Misslyckat självmordsförsök och nu kan jag inte sluta tänka på det

Kunde inte heller skicka PM, skickar till ditt mejl nu

Tack för den tid du tagit dig både att svara och sett tidigare inlägg, jag hoppas detta stämmer att det går att komma ur. Jag har haft påträngande tankar hela livet i omgångar, men varit vad man anser hög fungerande på alla sätt till trots, men nu efter detta riktiga försöket är det som om något förändrats på insidan. Svårt att förklara. Som du säger tid och ansträngning, det är sant ska fundera lite mer över detta du skrev - tack.

Va e e för fel på att leva då? Du kan ju alltid göra massa roligt, knarka, supa, råna banker, luffa igenom Europa, hamna i fängelse i Colombia, massor av grejer. Allt verkar ju roligare än att dö tänker jag.
Skaffa ett skjutvapen o döda pedofiler eller ta dig till högsta instansen o ta kål på alla de ondskefulla?

Du fattar grejen. Finns mkt du kan göra först, ju, om du ändå tänker att ditt liv är game over.

Tack så mycket för ditt svar. Jag har inga stora förhoppningar om att hitta några svar eller hjälp här men var fundersam på om andra varit i någon liknande situation och kände igen sig i det jag skrev och kanske kommit ur det. Tack igen för ditt svar.

Tack för ditt svar - haha - ja du har så rätt så. Säg den tanke som inte slagit mig av ovan, knarka tänkte jag på men det visade ju sig vara extremt svårt att få till trots att man alltid får höra hur lätt det skulle vara att få tag på än det ena än det andra, jag blev bara lurad (dum som jag är men men) allt annat där kräver energi och det är precis som om den lämnat kroppen på mig helt och hållet helt borta noll kvar liksom att orka hålla fast vid. Jag tycker ditt svar är jättehärligt och jag är glad att du skriver det för det betyder att du har den där gnistan som behövs och även om jag inte känner dig blir jag glad för din skull!

Det är möjligt. Har vart i liknande (inte exakt samma) sitts som dig. Hopplösheten är en del av en sjukdomsbild på samma sätt som att när man bryter ett ben är det svårt att gå. Du sågar ju inte av benet i tron om att det kommer vara så för alltid eller hur? Samtidigt behöver ett brutet ben stöd. Från läkare som ska plåstra om dig, från folk runt dig när du har gips runt hela härket och behöver folk som kan fixa småsaker. Det är pinsamt att be om hjälp men för att citera min farfar "unga män blandar alltid ihop stolthet och heder. Stolthet gör dig stursk och oböjlig, heder gör dig böjlig och stark".

På samma sätt som att den närmaste tiden kommer vara tung på den, tänk på den som ett brutet ben snälla. En tid där det är genuint jobbigt, frustrerande och till och med genant. Men du behöver den för att benet, ditt psyka ska ha chans att hela, och den gör inte det utan stöd och vård. Eller för den delen om du bara sågar av hela jävla benet för att det känns hopplöst att det nånsin ska läka.

Du behöver inte vara stark, bara vara modig nog att ringa föräldrar, släktingar, syskon, kompisar, den lokala prästen vad som helst - och be om hjälp. Och berätta hur du mår. Hemligheter gör dåligt mående värre.

Enda svar jag kan ge dig är att skulle du ta livet av dig gör du dina anhöriga oerhört illa.

Lev ditt liv, det är motgångar och skit. Alla råkar ut för det, även jag. Hur stor, tuff jag än är går det käpprätt åt helvete i bland. Bara kliva upp, kamma sig och läka såren.

Livet kan vara riktigt trevligt emellanåt. Ta vara på det för du har bara ett.
kontakta vården, de har professionell hjälp. Flashback är inget bra ställe för någon som mår dåligt med tankar som du har. För mycket hat, nedrampande och egen förträfflighet här.

Det finns hjälp att få även fast du inte tror det. Det är så sjukt många människor som har vänt sitt liv och blivit hjälpta så försök även fast det är jävligt svårt att ta emot den hjälp som finns.

Självmordslinjen kan man ringa dygnet runt på nummer 90101. Man kan också chatta med dem om du tycker att det är jobbigare att prata i telefon.

Brutet ben - ja - tack för liknelsen jag tänker försöka klamra mig fast lite i den likväl som det du delar som din farfar sagt, klok man.

Men ja brutet ben, tåls att tänkas på…Tack

Det jobbar inga psykologer inom slutenpsykiatrin..

TS kommer i huvudsak få kontakt med människor som utbildat sig till snickare, butiksbiträde och hockeyspelare om hen är inlagd. Med andra ord skötarna inne på avdelningen.

Inte inom slutenpsykiatrin kanske utan VC mm. Men folk. IRL folk. Folk som kan se en i ögonen och förstå att ett liv, hur litet det än kan kännas är värdefullt i sig. Och större än sig själv.

Det är så tröttsamt att läsa alla kommentarer från människor som inte har en aning. Suicidförsök misslyckas av tusentals anledningar som inte har någonting alls med intentionen att göra. De flesta gångerna är det helt enkelt för att hjärnan inte fungerar optimalt i en sån situation och klarar inte av att göra korrekta uträkningar och slutsatser så som man skulle i sina sinnes fulla bruk. Utöver det påverkar även slumpen en hel del, det behövs inte så mycket för att man ska tappa fokus med några procent.

Ett sånt exempel var ett försök jag skulle göra. Jag parkerade bilen långt bortom civilisationen, tog snaran i fickan och gick in efter en liten skogsstig. Efter ca 50m reser sig en älg upp i ett buskage precis intill stigen och springer iväg. Jag blev så förvånad/chockad att jag helt kom av mig och åkte hem igen. Ibland är det bara slumpen som avgör, nån eller nåt som stör processen. Att alla misslyckade försök skulle vara ett rop på hjälp är totalt felaktigt.

Med det sagt så är din känsla inget konstigt. Det är väldigt vanligt att känna sig arg, besviken och ledsen efter ett misslyckat suicidförsök. I media syns bara alla "som fick en andra chans och lever lyckliga nu", men det speglar inte alls verkligheten. Dina känslor är inte konstiga alls och det är helt naturligt att du letar efter andra sätt, en nödutgång. Jag vet hur det känns att inte vilja vara kvar och att inte hitta ett sätt att komma härifrån. En känsla och tillstånd som jag inte önskar någon att uppleva.

Mitt bästa tips är att faktiskt hitta en ny plan. Inte för att använda den, men för att inte känna dig kvävd och instängd i sorgen, ilskan och frustrationen. Att känna att man har en backup plan kan lätta det invändiga trycket markant och motsägelsefullt nog minska risken att man faktiskt genomför det.