Olika livsmål och värderingar

Hej!

Jag har varit tillsammans med min sambo i fem år. Vi har en son på tre år ihop.
Vi fick barn tidigt i relationen utan att egentligen känna varandra så bra. Jag trodde att jag kände henne, men det gjorde jag uppenbarligen inte.

Sen sonen kom så har det varit närmast iskyla mellan oss. Inget sexliv, ingen romantik, ingen klapp på axeln efter en arbetsdag.

Sen sonen kom så har fasaden utåt varit det enda hon tänker på. Hon ser alla andra som renoverar och bygger nya hus. Par i vår ålder med XC90 på uppfarten. Hela tiden ett konstant jämförande med alla andra.
Vi bor i ett ganska slitet litet hus, jag har renoverat och byggt så mycket jag kunnat, men det räcker inte. Jag har fått betala allting själv genom mitt arv. Hon har inga sparade pengar.

Hon menar att hon känner sig uppgiven över att vi inte delar samma vision om det perfekta svenssonlivet med nyklippt häck och polerad XC90 på uppfarten. Tungt belånade.
Jag känner mig glad över det lilla vi har och drömmer mer om det lite enklare livet på landet där jag inte behöver skryta för grannarna och vännerna.

Vi värderar helt enkelt helt olika saker. Hon menar på att skulle hon bara ha ett hus och liv som "alla andra" så skulle hon vilja satsa på relationen.
Jag känner att det är totalt dött. De konstanta bråken och vår totalt skilda syn på vad som är viktigt i livet har gjort att jag ser på henne med närmast avsmak. Och hon gör säkerligen detsamma för mig...

Går något sånt här att reda ut? Kan man väcka känslor till liv igen? Jag känner själv för att kasta in handduken men för grabbens skull kanske man skulle stanna kvar.

Flytta iväg med grabben. Den kvinnan är inte klok.

Det kanske inte är bra för grabben med konstanta bråk heller...

Enligt inlägg från 2018 fick du en son det året.. är det från en tidigare relation?

Nej det har jag nog bara skrivit som hypotetiskt eller liknande. Har bara ett barn.

Det sunda är ju så klart att man har en relation först, och sen skaffar man allt det där som enligt henne 'ska ha'.

Ponera att du ger henne ett fint hus, men att det inte duger för att hon ska satsa på relationen utan kanske tycker att ni ska ha varsin flådig bil, och hennes ska så klart vara en stor SUV och du skaffar henne det - men hon vill fortfarande inte ta ansvar för sin del av relationen... Hur mycket sånt ska man behöva stå ut med?

Det är så klart en retorisk fråga eftersom man inte ska behöva stå ut med sånt alls.

Ni har en son. Hon vill jobba med förhållandet. Du vill inte.
Jag säger; ta dig samman för din sons, och din familjs, skull!

Ok. Alltid tråkigt när en relation inte fungerar. Finns det ingen djup vänskap och kärlek i en relation så finns det ingen mening i att upprätthålla den. Det bästa ni kan göra är att sitta ner och vädra era känslor om ert förhållande och försöka komma fram till en hållbar lösning. Alltid extra komplicerat när barn är med i bilden. Lycka till!

Det finns en mängd av par i er situation. Den gemensamma nämnaren har alltid varit mannens avsaknad av manlighet.

Visst du har säkert renoverat, lånat, köpt hus men allt är på hennes order. Du har troligen inte på något sätt visat auktoritet, därför har hon tappat all respekt för dig. I annat fall hade hon fokuserat på dig istället för att skämmas över ditt slitna hus och gamla bil.

Som svar på frågan: nej, det går inte att återuppta respekt om den redan har förlorats.

Tjejer har mycket oxytocin-hormon - hormonet som gör att man vill gulla med söta saker (läs: barn). Så många tjejer lever för att bli gravida. När de fått barnet de ville ha behöver de inte fjäska för män längre. De blir en plånbok på sin höjd.

Byt tjej! Synd på barnet, men INGEN ska egentligen uppoffra sitt eget liv bara för att barnet inte ska bli skilsmässobarn. Ja du borde ha insett detta tidigare, men ingen är perfekt och nu är skadan skedd. Rädda dig själv, ingen annan kommer göra det.

En relation FÅR INTE bli en källa till gräl och oenigheter, då är det bättre att leva singel! Det kan vara bekvämt att vara två, men återta din styrka och lev själv ett tag, hitta en bättre tjej, så kommer du kunna leva lycklig med den nya tjejen sedan. Min första fasta relation var den minst bra i hela mitt liv, de som kom efteråt blev bättre och bättre.

En XC90 som går att polera kostar $2500 senast jag kollade... Är de så mycket dyrare i Sverige??

Känner du att du blir behandlad orättvist av henne? Jag tänker att du annars inte hade haft så starka negativa känslor som avsmak för henne. Känslor som avsmak eller förakt kommer ofta från orättvis behandling. Så om så är fallet, fråga dig själv om du tror att hon skulle kunna ta ansvar för denna orättvisa och förändra sig själv. Om svaret är nej, så är hon nog inte en så bra kvinna och det kanske då är bäst att bita i det sura äpplet och separera.

Sen är det också så att det är mycket svårt för en materialist och en icke-materialist att leva ihop som par. För materialisten så är yta faktiskt bland det viktigare i dennes liv. Medan du verkar tycka att detta är rena tokerier. Så ni skiljer er åt i er grundsyn på världen. Frågan är hur roligt det är att dela livet med varandra då.

Jag tycker du ska sätta dig själv i första rummet och inte gräva ned dig över att din son skulle bli skilsmässobarn. Det är bättre med en lycklig pappa. Du kan ju föreslå att ni provar parterapi först.

Från din beskrivning så låter det som hon är ursäkta mitt uttryck men ganska så hjärndöd, jag hade ju frågat mig själv om jag verkligen vill leva med en sån person? Dessutom är hon kall, så nej och nej... hade skickat ut henne illa kvickt, bättre nu än när du lidit ytterliggare 1 eller 20 år