Längtar tills småbarnstiden är över, är det fel att känna så?

Boende går att byta.

Barn som man skaffat har man kvar, och barn som man inte skaffat får man aldrig.

Nej, det är inte konstigt att känna så. Det gör nog alla bebis- och småbarnsföräldrar ibland. Det ÄR jobbigt att ha småbarn! Men man får tänka att det är en begränsad period, och sedan växer världen med barnen igen.

Idealet hade ju varit att ha en barnflicka anställd under de jobbigaste åren... då hade man kunnat uppskatta den tiden mycket mer, för samtidigt är ju ungarna så gulliga i den åldern också - det är bara det att man ofta är för trött för att uppskatta det i stunden. Man tänker nostalgiskt tillbaka tio år senare, när man bläddrar i fotoalbumen...

Men det hade min exman och jag inte möjlighet till (barnflicka), och uppenbart inte ni heller eftersom ni bor så trångt. Men har ni ingen ni kan använda som avlastningsperson i alla fall ibland? Även om det bara blir en gång i månaden man får en ledig kväll/natt som par, så kan den kvällen/natten göra att man orkar. Det blir en morot att se fram emot.

Håll ut. Det blir bättre. Värsta perioden är nu.

Ja, det är fel. Du ska känna skam för du är en dålig människa.

Är det verkligen så? Jag har småbarn själv och det är mycket jobb och ständig passning.

Men vetefan om kompisar till lite större barn har det så mycket bättre. Det är föräldrarmöten, träningar, barn som inte vill till skolan och fan och hans moster.

Du menar att det finns män som tycker om småbarnsperioden medan dom är i den?

Har hittills upplevt att de flesta återblickar på den perioden som mycket jobbig men också väldigt meningsfull.

Håll i, håll ut! Förstår precis hur du känner och för min del tyckte jag det vände när minsta var runt 2 år och man fick börja sova sammanhängande och inte behövde ha koll varje sekund.

Nu har det gått ett par år till och allt har bara blivit bättre, inklusive egentid/socialt liv.

Det är jobbigt som fan att ha spädbarn, men det blir bättre hela tiden. Ju mer de utvecklas, ju bättre blir det. När de är runt 1 börjar de gå, då blir det roligare att vara ute med dem tex. När de är två år börjar de prata, det är fantastiskt. Och så vidare. Mina barn är i den övre förskoleåldern och jag har aldrig varit lyckligare, och jag avskydde tillvaron när de var spädbarn.

Fullt normalt och helt förståeligt. Det suger stora delar av dygnet. Det blir lite bättre fram till barnet börjar gå (läs: springa omkring helt utan tankar på sin egen säkerhet) då det blir jobbigare igen fram till kulmen nånstans kring 3 år, sen blir det bara bättre.

Håll ut, dela upp tiden mellan er och njut av varje egen minut.

Skulle säga du är ganska olämplig som förälder att känna så redan efter 6 månader. Du har flera år kvar innan du kan känna dig ”fri”

Patetiskt.

Håller inte med. Tycker livet med "stora" barn (8+ år) är ganska behagligt. Småbarnsåren var jobbiga.

Anser det helt klart enklare nu när sonen är 2 år än när han var under ett år åtminstone. Nu är han i förskolan medans jag jobbar heltid igen och frun mixar jobb och studier. Innan dess var frun hemma medans hon lärde sig svenska och jag drog in hela ekonomin för hushållet med sketen lön och stress från myndigheter som ska bestämma om min fru får bo i Sverige eller ej och liknande sjuka saker och kanske det som bidrar till det är nu mindre lass

Men, nu vid 2 års åldern förstår jag sonen mycket mer vad han vill och ännu roligare att leka och umgås.