .
Träffas några gånger per är är numera en lagom nivå ..

Nja, egentligen bör man vänta några år till då hjärnan inte är fullt utvecklad vid 18.

Är du säker på att det inte är en personlighetsstörning som du har? Eller personlighetssyndrom heter det kanske.

Kommer inte på nåt. Är nöjd som det är.

Finns ju massa småsaker som man borde gett fan i att satsa på. Men inget större för mig.