Citat:
Att det skulle vara upplevelsen som är relevant huruvida livet är värt att leva lite är fullständigt ologiskt. Lika ologiskt som att det skulle vara upplevelsen av Gud som är relevant för huruvida Gud finns eller inte. En upplevelse bevisar endast att det finns en upplevelse, det bevisar aldrig att det som upplevs är sant. Varför skulle det vara upplevelsen som avgör om livet verkligen är värt att leva?
Om noll är max, så innebär det att alla människor alltid och utan undantag befinner sig på minus. Det vill säga samtliga människor lider i varje ögonblick. Ty, det finns ju alltid något litet obehag.
Ok, tar det ännu en gång. Det som är sant gällande gudskontakten är upplevelsen av den. Det som är sant gällande välbehag och upplevelsen av att livet är värt att leva är upplevelsen av välbehag och att livet är värt att leva. Det relevanta för om välbehag finns och om livet är värt att leva är hur det upplevs av de som lever det. Upplevelsen i sig är svaret på frågan om livet är värt att leva och om välbehag finns.
Om man har någon annan uppfattning än att det är upplevelser hos de som lever det som avgör om det finns välbehag är eller känsla av att livet är värdefullt, och som innebär att välbehag inte finns och att livet oavsett hur det upplevs inte är värt att leva, så får man i sådana fall utveckla den ståndpunkten.
Kan det precisera vad det är jag "erkänner", när jag hävdar att upplevelsen av välbehag i sig bevisar välbehag och att upplevelsen av gudskontakt bevisar upplevelse av gudskontakt men inte att det finns en faktisk kontakt med Gud? Om man försöker upprätthålla distinktionen mellan upplevelsens innehåll och upplevelsens objekt, så kan man särskilja upplevelsen av gudskontakt från faktiskt gudskontakt.
Men hur går det till när du särskiljer upplevelsen av välbehag (som finns) från faktiskt välbehag (som inte finns enligt dig)?
Det är givetvis inget problem med min ståndpunkt att somliga upplever att livet inte är värt att leva, kan det utvecklas hur det skulle vara det? Till skillnad från dig har jag ingen magisk kapacitet att överpröva andras subjektiva inre upplevelser och mena att de är något annat än hur de framstår för de upplevande själva.
Jag påstår naturligtvis inte att samtliga liv alltid eller på det stora hela är värda att leva, utan blott det att människor upplever såväl välbehag som obehag samt att de i allmänhet, men inte utan undantag, upplever sina liv som värda att leva.
Du har ett antal mycket udda ståndpunkter att förklara, utveckla och precisera.
Ok, tar det ännu en gång. Det som är sant gällande gudskontakten är upplevelsen av den. Det som är sant gällande välbehag och upplevelsen av att livet är värt att leva är upplevelsen av välbehag och att livet är värt att leva. Det relevanta för om välbehag finns och om livet är värt att leva är hur det upplevs av de som lever det. Upplevelsen i sig är svaret på frågan om livet är värt att leva och om välbehag finns.
Om man har någon annan uppfattning än att det är upplevelser hos de som lever det som avgör om det finns välbehag är eller känsla av att livet är värdefullt, och som innebär att välbehag inte finns och att livet oavsett hur det upplevs inte är värt att leva, så får man i sådana fall utveckla den ståndpunkten.
Kan det precisera vad det är jag "erkänner", när jag hävdar att upplevelsen av välbehag i sig bevisar välbehag och att upplevelsen av gudskontakt bevisar upplevelse av gudskontakt men inte att det finns en faktisk kontakt med Gud? Om man försöker upprätthålla distinktionen mellan upplevelsens innehåll och upplevelsens objekt, så kan man särskilja upplevelsen av gudskontakt från faktiskt gudskontakt.
Men hur går det till när du särskiljer upplevelsen av välbehag (som finns) från faktiskt välbehag (som inte finns enligt dig)?
Det är givetvis inget problem med min ståndpunkt att somliga upplever att livet inte är värt att leva, kan det utvecklas hur det skulle vara det? Till skillnad från dig har jag ingen magisk kapacitet att överpröva andras subjektiva inre upplevelser och mena att de är något annat än hur de framstår för de upplevande själva.
Jag påstår naturligtvis inte att samtliga liv alltid eller på det stora hela är värda att leva, utan blott det att människor upplever såväl välbehag som obehag samt att de i allmänhet, men inte utan undantag, upplever sina liv som värda att leva.
Du har ett antal mycket udda ståndpunkter att förklara, utveckla och precisera.
Man kan tänka sig en människa som lever ett fullständigt fruktansvärt liv på alla sätt, varje dag utgör ett ofattbart fysiskt och psykiskt lidande, men som trots detta anser sitt liv är värt att leva eftersom han har blivit religiöst hjärntvättad att tro att allt liv är heligt. Att säga att denne mans liv är värt att leva bara för att han själv upplever det så är bara löjligt. Att ett liv är värt att leva blir då bara ett tomt påstående som inte behöver betyda att det finns något bra med detta liv överhuvudtaget.
Detta är den slutsats man måste dra från din ståndpunkt. Ett liv som till 100% består av lidande och till 0% består av glädje är fortfarande värt det så länge den som lever livet anser att det är värt det. Det är bara trams då det de facto inte finns någonting i detta liv som gör det värt det. Den personen är sinnesrubbad och har helt enkelt fel.
Det är inte det att vissa personer anser att det inte är värt att leva som utgör ett problem med din ståndpunkt. Problemet är att även du måste slå fast att deras liv inte är värda att leva. Om en småbarnsmamma hamnar i en svacka och plötsligt känner att hennes liv inte är värt att leva, ja, då är det enligt dig inte det. Då är det bättre att hon slutar att leva, eftersom det inte finns någon anledning att göra någonting som inte är värt det.
