Kunskapsluckor hos nya sjuksköterskor

Nej, på 60 och 70-talet gick man inte på högskola för att bli sjuksköterska. Det var speciella yrkesskolor som utbildade sjuksköterskor. Min erfarenhet är trots allt att dessa hade bättre yrkeskunnande än de som kommer från dagens flumhögskolor.

Självklart behöver utbildningen ses över, men det är inte allt.

Vårdfokus skriver att den första och viktigaste punkten är att förbättra villkoren för sjuksköterskor. Rimlig lön, hållbar arbetsbelastning och möjlighet till återhämtning är grunden för nöjda medarbetare och en trygg vård.

Först när jobbet blir attraktivt så kommer rätt personer att söka till utbildningen. Att nämna är att moderaterna vill sänka nivån på utbildningen, Vårdfokus vill förlänga grundutbildningen och specialistutbildningen och man vill koppla teorin till praktiken i högre grad.

Sjuksköterskeprogrammets antagningspoäng är ungefär 13.00-16.00 i meritvärde eller 0.50-0.80 poäng på högskoleprovet. Antagningspoängen till sjuksköterskeprogrammet vårterminen 2024 var ungefär 13.50-16.50 i meritvärde eller 0.30-0.60 poäng på högskoleprovet. Antagningspoängen till sjuksköterskeprogrammet höstterminen 2023 var ungefär 13.00-15.50 i meritvärde eller 0.50-1.00 poäng på högskoleprovet.

Med andra ord kan vilket stolpskott som helst ansöka till utbildningen som inte är speciellt svår i sig.

https://www.vardfokus.se/debatt/att-sanka-sjukskoterskors-utbildningsniva-ar-ett-svek-mot-patienterna/

https://hpguiden.se/allt-om-hogskoleprovet/bli-sjukskoterska

Grejen var ju den att man har ju gjort om massa kvinnoyrken till mer akademiska för att man ville höja statusen på dem, så detta är ju faktiskt också en av anledningarna till att vi har mer "högutbildade" kvinnor för att typisk manliga yrken är fortfarande YH eller gymnasie, vilket alltså inte smäller lika högt.
Men detta är ju också nästan som ett brev på posten att gör man om en utbildning som behöver mer praktik för att man vill ha den mer akademisk och fin, så kommer det praktiska som behövs ta stryk.
Sedan i detta så har du ju även det att det teoretiska på högskolan har ju med backat rejält de senaste åren för att ungdomarna varken kan eller orka ta till sig allt det teoretiska som man tycker de behöver.
Nuförtiden är det ju ex. mycket grupparbete där tanken är att vissa ska jobba och hjälpa andra, så att de med blir godkända och det innebär ju med att kommer de ut på så sätt, så kommer de ju ha kunskapsluckor.
I slutändan så är det alltid arbetsgivaren som är ansvarig för sin arbetskraft och blir det ett allvarligt vårdfel pga det fattas kompetens, så är det arbetsgivaren som åker dit på ersättning, skadeståndskrav odyl. inte den anställda.
Den anställda kan självklart bli av med jobbet, men det är inte i närheten av den skada som arbetsgivaren kommer åka på.

En skillnad från de klassiska YH-utbildningarna är att yrkena inte behöver förhålla sig till evidens i samma utsträckning. För att bli programmerare är det just programmering som är intressant. Inom offentlig verksamhet behöver vi ha koll på den senaste bästa tillgängliga kunskapen och lagar som styr verksamheten. Vi behöver kunna tyda PM och policydokument och skriva ordentliga journaler med korrekt språk. En fördel med att stärka en professions status är att lönen hakar på, arbetsmiljön blir ofta bättre och fler ”rätt” personer.

Jag skulle vilja argumentera för att vi behåller en akademisk hållning, samtidigt som man ökar resurser som möjliggör en bra övergång mellan teori och praktik och sist men inte minst: gör personlig lämplighet till en del av antagningsprocessen. En viktig del av yrket är att kunna bemötande, precis som alla andra människovårdande yrken.

För att tillägga en sista grej som gör att jag anser att en akademisk utbildning är positivt; det främjar (notera främja) förmågan att vara källkritisk. Man lär sig att ta fram trovärdiga källor och göra en bedömning av kunskap.

Jag är för evigt tacksam för att jag oavsett vad jag läser igenom hela materialet, kollar till metod och urval, vem är det som har skrivit och finansierat, är det vinklat (finns det en agenda, och vad är det för agenda?) och göra en analys där jag när jag anstränger mig försöker att få bort mitt bekräftelsebias ur ekvationen. Samtidigt att jag försöker vara ödmjuk inför att den kunskapen jag har inte kan ses som en absolut sanning, det är bara den kunskapen som jag bedömer är den bästa tillgängliga kunskapen för tillfället. Det har jag till mångt och mycket min akademiska utbildning att tacka för.

Ligger idag ( beroende på utbildningsplats) mellan 0.5 - 1,10 idag . Akut brist på ssk: Då sänker man antagningspoängen , samma som lärarutbildningen har gjort , där har det verkligen havererat . Poäng melln 0.05 (!) till 0,50 . Det fungerar ju inte som alla vet.
Både lärare och ssk ställer höga krav på kognitivt multitasking

Sen kan vi ta upp nyutexaminerade lärare. Väldigt många har väldigt stor kunskapsbristen i sina ämnen.

Who hurt you?

Så här håller lärarstudenter också på och gnäller. I själva verket är de för lågbegåvade och DET är det stora problemet. Jag har många anhöriga som undervisar på universitet och dagens studenter saknar läsförståelse och har för låg intelligens för att läsa vidare.
Teorin är inte det minsta irrelevant, tycker man det borde man ha nöjt sig med att läsa till undersköterska/elevassistent genom Komvux.
Allt som de behöver lära sig finns på utbildningen men de förstår för fan inte vad de läser, OM de ens läser ordentligt.

Man blir nyfiken på hur det skiljer sig mellan olika lärosäten. Linnéuniversitetet verkar hålla hög standard. Vidare vad det finns för andra variabler som behöver rättas till.

https://www.lnu.se/change/valfardens-karna/professorn-som-raknar-sig-till-sveriges-basta-lararutbildning/

Tog precis upp det. Detta beror ENBART på att studenterna är för korkade och olämpliga.
I Sverige har utbildningen låg status och är superlätt att komma in på.
I själva verket behöver en lärare vara smartare än genomsnittet för att kunna fånga elever, se vad de behöver och inspirera dem att lära.
Men så är det inte.
Det är riktigt korkade människor som är lärare i Sverige, som själva inte tycker det är kul att lära sig.
Ett minimikrav borde ju vara att en lärare själv slukar böcker, är nyfiken och lever för att lära sig saker.
Men de kan knappt prata engelska eller har koll på grundläggande ämneskunskaper.
Och det har med deras egna hjärnor att göra.
På tex Irland och i Singapore KAN inte såna personer bli lärare då man måste ha masterutbildningar och sedan konkurrera om platser/jobb.

En möjlig lösning kanske vore om man hade en statisk gräns för antagningspoäng. Idag är den helt grundad på konkurrens. Det plus en bedömning av personlig lämplighet. Hög lämplighet kanske skulle kunna göra att det krävs något (inte markant) poäng för att komma in.

Felet är att alla kommer in på utbildningarna. Jag vet personligen änneslärarstudenter som överhuvudtaget inte passar för högre studier utan borde ha valt en icke-akademisk bana.
Lärare/sjuksköterska är då vad de kommer in på, något som ger garanterat jobb och hyfsad lön så de kan köpa villa och semestrar och kalla sig medelklass.
De skiter i patienter/elever och förstår inte kurslitteraturen.
När de inte kan omsätta litteratur och föreläsningar i praktiken så skyller de på universiteten.