Det goda era ex betytt.

Vi har alla haft våra relationer, korta som långa. Nyligt skilda har en tendens att fokusera på det negativa, aaaldrig mer.. Men med tiden släpper man det tråkiga, likt hur äldre män mest minns det roliga från lumpen.

Hur har era tidigare relationer fått er att växa och gjort er bättre? Vad insåg ni om er själva, när uppbrottets smärta var över?

Man glömmer snabbt sína ex för att man tröttnat på dom. Dom blir ju ens ex av en anledning. Men ett ex minns jag för att han var så jävla töntig. Körde med fluga när han gick fotboll, och sådär.

På vilket sätt gjorde han att du insåg saker om dig själv? På vad sätt gjorde han dig bättre? Vad lärde han dig om dig själv?

Fixar du att svara på alla tre..

Att jag inte är det minsta rädd för döden känns ganska positivt. Och att jag nog har dom att tacka för att plötsligt ha mött Gud. Jag vet att Gud inte vill mig minsta ont och jag lägger all min tillit till honom.

Tack Jesus!

Ett ex lärde mig laga mat, alltså riktig mat från grunden. Hon lärde mig också att gilla oliver, inte de små Ica/figaro utan riktiga stora smarriga som jag idag hellre äter som snacks än chips och ostbågar.

Idag skulle jag säga jag lagar bättre hemlagat än min nuvarande, tror hon håller med men hon vet inte vem som lärde mig.

Växa som människa? Nejdu. Det enda jag har fått erfara av mina usla erfarenheter med kvinnor är att hålla mig för mig själv idag. Psykiska problem, självmordsförsök, otrohet, nä. Jag orkar inte med kvinnor något mer och är tacksam för att jag har insett detta. Mina relationer har varit korta och intensiva.

Dom där själsfrändemötena man haft med kvinnor ett fåtal gånger i livet, blev det inget av. Antingen var de upptagna eller så var timingen fel i livet. Men den är fantastisk om man får uppleva det någon gång. När två okända människors öden korsar varandras livsväg och i blickarna mellan varandra har allt redan sagts. Lugn, trygg och djup kärlek. Det allra finaste man kan uppleva. Kanske i nästa liv..

Jag startade ju en nästan exakt likadan tråd för ett år sedan drygt. Jag har lärt mig massor av mina partners som man gör när man kommer riktigt nära andra människor. Rutiner är det första jag tänker på. Att inte oroa sig så mycket i förhand. Deras maner som alltid varit föredömliga. Att gåvor ska verkligen vara genuint genomtänkta. Att det är viktigt med traditioner, bara vi är överens. Att visa uppmärksamhet och kärlek. The list goes on and on.
De är som ställföreträdande föräldrar som fortsätter lära en. Och vice versa. Och då har jag inte ens börjat tänka på det intima samlivet.

Någon fungerade absolut som lärarinna i bingen i alla fall. Visst, det var väl naturligtvis sårad manlighet att man inte ansågs tillräcklig och behövdes läras upp, men det hade man igen senare i livet.

Självklart. Man lär sig mycket om sig av relationer.

Särskilt ett ex lärde mig väldigt mycket om mat. Det är jag tacksam för.

Ett ex gav mig mina barn. Det går ju inte att inte vara tacksam för dem.

Man lär sig något i varje relation. Till och med en borderlinehäxa jag hatar mer än något annat lärde mig ett trick i köket jag fortfarande använder. Jag brukar tänka på det om någon säger "Men nånting positivt måste du väl ändå kunna säga?!"

Vilka kvinnotyper jag ska akta mig för och vilka jag är kompatibel med.

Finns många kvinnliga psykopater där ute, och många goda kvinnor.