Längtar tills småbarnstiden är över, är det fel att känna så?

Jag kände samma. Nu ångrar jag mig väldigt mycket att jag inte lekte mer med mitt barn, främst innan talet kom. Mitt råd till dig är att försöka vara där så mycket du kan även om det känns som att du kommer dö ibland. Det finns inga omtag så du kan inte ändra något senare. Idag har jag en fyraåring och jag tycker fortfarande att det är döden att leka men det är värt så mycket. Jag tyckte att det blev otroligt mycket lättare efter att blöjorna och klädnedkissandet försvann. Inbillar mig att det värsta är över nu..

Men gud, låt den stackars föräldern lufta sina tankar lite.
Ja det är en jobbig tid men minns nu detta; unga vuxna klagar en hel del på sin barndom, TROTS att man gjort precis ALLT för dom.
På sikt kommer du ha riktigt roliga personer att hänga med. Men det krävs att du engagerar dig redan nu. Så kämpa på!!! Belöningen kommer, jag lovar!!! Heja dig. Ta ett glas vin när de lagt sig å lugna nerverna

Det blir bättre, jag lovar.
Kände exakt samma sak och nu saknar man den tiden, konstigt nog.

Hahaha
Små barn är ingenting.
Vänta tills dom börjar bli tonåringar.

Det som rädda mig var att frugan tillät mig ha hörselproppar på natten. Kanske inte var helt rättvist kan jag se såhär i efterhand. Jag borde nog ha ställt upp mer. Men kanske turas om att ha hörselproppar. Om inte mamma måste tuttamma. Är nog även vanligt speciellt mammor inte vågar sova med hörselproppar, vill höra när bebis är ledsen.
Iaf finns det väldigt vra hörselproppar på apoteket som knappt känns i örat. Som en rosa massa som man formar och trycker in i örat.
Tar inte bort ljud helt, men jag vaknade iaf inte i onödan..

Oroa dig inte. Är du så här less på livet som förälder efter 6 månader så är det nästan garanterat att du kommer att vara varannan-vecka-förälder inom kort. Har du riktig tur blir det varannan helg bara och då kommer du att ha gott om tid att hänga med polare istället. Under tiden kommer någon annan man att uppfostra din avkomma och du kommer att bli en avlägsen släkting i slutändan. Så håll ut bara och fortsätt vara dig själv då löser det sig per automatik.

Blir ju lite bättre om man kan flytta till ett hus där man kan låta varann få sova utan att bli störda, men ni kan ju hjälpa varandra så mycket som möjligt tex gå ut och gå någon timme eller två med vagnen eller åka någstans en stund så den andre får vila ut en stund.

Ångrat att man skaffat barn har nog de flesta gjort, men när de blir lite större och inte håller en vaken på natten osv så går det lätttare och roligare.

Det där var onödigt hårt.

För många är de första 12 månaderna väldigt påfrestande. Men det lättar när barnet blir större. Man får ha tålamod bara, och förstå att är livet med en bebis tufft så är det bara tillfälligt, och att det finns ett ljus i slutet av tunneln.

Jag förstår verkligen vad du menar, småbarnsåren har allt annat än glam.

Försök att få egen tid, ut och promenera, träffa vänner, kom ifrån. Man måste få en paus för sitt eget välbefinnande

Någonstans måste man hitta det som fungerar för ens egna familj. Må vara klyschigt men allt handlar om balans

Ibland är sanningen hård. Ska vi titta på statistik så är ju oddsen ca 50/50 att ett äktenskap håller. Om man efter 6 månaders föräldraskap tycker att det är värdelöst och längtar tillbaka till tiden där man kunde hänga med polare i tid och otid så skulle jag säga att helgpappa inte är långt bort.

Instämmer. Småbarnsåren är förjävliga. Yngsta barnen fyller snart tre år så deras sömn och allt har blivit otroligt mycket bättre.

Det blir aldrig bättre. Lyssna inte på folk här. Barn är ett jävla helvete. Största misstaget i mitt liv. Helt förstört! Kan inte knulla luder, åka på knullresor och supa och spela GTA 15 timmar i sträck när jag vill.