Längtar tills småbarnstiden är över, är det fel att känna så?

Grattis du har fått barn och nu är livet så här.
Sen förstår jag vad du menar och jag antar att det inte riktigt är som du tänkt? Blev lite jobbigare? Så var det för mig iaf.

Men detta är så extremt klyshigt! MEN, njut av det.
Försökt att inte se det jobbiga i det för tiden går så in i helvete fort sen är dom äldre och vill inte ens gosa. Njut njut njut. Krama, pussa, håll. Så mkt du kan.

Allting har sin tid.

7 månader - blir lite mer av en egen person. Rolig tid!
1-2 år - förskolan. Oj vad du kommer sakna ditt barn och ständigt undra hur det går. Tillägg en jäkla massa vabb men vad ska man göra.
3-4 år - Rolig tid! Ni kan skoja, skojbråka, busa. Superkul !

5-6 - Här kommer det successivt blir mindre av den gosiga tiden. Redan här. Så du fattar hur lite tid har egentligen? Här kommer det mer kompisar, lite aktiviteter. Mindre kvalitetstid...

7+ Här får man nästan själv be om en kram själv om man vill ha. Men inte hur offentligt som helst.

Gällande egentiden får du och din partner bara göra upp? Ni är två i detta. Se till att ni får göra roliga saker på egen hand också så kommer allting bli lättare.
Blir så enkelt att båda nästan tvingar sig själva att vara hemma och bara bara bara tänka barn. Ni kan lösa det

Ja. I alla fall för mig. Första tiden är ett evigt slit och passande. Men långsamt utan att man riktigt lägger märke till det blir bättre.

Att se barnen utvecklas är en kick som gör det hela mer än värt besväret. Alternativet är att sitta som en runkande ungkarl eller med en bitter kvinna som innerst inne ville ha barn trots att hon sa att hon inte ville, fram till dödagar är ju inte så lockande.

På vissa sätt tycker jag en 2åring är lite lättare än en 1åring t.ex. Men det är ju inga stora skillnader..

Jo det att det långsamt blir bättre kan säkert vara, men det blir fanimej en del andra problem med lite större barn, väl?

En kompis jag träffade tyckte de hade massa mer tid när barnen var små än nu när de är mellan 8 och 12. (3 st). Mycket körande, mycket problem, mycket olika viljor. Men men.

Det fetade, ja 100%

Visst. Men det dyker upp guldkorn. Lovar.
T ex när jag satt och lyssnade på min favoritlåt av ett kanadensiskt band som spelar progressiv rock. Min treåring kommer in i rummet och frågar vad det är och undrar om vi kan lyssna på den igen. Eller när man lär dem cykla.

Man inser när de blir lite mer allvarligt sjuka, i alla fall så pass att man blir orolig, hur jävla mycket de betyder.

Och när man slipper byta blöjor.

Det blir bättre med tiden, första året samt första ungen är alltid värst! Kämpa på bara så kommer du förhoppningsvis inse hur underbart det är 80% utav tiden

Jaja. En 2åring är underbar ofta, lite jobbig ibland.

Men jag fasar lite för det här med olika skolor för olika barn, jobb , tider, aktiviteter osv osv. Är det verkligen enklare än små barn? Jag vet inte. Vi får se.

Du för göra som alla andra miljarder föräldrar genom tiderna. Ta det som det kommer. Var konsekvent och snäll bara. Kommer funka fint.

Absolut

Ja, det finns de som tycker småttingperioden är mysig och helt underbar.

Inte är det jag iallafall och inte frugan heller för den delen..

Skriker, ska ammas hela tiden, blöjbyten, 1000 saker som måste med när man ska ut/resa, nackträning, läsa samma max boll-bok 7 miljarder gånger..

MEN, det går över! Vid ungefär ett års ålder när de kan börja gå och faktiskt äta annat än mammamjölk vänder det.

Vi hade dessutom en sån sits till toan vilket gjorde att alla våra barn var blöjfria när förskolan skulle börja ( ca 1,5 års ålder) och det var skönt som tusan!

Men, hang in there.. det blir bättre och roligare ju äldre de blir!

Väldigt lärorikt när det gäller ens partner också.

Men saknar man hänget med kompisar framför sitt eget barn är något fel. Då är man inte redo för att bli mamma.

Ja, det har du rätt I!