Olika livsmål och värderingar

Incendio här är inne nu på grej som jag skrev. -^

Och det märks att hon är en mogen kvinna. För att hon vet att det kanske inte handlar just om bilen.

Jag försöker inte vinna nånting utan vill precis som du bara täcka så många möjligheter som det går. Eller menar du på att det skulle vara en omöjlighet att hon leker Keeping Up With The Jonses, eller att det sällan är ens fel att två träter?

Vidare så är min person inte trådens ämne så ge fan i att diskutera mig och hur jag använder forumet.

Dina första ord är tecken på att du gick in i något ego battle. Och jag har inte tid eller lust att sitta och förklara allt detta för er. Jag vill lägga tid på att hjälpa TS..


Gubben i lådan som är så jävla förutsägbar att han gör precis det som man sagt för en sekund sen att män inte borde... Trodde dock att jag skulle hinna citera Incendio först innan du hann se det som jag skrivit... Så du är lite snabbare att hämta upp posten än vad jag någonsin trodde..


Hur går det förövrigt med brudarna? Nehe..? Okej, du har ingen.. :/

Blir illa till mods. Vilken mardrömslik och dränerande situation...ett vardagsliv i relationell iskyla.

Jag tycker verkligen att ni förefaller så olika personlighetsmässigt. Inte bara att ni vill ha olika saker, utan att ni liksom verkar orientera er helt olika i livet.

Du beskriver dig själv som nöjd med det lilla, frihetsorienterad och skeptisk till status och skuldsättning. Medan din sambo förefaller som mer jämförande, prestations- och trygghetsorienterad, med stark blick på hur livet ser ut utifrån. Sådana olikheter kan ibland komplettera varandra, men här verkar de ha blivit laddade med ömsesidig nedvärdering där hon kanske ser dig som ambitionslös(?), och du ser henne som ytlig och otacksam(?).

Det verkligt svåra i så fall är ju inte bara era olika personligheter, utan att ni inte längre verkar respektera varandras sätt att vara. När olikheterna har övergått i förakt, hjälper sällan en kompromiss om hus eller bil. Då behöver ni först ta reda på om det fortfarande finns någon genuin vilja att ens förstå den andre.

Samtidigt hör vi bara din version. Det är möjligt att din sambo skulle beskriva dig som passiv, känslomässigt frånvarande eller ovillig att planera framåt. Vi vet inte - vad tror du? Men även om den reservationen skulle stämma, låter ni tyvärr ganska grundläggande inkompatibla just nu.

Jag tror att parterapi kan vara värt ett seriöst försök! - förutsatt att ni bägge faktiskt vill förändra relationen. Stanna däremot inte i ett passivt varande i relationen enbart för barnets skull. Barn mår INTE (!) bra av att växa upp i ett hem präglat av kyla och förakt.

Tror du att ni skulle kunna hitta genuin nyfikenhet och vilja att förstå varandra i detta?

Jo...starkt statusjämförande kan ibland bottna i osäkerhet, otillfredsställelse eller behov av yttre bekräftelse. Men jag tycker att du går flera steg för långt när du slår fast att fasaden måste dölja något och att människor som genuint mår bra inte bryr sig om sådant. Så enkelt fungerar ju inte vi människor.

Dessutom blir ”du har den rätta inställningen” problematiskt. Vi har ju bara TS version, och den är redan ganska värderande... Han är den jordnära och nöjda, hon är den ytliga och statusfixerade. Det kan vara korrekt, men det kan också vara så att hon upplever honom som initiativlös, oambitiös eller ointresserad av att bygga ett gemensamt framtidsprojekt. Vi vet inte.

Adoptera bort barnet och skilj er.

Räcker att läsa fram till ordet ” iskyla”. Blir lite nyfiken på hur ni män resonerar som verkar tycka att det här skulle vara något att ens reflektera över?

Låter inte bra det där! Låter som mitt ex, helt orimliga förväntningar och en total oförmåga att kommunicera.
Hon skyllde alltid på någon annan och hade en offermentalitet. Allting lades alltid på mig.

Nu har du ett barn med den här personen så du sitter i skiten. Testa att ta ett snack med soc kanske? Finns ju sådana möten man kan gå på. Det är ju värt att försöka komma till någon typ av lösning. Även om det antagligen inte kommer gå. Människor brukar inte förändras. Den största brytpunkten i livet brukar man ju säga är när man blir förälder och nu har ni blivit föräldrar, det kanske förändrades åt fel hål.

Såna där personer blir sällan nöjda TS.

Det var ett ordspråk jag aldrig har hört tidigare men tyvärr så är det beklämmande träffsäkert. Exakt så är det.