Varför gömmer sig folk bakom döda tänkare i stället för att tänka själva?

Det är väl knappast märkligt att man bemöter drygheter på ett sätt och sakliga resonemang på ett annat?

Att du direkt vill sortera in mig i ett "lag" som antingen håller med eller tycker helt emot belyser ju exakt min poäng: det handlar mer om att etablera en position än att faktiskt förstå resonemanget. Det var precis den typen av ytlig etikettering min trådstart handlade om.

Jodå. Att försöka återskapa något som andra har lyckats med, särskilt det som dom bästa har lyckats med, är en utmärkt inlärningsmetod.

Jag tror inte att alla är hjärndöda. En del är väl bara rädda för att ifrågasätta och få till sig den verkliga sanningen.

Precis. Man kan absolut gräva i filosofiska verk och dra på smilbanden åt att giganterna hade rätt om mycket – men också fel om mycket. Idag tycks dock många tro att dessa tänkare satt på alla svar utan ansträngning, helt utan att förstå att sanning är ett föränderligt fenomen. Granskar man den inte i grunden själv hamnar man snabbt i andras projektioner i stället för egna insikter.

Väldigt ologisk diskussion. Varför sa du emot mig om du håller med mig? Varför skrev du en TS om att man inte ska bry sig om vad "gamla tänkare" skrivit när du sedan i ett svar skriver tvärtom?

Vem är det som är dryg? Jag har inte skrivit något personangrepp på dig men du gör det mot mig.

Punkt för denna diskussion för mig. Vill inte diskutera med troll.

Min kritik handlar egentligen om detta: människor gömmer sig bakom kända namn i stället för att utforska sitt eget medvetande. Den som vågar djupdyka i sig själv ser förr eller senare mönstren som formar dessa tankar,

Helt enig!

En språkmodell kan säkert rabbla alla filosofiska citat som någonsin nedtecknats men det betyder förstås ingenting egentligen. En citatmaskin är ju en filosofisk zombie par excellence. Det som betyder något är hur du själv resonerat, att man faktiskt själv klurar på frågor. Om det sedan inte är på samma fantastiska nivå som de stora tänkarna - vad gör det?!

Utan nån information tillgänglig kan man inte tänka alls. Alla våra åsikter kommer från det vi hört, läst eller sett. Så det är bra att ta till sig information från olika håll, även döda tänkare.

Men alla våra åsikter kommer från andra. Sen är bara frågan hur man ser på informationen och om man själv kan utveckla det och utifrån andras tankar, skapa nya. Men inga nya tankar uppstår bara ur tunn luft. Gäller även vetenskap och innovationer. Man kombinerar kunskap och skapar nya tankar och idéer från det.

Allt är ju fotnötter till Platon.

Jag har länge funderat på varför eget resonerande, egna filosoferande tankar och insikter så ofta väger lättare i debatter än citat från sedan länge avlidna auktoriteter.

Ta till exempel Nietzsches klassiska "If you gaze long into an abyss, the abyss also gazes into you". Om man faktiskt förstår den raden på den nivå den är skriven för, borde man också ha förmågan att formulera egna ord som berör på djupet. Om man inte kan det – förstår man då verkligen tyngden i citatet, eller bär man det bara som en ytlig prydnad?

Min kritik handlar egentligen om detta: människor gömmer sig bakom kända namn i stället för att utforska sitt eget medvetande. Den som vågar djupdyka i sig själv ser förr eller senare mönstren som formar dessa tankar, utan att behöva en avlägsen auktoritet som mellanhand. Innan dess – mest utsmyckning och identitet och poserande.

Kanske är det en historisk skyddsreflex – genom historien har det trots allt varit livsfarligt att förstå sin egen natur och utmana rådande ordning. Men just därför blir det ännu viktigare att vi vågar bryta mönstret och föra det självständiga tänkandet vidare.

Fråga: Är rädslan för att tänka själv en kvarleva av social anpassning, eller saknar de flesta helt enkelt verktygen för att utforska sitt eget medvetande?