Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

Ja dessutom är "auktoriserad socionom" inte ett av socialstyrelsen utfärdat intyg,
det är Akademikerförbundet som tagit på sig rollen som rollen som utfärdare.
Samma förbund som tar emot avgift från medlemmar...

Auktoriserad sophämtare kanske nästa grej!

"allt" ligger inte på mamman, men nu har mamman misslyckats i avgörande grad och man anser förmodligen att pappan omöjligen kan överbrygga mammas sabotage.

Pappan har varit trygg, det har varit övervakade umgänge, medlare osv.
Det finns inget där att han ska bevisa mer.

Han ska förmodligen inte ha kontakt med mamman (just nu) med tanke på vriden hennes "sanning" varit.

" Varför klipps mamman med familj av helt från barnet?"
Ja. Eftersom mamman inte klarat av att se till att barnet har BÅDA sina föräldrar.

Helt fascinerande att hon kan vara så stensäker på vad som hänt genom att titta på en så kort sekvens. Några domar verkar hon lnte läst. Otroligt!

Mamman filmade eländet och la ut det på sociala medier, som tyvärr svalde betet.

Extremt olämpligt och potentiellt olagligt beteende.

Need i say more..

Du orkar inte läsa, eller hur?

Men då serverar jag det hela åt dig så slipper du anstränga dig!

Det finns såvitt jag kan se inget i domarna där pappan konstateras ha motarbetat umgänge, varit olämplig eller utgjort någon risk för barnet. Det finns uppgifter om enstaka inställda eller förkortade umgängen från hans sida, men domstolen lägger inte ansvaret för den här utvecklingen där. Tvärtom bedöms han till slut vara den förälder som bäst kan tillgodose barnets kontakt med båda föräldrarna.

Mammans agerande i korthet:

• 2021 ville hon ha ensam vårdnad och inget umgänge med pappan förrän barnet var tre eller fyra år.

• 2021 till 2022 ställdes flera beslutade umgängen med umgängesstöd in. Tingsrätten varnade redan 2022 för en "överhängande risk" att pappan skulle uteslutas ur barnets liv.

• 2023 till 2024 fungerade några umgängen först, sedan upphörde de i stort sett. Barnet hölls hemma från förskolan på umgängesdagar och flera överlämningar misslyckades.

• April 2024 konstaterade tingsrätten att mamman sannolikt inte frivilligt skulle lämna över barnet. Vite 10 000 kr per tillfälle.

• September 2024 dömdes 40 000 kr i vite ut.

• Efter den nya domen hösten 2024 fungerade umgänget åter en kort period. Sedan började problemen igen med uteblivna umgängen, andra aktiviteter på umgängestid och misslyckade överlämningar.

• 2025 höjdes vitet till 15 000 kr per tillfälle. Därefter dömdes 105 000 kr ut.

• Umgängena fortsatte ändå att utebli. För ytterligare uteblivna tillfällen dömde tingsrätten senare ut 210 000 kr.

• 2026 misslyckades även försök med umgängesstöd. Utredarna konstaterade att mamman inte förmådde eller inte ville förbereda och trygga barnet inför umgänget. Någon motsvarande riskfaktor kring pappan hittades inte.

• Juni 2026 fick pappan ensam vårdnad och boendet. Tingsrätten talar uttryckligen om umgängessabotage och risken att mamman annars även fortsättningsvis skulle hålla barnet undan från pappan.

• Mamman förelades då ytterligare 50 000 kr i vite för att lämna över barnet. Överlämningen lyckades ändå inte.

• Juli 2026 gjordes ett nytt försök. Barnet sa till pappan att han "tar barn från familjerna". Tingsrätten skriver uttryckligen att det inte är barnets egna ord och kritiserar mamman för att inte ha förberett barnet och för att vara passiv vid överlämningen.

• Augusti 2026 konstaterade tingsrätten att nya viten var meningslösa. Då återstod polishämtning.

Utdömda viten i tingsrätten är 40 000 + 105 000 + 210 000 = 355 000 kr. Det sista beslutet var överklagat.

Därutöver har hon i de handlingar som finns här ålagts att betala minst 89 302 kr av pappans rättegångskostnader.

Man kan alltså diskutera detaljer och enskilda överlämningar hur länge man vill. Men när man tittar på hela tidslinjen är det faktiskt inte särskilt svårt att se vem som inte har ett barnperspektiv.

Det är ju bättre att man ändrar lagen och griper den vuxna som utgör umgängessabotage/misstänks utgöra umgängessabotage. Bättre att man griper den vuxna och avlägsnar den vuxna (helst inte så att barnet ser det) och förhör den vuxna gällande misstanke om umgängessabotage, där den vuxna får ha en advokat. Precis som vid vilket brott som helst). Under tiden kan man försiktigt och fint prata med barnet om att barnet ska få vara med sin andra förälder, då tex. mamman är inne på förhör. Barnet lär ju då hellre vara hos den andra föräldern (tex. pappan i detta ärendet), än att vara hos familjehem. Och där kan den andra föräldern (pappan i detta fallet) sakta börja ha en relation med barnet igen, göra barnet tryggt/trösta barnet som saknar mamma osv. Börja bygga upp en trygg och tillitsfull relation med barnet. Medans den andra föräldern (mamman) får sitta i förvar/förhör några dygn. Det är ju trots allt föräldern (mamman i detta fallet) som är misstänkt för umgängessabotage.

Det går liksom inte att försvara att man sliter ut ett barn på detta vis, som vore barnet en grovt kriminell. Barnet har ju inte gjort något fel överhuvudtaget. Men blir utsliten och bortsläpad av två vuxna in i en bil, mot sin vilja. Detta kommer skapa trauma för resten av barnets liv.
Detta känns som ett väldigt förlegat och gammalmodigt sätt att hantera barn på... Det är detta jag vänder mig mot, hur barn hanteras. Har skrivit förr om det i tråden, men alla de inläggen är borttagna.

Och nej: detta har varken mamman eller pappan "sett till". Det här är myndighetsutövning. Enbart. Som jag är övertygad om att varken mamman eller pappan vill ska ske mot deras barn!

Och hur ska pappan nu kunna få en bra relation med sin son? Sonen kommer ju ha obehagliga minnen där han tvingades till sin far och tvingades bort från sin mamma. Ingen bra grund att bygga en fin relation på!

Bättre då att som sagt gripa den vuxna (helst när barn inte ser) som är misstänkt för umgängessabotage. Och att denna föräldern som grips får veta att dennes barn kommer vara trygg hos antingen den andra föräldern eller hos familjehem.

Vill barnet verkligen inte till sin andra förälder (pappan i detta fallet) så får barnet vara på familjehem och kanske gå och prata med någon barnutredare eller barnpsykolog om varför han inte vill vara hos pappan. Lösa upp knutar. Och successivt kanske börja vilja vara hos pappan. Eller så kanske man får reda på saker som tydliggör att det faktiskt finns fog för barnet att inte vilja vara hos pappan. Och då är det kanske så att barnet ska åter till sin mamma.

Barnperspektivet saknas helt. Anser jag. Handlar ju mest om föräldrarnas två olika viljor. Och det stackars barnet som slits (i filmen bokstavligt talat) mellan dessa två olika viljorna........

Och hon filmade de som var ansvariga för umgänget så pass närgånget
att de valde att INTE fortsätta ha hand om umgänget.

Hon (eller någon i hennes närhet) publicerade privata uppgifter om medlarna, vissa uppgifter var saker som bara sagts till mamman.

Medlarna valde att gå ifrån uppdraget. För det är inte meningen medlarna ska vara publika slagträn...

Så mammans mediakarusell har varit ytterst omfattande.

Så till dina påståenden.

"Vi missar fortsatt barnperspektivet här."

Nej. Det är snarare du som gör barnperspektivet till frågan om vad barnet säger och känner just i ögonblicket när en överlämning ska ske. Domstolen måste också väga in vad fem års utebliven kontakt med en förälder gör med barnet på längre sikt. Hela problemet är ju att barnet successivt hamnat i en lojalitetskonflikt och fått allt mindre kontakt med sin pappa. Det är också ett barnperspektiv, och ett ganska centralt sådant.

"Och vad har pappan gjort för att möjliggöra hämtning?"

Ganska mycket, såvitt handlingarna visar. Han har accepterat umgängesstöd, medlare, hämtningar på förskolan, överlämningar i hemmet och på neutral plats. Han har haft kontakt med socialtjänsten, försökt motivera barnet, tagit med en jämnårig släkting för att göra en överlämning lättare och bett mamman att prata positivt med barnet inför flytten. Vid överlämningsförsöket i juli konstaterar tingsrätten dessutom att pappan återkommande försökte motivera och trygga barnet medan mamman i huvudsak var passiv.

Så frågan borde kanske snarare vara vad mer du anser att han skulle ha gjort.

"Allt ligger inte på mamman."

Nej, naturligtvis inte. Två vuxna har alltid ansvar för hur en sådan här situation hanteras. Men det betyder inte att ansvaret automatiskt är 50/50. Efter fem års processer är domstolens bedömning ganska tydlig om vem som huvudsakligen har motarbetat kontakten. Det är också hon som fått verkställighetsbeslut efter verkställighetsbeslut och hundratusentals kronor i utdömda viten därför att umgängena inte kommit till stånd.

"Pappan har också en del i att visa att han är en trygg person för barnet."

Självklart. Och här blir problemet att utredningarna inte hittar några riskfaktorer kring honom eller hans föräldraskap. När barnet väl har kommit förbi överlämningen och träffat honom i lugn miljö har umgängena dessutom kunnat fungera bra. Det är främst själva överlämningarna som havererat.

Så vad exakt är det i materialet som visar att han inte är en trygg person?

"Om det nu är så himla viktigt att barnet har rätt till båda sina föräldrar. Varför klipps mamman med familj av helt från barnet?"

Fast det är inte vad domstolen beslutat.

Tingsrätten skriver tvärtom att pappan förväntas medverka till att barnet upprätthåller relationen med mamman och träffar henne regelbundet. En av anledningarna till att vårdnaden flyttades var just att rätten bedömde att pappan var den av föräldrarna som hade bäst förutsättningar att ge barnet tillgång till båda sina föräldrar.

Det är alltså raka motsatsen till att "klippa mamman".

"Barnets egen utsago är att han inte får ha sin smartklocka."

Och var är belägget för att detta faktiskt förhåller sig så och varför klockan i så fall tagits bort?

Jag hittar inget om detta i domarna. Det kan vara sant, men tills det finns något mer än "barnet säger" är det ett påstående. Inte ett fastställt sakförhållande.

"Han får inte gå på toaletten ifred."

Samma sak. Var finns belägget?

Det står inte i domarna och jag har inte sett något annat underlag som styrker det. Om du har något konkret så lägg gärna fram det.

"Han bevakas."

Det där är ännu vagare. Vad betyder "bevakas"? Att en femåring som precis tvångsvis flyttat till en förälder han haft begränsad kontakt med hålls under ganska noggrann uppsikt vore knappast sensationellt i sig.

Men om du menar något mer långtgående får du beskriva vad du faktiskt påstår och vad belägget är.

"Han får enligt uppgifter inte heller gå i skolan trots att skolplikt råder."

"Enligt uppgifter" gör rätt mycket jobb i den meningen.

I handlingarna framgår tvärtom att pappan hade ordnat med en skola nära sitt hem och att barnet stod inför skolstart. Om det efter domen har hänt något nytt och barnet faktiskt hålls borta från skolan så är det naturligtvis relevant. Men då får någon visa det.

Man kan inte först skriva "enligt uppgifter" och därefter argumentera som om saken vore konstaterad.

"Domen från tingsrätten säger inte allt."

Nej. Ingen dom i Sverige "säger allt". Det är heller inte dess uppgift.

Men det är lite komiskt att beskriva just den här domen som någon sorts tunn sammanfattning när den är drygt 40 sidor och bygger på en konflikt som behandlats i domstol sedan 2021.

"Det är en otroligt nedbantad skrivelse."

Nja...

Bakom den "nedbantade skrivelsen" finns flera tidigare domar, flera verkställighetsärenden, flera vitesmål, vårdnadsutredningar, BBIC utredningar, socialtjänst, umgängesstöd, medlare, sakkunniga, vittnesförhör, ljudinspelningar, videofilmer och dokumenterade överlämningar över flera års tid.

Om det där är "otroligt nedbantat" undrar jag lite vad du kräver. Netflixserie i tolv delar?

"Om en otroligt infekterad situation."

Där håller jag med. Situationen är extremt infekterad.

Men just därför är det kanske bättre att utgå från vad som faktiskt har utretts och prövats än från Facebookinlägg och formuleringar som "enligt uppgifter".

"Som inte belyser hela sanningen."

Det där är egentligen omöjligt att invända mot eftersom ingen dom någonsin kan återge "hela sanningen" om flera års familjeliv.

Men det betyder inte att alla versioner plötsligt blir lika sannolika.

Här har samma grundproblem bedömts om och om igen under fem års tid, av flera domare, socialtjänst, familjerätt, medlare och utredare. Man har prövat mildare lösningar, umgängesstöd, medling, olika överlämningsplatser och viten. Ändå har umgängena fortsatt att utebli.

Till slut konstaterade tingsrätten att fler viten var meningslösa och att barnet måste överlämnas med polis.

Man får gärna kritisera den slutsatsen. Men då får man göra det utifrån vad som faktiskt finns i materialet, inte genom att fylla luckorna med "barnet säger", "enligt uppgifter" och "hela sanningen är en annan".

För då är vi tillbaka där vi började. Påståenden är inte bevis bara för att de upprepas tillräckligt många gånger.

1. Angående "barnperspektivet" och vad pappan har gjort:
Barnperspektivet i svensk rätt (6 kap. 2 a § föräldrabalken) handlar om barnets rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, förutsatt att det inte finns konkreta risker. Pappan har under åratal försökt bygga upp en trygg relation. Han har ansökt om trappvis upptrappat umgänge, medverkat i umgängesstöd, sökt medling och deltagit i alla samarbetssamtal som erbjudits.

När utredningar och professionella bedömare (som umgängesstödjare) varit med har de noterat att pappan och sonen haft ett fint och tryggt samspel. Problem och vägran har enbart uppstått i själva överlämningssituationerna på grund av mammans motstånd och passivitet.

2. Angående varför kontakten med mamman kapa(ts) / klippts av:
Det är inte domstolen eller pappan som velat "klippa av" mamman. Tingsrätten var tydlig i sin dom med att pappan, till skillnad från mamman, har visat att han vill att barnet ska ha kontakt med båda sina föräldrar. Anledningen till att boendet och vårdnaden flyttades helt var att mamman under flera år visat att hon vägrar släppa in pappan så länge barnet bor hos henne.

Enligt svensk rättspraxis kan kontinuitetsprincipen frångås om en förälder ägnar sig åt systematiskt umgängessabotage, eftersom barnet annars förlorar sin pappa helt. Tingsrätten förutsatte i sin dom att kontakten med mamman ska byggas upp igen under trygga former så fort situationen har stabiliserats hos pappan.

3. Angående uppgifter om smartklocka, bevakning och skolgång:
Det är viktigt att skilja på obekräftade påståenden i sociala medier och vad som är utrett av myndigheter. När barn befinner sig i en djup lojalitetskonflikt och har utsatts för föräldraalienation (vilket sakkunniga och tingsrätten uppmärksammade) är det extremt vanligt att barnet upprepar vuxnas narrativ eller reagerar på gränssättningar.

Att en förälder begränsar uppkopplade prylar (som smartklockor) vid en akut övergång är ett helt normalt föräldraansvar för att ge barnet ro och skydda det från fortsatt påverkan under en känslig fas. Skolgång och hälsa står under uppsikt av skolmyndigheter och socialtjänst, vilka agerar om skolplikten inte följs.

4. "Domen säger inte allt":
En tingsrättsdom i ett tvistemål är inte "nedbantad" på måfå. Den bygger på en omfattande, kontradiktorisk bevisprövning där båda parter haft advokater, hålls förhör under sanningsförsäkran, och där neutrala yrkesgrupper (familjerättsutredare, psykologer, psykiatrisk expertis och socionomer) granskat hela situationen under flera års tid.

Att avfärda domstolens samlade, oberoende bevisning till förmån för den förlorande partens egna påståenden i sociala medier blir helt snedvridet.

Slutsats: Polisen klev inte in för att pappan var otrevlig eller obetänksam, utan för att mamman i åratal ställt sig över lagen och vägrat följa upprepade domstolsbeslut. Ansvaret för att överlämningen blev dramatisk ligger helt hos den förälder som vägrade göra det frivilligt.

1. Angående förslaget att kriminalisera och gripa föräldern:
Straffrätt vs. Familjerätt: Umgängessabotage är i dagsläget en civilrättslig/familjerättslig konflikt, inte ett straffrättsligt brott som ger fängelse eller anhållande i brottsbalkens mening.

Konsekvensen för barnet: Att polisen grips och låser in mamman i ett häktesförvar medan barnet placeras i ett okänt familjehem skulle innebära att barnet plötsligt berövas båda sina föräldrar och hamnar hos främlingar.

Forskning och socialtjänst visar att det skapar ett ännu mer akut och dramatiskt trauma för ett litet barn att se sin primära anknytningsperson bli gripen eller plötsligt försvinna till en cell.

2. Angående påståendet att "myndigheterna ensamt ligger bakom": Myndigheter (domstol och polis) agerar inte i ett vakuum eller på eget initiativ. Polishämtning är den sista utvägen som lagen tillåter när en förälder under flera år vägrat följa vitesförelägganden, domar och frivilliga samordningar.

Det är boendeförälderns vägran att följa svensk lag som i grunden tvingar fram myndighetsutövningen. Hade mamman överlämnat barnet frivilligt i enlighet med tingsrättens dom, hade ingen polis överhuvudtaget behövts.

3. Angående idén om familjehem och barnutredare: Detta har redan prövats i fallet. Barnet har under flera års tid träffat utredare, socialsekreterare, psykologer och medlare. Alla sakexpertis i målet (med undantag för mammans partssakkunniga) konstaterade att barnet inte var rädd för pappan i sig, utan led av en kraftig lojalitetskonflikt och föräldraalienation skapad av mammans motstånd.

Att placera barnet i ett familjehem under obestämd tid för att "lösa knutar" förlänger bara barnets osäkerhet och rotlöshet. Enligt tingsrätten var den enda långsiktiga lösningen för barnets trygghet att bryta den kroniska konfliktsituationen genom en flytt till pappan.

4. Hur ska pappan kunna bygga en bra relation nu? Erfarenhet och anknytningspsykologi visar att när barn som utsatts för umgängessabotage väl skärmas av från den saboterande förälderns starka påverkan och får landa i en lugn vardag hos den andra föräldern, lägger sig stressen ofta över tid. Pappan får då chansen att visa i praktiken att han är en trygg och kärleksfull förälder något han förhindrats att göra under åren då umgängena ställdes in.

5. Barnperspektivet finns där men det är komplext: Barnperspektivet innebär inte att man alltid gör vad ett 5–6-årigt barn säger i stunden, eftersom ett barn i den åldern helt saknar mognad att överblicka konsekvenserna eller stå emot vuxnas påverkan.

Barnperspektivet i lagen (6 kap. 2 a § föräldrabalken) handlar om vad som är bäst för barnet på lång sikt vilket är att få växa upp med en fungerande relation till båda sina föräldrar.

Slutsats: Ingen tycker att en polishämtning är en vacker eller önskvärd lösning. Men problemet uppstår när en förälder ställer sig över lagen och vägrar samarbeta.

Alternativet att låta umgängessabotage lyckas skulle innebära att vilken förälder som helst kan radera ut den andra föräldern ur barnets liv genom att bara sätta sig på tvären till allt. Det vore ett ännu större misslyckande för barnsrätten.

Du läste nog inte så noga vad jag skrev.

Du missade att jag skrev att barn "helst inte ska se föräldern gripas"?.

Om föräldrar skulle släpa in sitt barn i en bil på det där viset, hade föräldrarna (med all rätt) gripits misstänkta för barnmisshandel. Detta släpande av barnet, mot barnets vilja skapar livslångt trauma hos barnet. Oavsett om intentionen kan vara god. *

Jag anser fortsatt (som jag skrev) att lagen behöver ändras och att det är föräldern som misstänks för umgängessabotage som bör gripas. Inte barnet.

Och (som jag skrev) att barnet ska få vara hos den andra föräldern (pappan i detta fallet), men om barnet vägrar, så ska familjehem finnas som en övergående möjlighet, medans man löser upp knutar hos barnet och utreder barnets ovilja. Om det är så att mamman tex. har förhindrat en god kontakt barn och pappa emellan, så kan familjehemmet försöka göra det som mamman inte har gjort: skapa en god kontakt mellan barn och pappa på ett lugnt sätt. Och på ett fint sätt i barnets takt föra över allt mer av ansvaret till pappan.

Att göra allt så där abrupt och dramatiskt är illa för barnet! Lagen behöver ändras. Det är ju den förälder som är misstänkt för umgängessabotage, som eventuellt gör fel. Inte barnet. Men här blir det barnet som plötsligt ska behöva ta konsekvenserna av vuxnas samarbetssvårigheter. Inte ok!

----

* Finns vuxna som berättar om hur de tex. har släpats av vuxen till skolan pga. skolplikt. En god tanke att barnet ska få kunskap, men själva släpandet till något barnet inte vill, skapar trauma! Det är inte barnperspektiv!

Bonus pappan verkar skum finns det något på honom