Citat:
Ursprungligen postat av
Nippfitt
De flesta har ju haft en dramatisk, intensiv kärlek med efterföljande hjärtekross som många jämför med de som kommer efter och kanske beskrivs som ”den som kom undan” eller ”den stora kärleken”.
Ju äldre man blir desto mer bagage har alla dessutom, kanske t.o.m. några ungar och ett ex man behöver dras med.
Hur vet man egentligen om någon älskar en på riktigt/är kär i en eller bara säger att den är det?
Spelar det någon roll? Är det viktiga hur man blir behandlad och mår i dynamiken?
Kan man ens älska på riktigt när man varit med om allt det där förstnämnda?
Är det inte så att många nöjer sig ändå.
Sen kan jag fundera på om den som var först bara råkade vara det och beroende på var man själv var just då känslomässigt blev det stora känslor av det.
Jag själv kan känna att kärlek blivit mindre romantiserat med åldern och efter ett par olyckliga slut med tidigare partners.
Detta är en för känslig sanning för att säga, men jag säger den ändå eftersom jag är anonym här och ändå inte räkar med att träffa några ligg här. Man blir inte alls lika kär när man har några förhållanden bakom sig, och det är nog bara bra. Lika glad som man blir av förälskelsen, lika hjärtekrossad blir man om den tar slut. Kärlek är en sorts beroende helt enkelt. Beroenden är aldrig bra. Men självklart måste du låtsas vara kär, säga "jag älskar dig" och sånt, för inget blir bättre av att din flickvän blir besviken.
Bli bara ihop med någon du finner attraktiv och som är tillräckligt kompatibel och som inte har alltför stora problem. Vänta inte in värsta hormonrushen. Jag hatar generellt falskhet men det finns ett enda undantag och det är att du måste låtsas vara kär så att din partner blir lycklig. Det är trevligt när ens partner är lycklig.