Citat:
Ursprungligen postat av
Clownpastej
Är förälder sedan ca 6 månader tillbaka.
Redan nu lite less på livet som småbarnsförälder. Sömnbrist (vi bor rätt litet, 45 kvm, så sambon och jag vaknar båda när bebisen skriker), blöjbyten, att ha lite egentid, ytterst begränsad tid att träffa vänner, massor med måsten kring barnskötsel osv.
Saknar väldigt mycket dels att ha egentid, dels ett socialt liv, dels att må bra själv.
Är det fel att längta bort småbarnstiden? Tänker att om jag bara "överlever" denna tid så blir livet betydligt trevligare om några år?
Håll ut-det blir bättre, jag lovar! Jag vet att det förefaller århundraden innan livet blir normalt igen, men det kommer det att bli.
Jag minns chocken att komma hem med knytet och inse att man hade allt ansvar( med pappan förstås) för detta lilla liv. Fick snabbt inse att vara förälder var ett dygnet runt jobb-att man fick ställa alla egna behov åt sidan för att agera för omedelbar behovstillfredställelse åt detta lilla knyte.
Vi blev föräldrar helt frivilligt men det var en chock den enorma låsning man kände. Jag var fast. Min man tog det lugnare, han har aldrig haft samma stora behov att få göra egna saker, som läsa, hålla på med hobby etc. Men jag kände första året som att vara i fängelse. Sedan blev det bättre. Jag skulle ha tagit mer vara på den första tiden då ungarna inte kan ta sig någonstans att ta mig ut mer, sedan blev det ju en tre år av ständigt ha ögon i nacken även om vi hade turen att ha mycket lugna barn.
Så nyttja tiden babyn inte kryper att gå ut o fika o göra sådant ni brukar gilla att göra. Då kommer ni ut ur er lilla lya o känner er friare, eller turas om att gå ut o göra ngt eget en timme varje dag. Då känns inte låsningen så stor.
Vad gällde sömn hade vi enorm hjälp av en bok skriven av en engelsk nanny, G Ford. ” The contented littöe baby book” Där fick man lära sig att få in barnet i en rutin, inget tjafs om att amma ” när barnet vill”, för då är man mjökko dygnet runt, får usel sömn och alla, inklusive baby, mår uselt. Det gick fantastiskt bra, mina ungar sov natten igenom i sin egen spjälsäng från 3 månaders ålder, något som räddade min mentala hälsa!
Sedan med knytet kom också paniken, vad gör man, och framför allt hur gör man? Min mamma var borta sedan många år o svärföräldrarna uråldriga så vi hade inte heller någon som kunde avlösa oss några timmar. Under hela småbarnstiden hade vi enbart hjälp m barnpassning tre gånger. Så har ni någon vän eller släkting som kan ta knytet några timmar är en sådan person guld värd och ska tillbes på bara knän! Ta dem inte för givna.
Sedan fick vi ett superbra råd av en erfaren BVCsköterska rörande ungens hälsa. Tänk på allmäntillståndet, har ungen feber men skuttar runt som vanligt är det inget att oroa sig för. Det hjälpte enormt. Jag hade en väninna som åkte i skytteltrafik till BVC för varje minimal temperaturstegring, helfnottigt.
Bry er inte om det är stökigt o dammigt, mina ungar växte upp m dammråttor som dansade runt som cancandansöser, hund-o katthår. Ingen av dem är allergisk eller har astma. Bry er inte om andras tycka de om hur ni ska ha det hemma, jag vet att det är svårt, men det är faktislt ert hem o en baby bryr sig inte det minsta att disken belamrar köksbänken eller att man äter samma mat tre dagar i rad.
Det funkade, småbarnslivet, även om det inte var så kul, man vande sig att ha knytena där, självklart blev de de dyraste i världen. Jag var säkert inte världens bästa småbarnsmamma, tålamod har aldrig varit min starka sida. Men ungarna växte upp så normala de nu kan bli i dagens samhälle och tiden kom då man fick egen tid igen. Nu är de över tjugo och man bli istället barnsligt löjligt lycklig när de hör av sig eller kommer hem på besök!
Så håll ut, stressa inte så, följ inte en massa internettrender om barnuppfostran, använd sunt förnuft o se till att barnen så småningom lär sig att bete sig i möblerade rum. Småbarnstiden går över ganska fort ( tycker jag så här tjugo år efteråt men mitt i det tycktes den oändlig).
Snart har ni en unge som det är jättekul att göra saker med, ta ut på utflykter, läsa böcker för etc.( Ja just det, vi började med bilderböcker redan när de var några månader och det blev en väldigt fin stund av lugn o mys).
Ett stort, stort lycka till!!
