Män och kvinnor som ger upp om att hitta den rätta

Jag har insett att kvinnor inte tycker om mig som något mer än en vän så därför har jag gett upp hoppet.

Alla jag känner som är 40+ och inte har nån är speciella på nåt sätt.
Det är väl vi alla, men de vägrar liksom jobba med den delen å bli lite mer normal, eller är de så udda att det helt enkelt inte kan göras, tycker de.
Tror även en del oidentifierade och ohanterade diagnoser kan spela in.

Tragiskt helt enkelt.
Men oftast får man skylla sig själv.

Nätdejting och det sociala experimentet, vilket kan servera en ny kvinna var helgdag till en som bara ser bra nog ut, hjälper ju knappast saken.

Om inte du har bestämt kraven, vem har gjort det? Har du en förmyndare som bestämmer vilka företräden din presumtiva partner ska ha? Troligen inte, så dina krav är din självskapade mentala barriär som står emellan dig och en möjlig relation. Jag säger inte att du ska bo med någon du inte gillar, jag säger att du nog är alldeles för rigid i ditt tänkande - och det är något som du definitivt kan förändra. Din begränsade plasticitet är inte en sjukdom eller ett beroende, utan ett karaktärsdrag som absolut går att justera. Du kanske skulle fundera på KBT, om du nu mår skit av att vara ensam.

Tror inte det bara finns ett rätt svar. Men tror det blir allt vanligare ge upp eftersom det oftast hittas någon som ständigt tror gräset är grönare på andra sidan. Det är tröttsamt ständigt bli lämnad och ger helt enkelt upp och bestämmer sig för att satsa på sin karriär istället och umgås med vänner. Det är flera punkter som måste stämma in på en mall hur han eller hon ska vara i ett förhållande. Det är inget fel i att ha krav, men förr var man mycket mer flexibel. Förr i tiden kommunicerade man också med varandra. Nu ska man typ vara tankeläsare. Sedan ska allt vara perfekt hela tiden så att det finns något perfekt att visa upp i sociala medier.

Den perfekta partnern finns inte. Den man är tillsammans med kan kännas perfekt för att man är väldigt kär. Det att man inte är perfekt, gör att man oftast bli lämnad nuförtiden. Ens partner väljer att hitta någon som är "bättre". Den som blir lämnad tröttnar eftersom det sker så ofta. Känns som att det är omöjligt hitta någon när allt ska ständigt vara perfekt. Ingen klarar av att nå upp till det.

Sedan finns det såklart undantag som förstår att livet inte kan ständigt vara perfekt hela tiden. Som inte kräver att partnern ska stämma in i allt på en mall. Tyvärr blivit svårare hitta dessa. De finns väldigt sällan på tinder och dejtingsajter.

Jag tror att många som ger upp gör det för att man undviker risker som i slutändan kan sammanfattas med emotionell smärta. Relationer kan ta slut och uppbrott och avvisanden gör ont. Om man väljer att leva själv har man effektivt städat undan sådana risker.

Det kan nog också handla om att man inser eller anser att nackdelar och eventuella risker överväger fördelarna. Det handlar nog mycket om ett riskminimerande från att det ska göra ont eller skapa problem för en själv.

Men vill jag inte sätta mig på några höga hästar i frågan. Själv har jag "gett upp" om att träffa någon att skaffa barn med. Så jag kan ändå på vissa plan relatera till att man "ger upp". För mig handlar det om att jag är 30+ och inte tycker det är värt det att stressa med att försöka träffa rätt person och då behöva ta risken att skaffa barn med någon jag knappt känner. Det har också skapat andrum för mig att "tillfälligt ge upp" eller att ge upp om en del som jag tidigare såg som självklart i en relation. En annan fördel är också att jag inte har ett dugg bråttom med att träffa någon och kan lägga allt vad dejting heter på is så länge som jag känner för det. Men att hitta någon att dela livet med har jag absolut inte gett upp om.

Nej jag menar absolut inte att du borde ge dig ut på marknaden till varje pris. Tvärt om, ta din tid och reparera dig själv i första hand, så att du kan må så bra med dig själv som möjligt.

Sen vet man aldrig vilka möjligheter som uppenbarar sig.

"Den rätta". Naturligtvis finns det mängder av personer som skulle kunna passa in på den beskrivningen.
Det handlar om hur man är själv. Att som i amerikanska filmer hitta "den rätta" på college är ju att se världen genom väldigt små glasögon. Om det bara finns en person som är rätt, hur stor är chansen att den går i samma skola, eller ens finns i samma stad?

Ge upp kommer när man börjar analysera vad man egentligen håller på med och poängen med det hela.

Exakt som jag sa. Man bestämmer ju inte vem man tycker om. Jag automatiskt kan inte gilla någon som ej uppfyller kraven. Vet ej hur jag ska ändra mig i den frågan. Samma sak som religion, asså det spelar ingen roll hur mycket jag kommer att försöka så kommer jag aldrig att tro på det.

Tack för insikten. Finns ju fler exempel nu när du skriver ut det så tydligt.

Ja, precis. Det blir bara bättre och bättre.

Ja, en del vill vara själva och bestämma över det mesta och inte leva ihop med någon. Det är helt okey också!

Inte tänkt på detta alls. Tack.

Finns ett experiment som kallas "Mouse heaven" eller mushimmlen på svenska. Låter lite roligt. En utopi över vad som händer ett samhälle... som vi har nu i framtiden.

Jag skulle bara gissa att du är för snäll. Jag arbetar också på det. Fundera på det här: Om man inte lyfter på stenen så är den kvar där. Om man inte säger något (ens känsla) så händer inget.

Sedan är det självklart att man inte kan få allt man önskar sig men att acceptera ett: "Nej, jag känner inte samma sak" och gå stark och stärkt ur det tror jag ökar ens chanser i framtiden. Man vill ju inte vara med någon som inte känner samma sak? Även om känslorna ibland kan kännas tunga så släpper dem och faller bort, vi lär oss något om oss själva och går vidare.

Man tar ut framtiden i förväg? Tänker för mycket. Rädsla ger i de flesta fall de sämsta besluten vad jag kommit fram till.

Exempel:
Man påminns om ett trauma som kommer upp till ytan när man träffar någon ny och där och då agerar man på den genom att fly istället för att sitta kvar i känslan och se vad som händer.

Dejten kanske inte gick bra för mellanläget mellan restaurang och hem kanske inte fanns kvar ?

Det håller jag med om.