Citat:
Ursprungligen postat av
lagomtillalla
Jag skulle vilja säga att den ekonomiska högerns cykel i princip är marginellt olika varianter på:
”Offentligt är dåligt →
Sänk finansieringen och låt marknaden lösa det →
Privatisera, avreglera och sänk skatten på kapital för att öka investeringarna →
Underfinansierad offentlighet fungerar sämre →
’Offentligt är dåligt!’ →
Börja om på ruta ett, fast med mer pengar i fickan på storkapitalet.”
Ad infinitum.
Så ja, att göra samma sak om och om igen och förvänta sig andra utfall är rätt korkat. Men det är ju i princip bara vänstern som angriper den cykeln från ett annat håll.
Resten blir ett rätt märkligt hopp från svensk välfärdspolitik till Sovjetunionen. Jag argumenterar inte för att staten ska äga alla produktionsmedel eller avskaffa marknadsekonomin. Det står inte med i V's moderna partiprogram heller. Jag argumenterar för en stark skattefinansierad välfärdsstat. Om högre skatt och offentlig sjukvård ska bemötas med ”SAMTLIGA kommunistiska experiment” har vi lämnat svensk sakpolitik ganska långt bakom oss.
Med välfärd menar jag ungefär det vanliga: sjukvård, skola, omsorg, socialförsäkringar och andra gemensamma system som gör att grundläggande trygghet inte avgörs av storleken på plånboken. Plus tråkig infrastruktur. Tåg, vägar osv.
Jag köper heller inte premissen att skatt innebär att politiker ”förskingrar arbetarnas inkomster”. Skatt är hur vi gemensamt finansierar saker vi beslutat ska vara gemensamma. Man kan absolut diskutera skattenivåer, ineffektivitet och vad staten bör eller inte bör göra. Det är en intressant diskussion. ”Skatt = förskingring = kommunism” eller "Skatt är stöld!" är inte det.
Samma sak med resursallokeringen. Varför ska jag anta att privata kapitalägare är bättre på att maximera samhällsnytta? De är bra på att maximera avkastning, eftersom det är deras uppgift. Men maximal avkastning och maximal samhällsnytta är inte samma sak.
Jag har inga principiella problem med marknader, företagande eller privat ägande. Marknaden är skitbra på massor av saker. Det betyder inte att den är bäst på allt. Vård, skola och omsorg är ganska uppenbara exempel där ”vem kan och vill betala mest?” är en rätt tveksam grund för resursfördelning.
Och det var egentligen poängen med mitt första inlägg. Jag skulle sannolikt personligen tjäna på flera skattesänkningar. Jag har kapital och tillräckliga marginaler för att kunna köpa mig runt ganska mycket om välfärden fungerar dåligt.
Jag tycker bara att ett samhälle där även den som inte kan göra det får bra vård, utbildning och trygghet är bättre än ett där jag får behålla lite mer pengar.
Det är inte ett misstag i min privatekonomiska kalkyl. Jag har bara ett annat mål för samhällskalkylen
Men att tro att man kan få det bättre genom att öka skatterna. För om du följde det du sa, skulle du väl förbättra effektiviteten inom det offentliga och ha förslag på det.
Men jag ska ta ett exempel då allt bara handlar om att beskatta de rika för vänstern. Om man hade dubbelt så många rika som tjänade dubbelt så mycket. Skulle man få fyra gånger mer skattemedel från dem, med nuvarande system. Varför vill man då beskatta de rika mer istället för att gå den vägen?
Problemet är att man har inget sätt att öka välståndet, bara att utjämna skillnaderna genom att göra alla fattiga. För det är jämställdheten som man eftersträvar, inte välstånd. Man säger aldrig att man ska öka välståndet i samhället, för man vet faktiskt inte hur man gör det. Är alla lika fattiga är alla jämställda och det är målet.