Längtar tills småbarnstiden är över, är det fel att känna så?

Är förälder sedan ca 6 månader tillbaka.

Redan nu lite less på livet som småbarnsförälder. Sömnbrist (vi bor rätt litet, 45 kvm, så sambon och jag vaknar båda när bebisen skriker), blöjbyten, att ha lite egentid, ytterst begränsad tid att träffa vänner, massor med måsten kring barnskötsel osv.

Saknar väldigt mycket dels att ha egentid, dels ett socialt liv, dels att må bra själv.

Är det fel att längta bort småbarnstiden? Tänker att om jag bara "överlever" denna tid så blir livet betydligt trevligare om några år?

Blir aldrig bättre
Inte förrän de är vuxna. Tyvärr

Några år...?

I dag vågar man väl inte sluta övervaka sina barn förrän efter 15.
Dels från hur samhället har blivit och dels från dom själva, då dom kan hitta på vad faan som helst, oavsett hur man uppfostrat dom.

Ta vara på den närmaste tiden, snart har dom blivit 8-9 och ränner ute.

Nu har jag inga barn själv men det jag vet från kompisar och syskon som är föräldrar så är det inte bara småbarnstiden som är jobbig, det kommer flera små och stora kriser.

Nyfiken fråga, varför i helvete skaffar ni barn fast ni bor i en liten pisslägenhet på 45m2?
Min första lägenhet som jag flyttade till var 47m2 och så fort jag hittade någon att bo med så flyttade vi till straxt över 80m2 men fortfarande utan barn.
Nu har vi en villa på runt 250m2 och fortfarande inga barn men jävligt gött med utrymme så man slipper gå på varandra hela tiden.

Grattis till er.. Ja den tiden är speciell. Att säga att man önskar den var över JA .. Kommer du minnas tillbaka på den med glädje JA . Det är en omställning i livet. Bara gilla läget men viktigaste är att ni vuxna tar hand om varandra för det är en ansträngning som måste vårdas.

Har 2 vuxna barn som är utflugna.. Underbart JA

Sådär känner nog de flesta föräldrar. Det är en prövande tid, småbarnsåren. Man lär sig mycket om sig själv, hur mycket man egentligen klarar utan att bryta ihop. Två nätter i rad utan någon sömn alls? Inga problem. Du kommer bli härdad, vill jag lova!

Min "personliga favorit" var vintern vi hade fem (!) magsjuke-omgångar. Totalt bajs och spykaos i omgångar med två vuxna och två småbarn, fanns inte ett rent lakan i hela lägenheten. Då ville man bara lägga sig i fosterställning och gråta, men det gör man ju inte - det är bara att kämpa på.

Ett litet tips kan ju vara:
- Ring upp dem av dina vänner som redan har vuxna barn. (Alla känner väl någon / några). Fråga dem om det var värt det.

Men visst: Jobbigt är det. Fast från det att dom går och snackar så är det ju också helt underbart!
Meningen med livet, liksom.

Vad är det du vill göra som du saknar nu? Vad innebär egentid för dig? Och att ha ett socialt liv.

Det är absolut okej att längta bort från. Ingen saknar det på allvar även om det kan finnas fina ögonblick.

Om några år kommer du längta till barnens tonår och när det inträffar börjar du längta till att de flyttar hemifrån.

Svårt att se att jag skulle längta till barnens tonår, är de i åldern 7-12 så är det ju rätt bra egentligen, de är någorlunda självständiga (kan klä på sig själva, ta ngt i kylskåpet, hänga med vänner) men är inte "tonårsjobbiga".

Hänga med kompisar osv.