Nytt prov för den som redan har körkort

Trafikläraren Amer Adem har återkommande argumenterat för en ”Risk3” för personer som redan innehar körkort. Tanken är återkommande utbildning med bland annat teori, praktisk körning, simulatorövningar och individuell återkoppling, och enligt Carup skulle systemet på sikt kunna omfatta samtliga körkortsinnehavare, exempelvis vart tionde år eller i samband med körkortsförnyelsen. Det bör för ordningens skull framhållas att Adem inte uttryckligen har slagit fast att ett underkänt resultat skall medföra indraget körkort. Invändningen gäller således varken frivillig fortbildning eller individuell omprövning när någon faktiskt har visat sig olämplig. Den gäller den betydligt mer vittgående principen att redan godkända och skötsamma förare återkommande skall kunna åläggas ny utbildning, med frågan om en framtida prövning av fortsatt behörighet ännu öppen.

Det mest betänkliga med ett sådant förslag är inte att fortbildning skulle sakna värde. Nästan all utbildning kan tillskrivas någon nytta. Den relevanta frågan är när denna nytta blir så betydande att det allmänna med fog kan göra utbildningen obligatorisk för miljontals människor. Distinktionen är inte obetydlig. Den som har genomgått föreskriven utbildning, klarat riskmomenten, kunskapsprovet och körprovet och därefter skött sig bör rimligen betraktas som behörig till dess att konkreta omständigheter talar för motsatsen. Tidens gång är i sig inget belägg för bristande omdöme. En redan förvärvad behörighet bör inte utan synnerligen goda skäl förvandlas till ett livslångt elevkontrakt med körskolan.

Ett generellt system skulle dessutom förändra själva utgångspunkten för kontrollen. Prövningen blir inte längre beroende av individens handlande utan av tidens gång. Den som har kört utan anmärkning i tjugo år skall underkastas samma återkommande kontroll som den vars körning faktiskt har givit anledning till ingripande. Man övergår därmed från riktad tillsyn till preventivt förmynderi: alla åläggs bördan därför att några kan utgöra ett problem. En sådan ordning kan naturligtvis försvaras om nyttan är tillräckligt stor, men det är just denna nytta som först måste visas.

Därtill kommer frågan om redan förvärvade behörigheter. Om framtida körkortstagare skall möta strängare krav är det en sak; att i efterhand belasta dem som redan har uppfyllt statens villkor med nya återkommande skyldigheter är principiellt något annat. Antag att lagstiftaren i morgon höjer minimiåldern för B-körkort från 18 till 25 år. Skulle då alla 18–24-åringar som redan lagligen innehar körkort fråntas sin behörighet? En sådan konsekvens skulle med rätta framstå som absurd. De hade uppfyllt de villkor som gällde när behörigheten förvärvades. Varför skulle samma principiella hänsyn plötsligt sakna betydelse enbart därför att det nya villkoret består av en kurs eller ett prov i stället för en åldersgräns? Det behöver inte vara retroaktiv lagstiftning i strikt juridisk mening för att den bakåtsyftande effekten skall vara uppenbar.

Den som förespråkar ett sådant system har därför åtskilligt att visa: att det finns tillräckligt stöd för att åtgärden minskar olyckor och personskador, att mindre ingripande alternativ inte räcker och att nyttan står i rimlig proportion till kostnaden. Kravet på att granska alternativ, kostnader och onödigt långtgående begränsningar har också stöd i principerna för statliga konsekvensutredningar, såsom de kommer till uttryck i 6–7 §§ förordningen (2024:183) om konsekvensutredningar.

I en sammanställning av systematiska forskningsöversikter fann Akbari med flera (2021), Is driver education contributing towards road safety? A systematic review of systematic reviews, Journal of Injury and Violence Research 13(1), 69–80, att efterutbildning för redan licensierade förare kan förbättra kunskaper och vissa körfärdigheter utan att någon motsvarande minskning av olyckor eller personskador har kunnat beläggas. Studien sammanställde sju tidigare systematiska översikter och metaanalyser och omfattade såväl utbildning före som efter erhållet körkort. Forskarna fann förbättringar i bland annat körprestation och självskattad körförmåga, men inte någon visad minskning av olyckor eller personskador.

Ishii med flera (2023), Effect of driving training on car crashes and driving skills in older people: A systematic review and meta-analysis, Geriatrics & Gerontology International 23(11), 771–778, fann visserligen positiva effekter av vissa riktade insatser för förare från 65 år. Deras metaanalys fann även en minskning av olyckor, men just olycksanalysen omfattade endast två randomiserade studier med sammanlagt 960 deltagare. Resultatet avsåg således en särskilt avgränsad grupp äldre förare och vilar, vad gäller olyckor, på ett förhållandevis begränsat underlag. Det är ett intressant resultat, men knappast ett tillräckligt underlag för slutsatsen att samtliga körkortsinnehavare bör underkastas återkommande obligatorisk utbildning.

Kostnaden stannar dessutom inte vid kursavgiften till Amer och Co. Medborgarnas tid, resor, frånvaro från arbetet och praktiska olägenheter måste också räknas in. För yrkesförare är återkommande fortbildning lättare att motivera: körningen utgör en del av själva professionen och fortbildningen kan därför betraktas som ett yrkesmässigt kompetenskrav. Privatbilisten befinner sig i en helt annan ställning. Han har inte åtagit sig ett yrke vars kompetens fortlöpande skall certifieras, utan använder en redan förvärvad behörighet inom ramen för sitt privata liv. Att han äger eller framför en bil gör honom inte till en yrkesutövare i behov av återkommande examination. Den som har uppfyllt statens krav och därefter inte givit någon konkret anledning till tvivel bör därför inte utan tungt vägande skäl åläggas att återkommande offra tid, arbetsinkomst och pengar för att bevisa en kompetens som det allmänna redan har prövat och godkänt.

Slutligen finns ett ekonomiskt branschintresse som det vore egendomligt att förbigå. Amer Adem är själv trafiklärare och har återkommande deltagit i debatten om mer och återkommande förarutbildning. Detta säger naturligtvis ingenting säkert om hans personliga motiv, och sådana bör inte tillskrivas honom utan belägg. Men ett system där miljontals redan godkända förare återkommande behöver teori, simulatorövningar, praktiska moment och individuell återkoppling skulle samtidigt skapa en betydande och stabil efterfrågan på just den typ av tjänster som trafikskolebranschen tillhandahåller. Det gör inte argumentet fel, men det gör intresseförhållandet relevant. När en branschföreträdare förespråkar ett system som också skulle vidga marknaden för den egna branschens tjänster är det vettigt att begära särskilt goda belägg för samhällsnyttan.

Principen behöver därför inte göras mer dramatisk än nödvändigt: ställ höga krav när körkortet förvärvas, ingrip bestämt när någon faktiskt visar sig olämplig och lämna i övrigt den skötsamme medborgaren i fred.

https://carup.se/kravet-obligatoriskt-prov-for-att-behalla-korkortet/

Ja, det vore nog välkommet att med ett visst tidsintervall vidimera sina kunskaper.

Ett teoretiskt prov jämte en virtuell uppkörning kanske.
55 års ålder eller efter 30 års innehav, därefter vart tionde år?
Borde inte vara omöjligt.

Det var en jävla massa text. Så här tänker jag. Återkommande test var tionde år hade lett till bättre förare och mer säker väg MEN det hade varit ett alldeles för stort ingrepp i människors vardag och frihet för att någonsin gå igenom. Jag menar tänk om du kuggar och så kan du helt plötsligt inte åka till jobbet eller åka och handla? Folk hade ju gått i taket. Generellt kan folk köra bil tillräckligt väl för att inte krocka vilket är det viktiga. Att komma ihåg alla regler är egentligen inte strikt nödvändigt.

Är det inte enklare att kolla statistiskt vilka som orsakar flest och värst olyckor och rikta sig till dom grupperna? Det är orealistiskt att alla ska behöva göra detta när man istället bör göra en riktig analys över vem som behöver detta.

Som jag ser det är det talan i egen sak från någon som vill tjäna pengar!

Vilket satans trams! Jag är 51 år och kört bil hela mitt jävla liv, jag behöver för helvete inte gå några satans kurser. Har aldrig krockat någon gång.

Gör ni det så kör jag utan körkort och slipper allt detta.

Jag kan bara instämma. Vid en rimlig cost-benefit-kalkyl framstår den påstådda samhällsnyttan som tämligen blygsam i förhållande till såväl ingreppet i den personliga friheten som den administrativa och praktiska börda ett sådant system skulle medföra. Att staten, flera år efter att en medborgare på föreskrivet sätt har förvärvat sin behörighet, plötsligt skall uppträda som gubben i lådan och ställa nya krav som inte ingick i villkoren när körkortet togs är svårt att förena med rimliga krav på förutsebarhet och återhållsamhet i statens maktutövning.

Glöm det. Rent jävla trams och jag tror knappast att det är genomförbart ens.

Ja, vilken överraskning. Ännu mer arbete och inkomster för trafikskolorna.

Skicka hem honom istället. Det skulle vara ännu bättre.

Instämmer i sak, även om det rent administrativt naturligtvis går att konstruera sådana system. Japan har exempelvis särskilda obligatoriska utbildningar och kontroller för äldre förare, och vissa förare över 75 år måste dessutom klara ett nytt körprov för att få körkortet förnyat. Singapore och Finland tillämpar på motsvarande sätt särskilda medicinska krav för äldre körkortsinnehavare.

Det intressanta är emellertid att dessa ordningar i huvudsak är riktade mot grupper där det åtminstone föreligger någon identifierbar riskfaktor – hög ålder, medicinska omständigheter eller tidigare trafikförseelser. Det är principiellt något helt annat än att med jämna mellanrum kalla tillbaka hela den körkortsinnehavande befolkningen till körskolan, alldeles oavsett om den enskilde har framfört sitt fordon prickfritt i trettio år.

Till detta kommer kostnaden. Det förefaller tämligen optimistiskt att föreställa sig att återkommande utbildning, administration och eventuella prov skulle tillhandahållas den enskilde utan avgift. Staten kan förvisso konstruera nästan vilket kontrollsystem som helst, förutsatt att man är beredd att avsätta tillräckligt med pengar och byråkrati för ändamålet.

Så visst är det genomförbart. Den mer intressanta frågan är om det utgör ett särskilt förnuftigt bruk av det allmännas resurser och medborgarnas tid och pengar.

Nä har man inte krockat lite väl mycket så ska det väl vara onödigt

Ungefär så. Frånvaro av olyckor är naturligtvis inget fullständigt bevis på god körförmåga, men den som under lång tid har kört utan olyckor, allvarliga överträdelser eller andra konkreta tecken på olämplighet bör rimligen få åtnjuta en viss presumtion för att fortfarande vara kompetent. Att ändå kalla tillbaka honom till Amer och Co. för förnyad undervisning framstår närmast som ett uttryck för administrativ misstro mot den skötsamme medborgaren. Och om någon part har anledning att betrakta ett sådant system med särskild välvilja, torde det knappast vara svårt att gissa vilken bransch som skulle få den mest omedelbara ekonomiska nyttan av det – host, host, trafikskolorna.