Här har vi ett gäng vuxna människor som samlas runt ett bord, sätter på sig små jävla pappershattar och börjar pilla med små röda havsdjur i timmar. Man sitter där och knäcker skal, suger på kräftstjärtar och försöker få ut varenda liten bit av "kött".
Sen kommer snapsen. Äntligen tänker man. Nu kanske det blir lite jävlar anamma..
Då kommer de små glasen fram.
Man häller upp två centiliter brännvin som om spriten vore någon dyr parfym och sedan ska alla hålla upp glaset och sjunga en töntig visa innan man försiktigt sveper den och harklar frenetiskt som om det vore döden själv man precis svalde.
Vem kom på det här fjolleriet egentligen?
”Nu tar vi en sup, men först måste hela gruppen sjunga tillsammans.”
Hade man sett det här utifrån utan att veta vad det var hade man kunnat tro att det var personalfest på QX.
Och hattarna. Herregud, hattarna.
En vuxen människa sätter frivilligt på sig en pappershatt med kräftmotiv och tycker sedan att kvällen känns lite extra "festlig".
Jag förstår verkligen inte grejen med detta.
Om jag ska dricka brännvin vill jag för fan dricka brännvin. Inte sitta och dutta med ett "dockglas" medan någon börjar sjunga ”Helan går”.
Och maten är samma historia. Man sitter och pillar, suger, gräver och petar. Det ska vara fint, mysigt och lite gulligt. Man ska prata om hur ”fina kräftorna är” och vilken fantastisk dill det är.
Det är så otroligt långt från den där bilden av rå svensk manlighet att det nästan blir komiskt.
Kräftskivan är inte hård.
Den är inte rå.
Den är inte macho.
Det är vuxna människor i små hattar som sitter och suger på kräftstjärtar medan de dricker brännvin ur dockglas och sjunger tillsammans.
Och på något jävla vänster har vi bestämt att det här är en manlig tradition.
Nej tack.
Ge mig en grill, en stor köttbit och en flaska som inte behöver hällas upp i ett glas stort nog att passa i ett dockhus.
Varför är kräftskivor så bögigt?
Sen kommer snapsen. Äntligen tänker man. Nu kanske det blir lite jävlar anamma..
Då kommer de små glasen fram.
Man häller upp två centiliter brännvin som om spriten vore någon dyr parfym och sedan ska alla hålla upp glaset och sjunga en töntig visa innan man försiktigt sveper den och harklar frenetiskt som om det vore döden själv man precis svalde.
Vem kom på det här fjolleriet egentligen?
”Nu tar vi en sup, men först måste hela gruppen sjunga tillsammans.”
Hade man sett det här utifrån utan att veta vad det var hade man kunnat tro att det var personalfest på QX.
Och hattarna. Herregud, hattarna.
En vuxen människa sätter frivilligt på sig en pappershatt med kräftmotiv och tycker sedan att kvällen känns lite extra "festlig".
Jag förstår verkligen inte grejen med detta.
Om jag ska dricka brännvin vill jag för fan dricka brännvin. Inte sitta och dutta med ett "dockglas" medan någon börjar sjunga ”Helan går”.
Och maten är samma historia. Man sitter och pillar, suger, gräver och petar. Det ska vara fint, mysigt och lite gulligt. Man ska prata om hur ”fina kräftorna är” och vilken fantastisk dill det är.
Det är så otroligt långt från den där bilden av rå svensk manlighet att det nästan blir komiskt.
Kräftskivan är inte hård.
Den är inte rå.
Den är inte macho.
Det är vuxna människor i små hattar som sitter och suger på kräftstjärtar medan de dricker brännvin ur dockglas och sjunger tillsammans.
Och på något jävla vänster har vi bestämt att det här är en manlig tradition.
Nej tack.
Ge mig en grill, en stor köttbit och en flaska som inte behöver hällas upp i ett glas stort nog att passa i ett dockhus.
Varför är kräftskivor så bögigt?