Spelar kärleken egentligen någon roll?

"Inte alls har några känslor för" är väl för jösse namn inte samma sak som kärlek/förälskelse. Beroende på hurpass lättvindigt man använder ordet "kärlek" så hyser jag absolut 100% kärlek för både min bil, mitt hem, min hemstad och min partner.

Behöver man vara lättvindig i sitt användande av kärlek till sin partner är det troligtvis inte så mycket kärlek inblandat.

Vad vill du komma till då? Demonisera mig för att jag fastslår en sanning som känns obehagligt cynisk?

Den ene manipulerar för sex och den andre för kärlek. Antagligen

Nej absolut inte. Kan t.o.m. förstå dig. Men känner lite med eventuell partner som blir ”lurad”. Tänker att får man välja är man nog helst med någon som genuint älskar en.
Tror kärlek absolut finns men blir svårare/mer ovanligt med åldern.

Brukar inte män börja älska med tid ändå?

Nä, dom säger bara det 😁

Hon är överlycklig.

Den här diskussionen handlar egentligen mest om definitionen på "älskar". Min poäng är mest att kärleken är starkast i tonåren. Det känner nog de flesta igen. Om två pensionärer dejtar kommer de inte få samma mängd dopamin i hjärnan. Om de trots detta säger "jag älskar dig" säger det mer om något socialt som man konstruerat i "överjaget" än om den faktiska kärleken (dopaminet). Om man nu håller med mig om att ordet "kärlek" syftar på dopaminkickar, och det kanske man inte gör.

Jag håller inte med dig. Klart man kan drabbas av kärlek oavsett ålder. Minns min farfar gjorde när jag var 11 och sett otaliga bevis på sedan dess.
Det finns inga som helst biologiska bevis på det du försöker yrka på.

Klart kärleken spelar roll. Annars är allt resonemangförhållanden. Och det tror man bara på om man aldrig känt kärlek för någon utanför sin familj möjligtvis. Eller ens det.

Inte? Sexdokumentären Sex Sense i Discovery tog upp ämnet dopaminkickar av kärlek och huruvida det avtar allteftersom.

Varför i hela fridens namn skulle man bli eld och lågor över en 80-åring bara för att man själv är i samma ålder???

Om du åker på expedition till Amazonas är det också skitkul första gången men efter femte eller tjugonde gången är det självklart så att det inte ger samma spänning längre. Givetvis finns det lösningar att bekämpa denna problematik med (man får väl till slut börja bajsa på varann under sexet eller något, vad vet jag), men man kan inte förneka att fenomenet jag pekar på existerar alls.

Du ska inte titta på så mycket dokumentärer tror jag.

Varje människa man möter är en ny erfarenhet. De flesta lämnar inga större spår men ibland stöter någon på just någon som visar sig väcka känslor någon inte trodde fanns. Det händer inte speciellt ofta men det händer dock. Och bara för att det inte råkat hända dig - hittills - vem är du att säga att det inte händer?

"Akta, det är nån sorts dödsknarkarnazist här som attackerar självaste kärleken! Höhö, han säger säkert så för att han aldrig varit kär själv!"

Hej då.