Hur hantera min bittra 84 åriga mamma?

Jag vill.be er som inte tänker skriva något hjälpsamt att inte skriva.
Jag vet det är ett öppet forum men jag orkar inte med korkade kommentarer i detta ämne.

Jag är uppvuxen i en missbruksfamilj med alkoholiserad pappa och knarkande mamma
Dom separerade och jag fortsatte leva med min mamma.
I unga år var jag med om knark razzior i Kungsan. Växte upp i tung haschrök. Fick sitta på Fyran medans mamma dealade braj i Kungsträdgården.
Jag skulle skriva en bok om min uppväxt. Men orkar inte riktigt.
När jag blev vuxen och skaffade egna barn tog jag avstånd från min mamma efter att hon stashat 2 hockeytrunkar hasch hemma hos mig. Detta var för över 20 år sedan. Det har varit mycket med sånt här genom åren i min barndom.
Igår ringde hon mig.
Väldigt bitter att jag tagit avstånd och att jag hållit barnbarnen ifrån henne.
Hon minns ingenting om allt narkotika skit hon utsatt mig för men minns alla oförrätter jag gjort som ung.
Jag märker ju hon börjar bli senil för ibland vet hon inte vem hon talar med och nämner sina döttrar fast hon pratar med den ena.
Jag märker att det handlar om förlåtelse innan döden.
Men hur mycket ska jag tåla att höra om vad jag gjort då det är hon som brustit i sin föräldraroll som knarkare.
Vi fick stryk som barn och det vet jag hon hade med sig från sin mamma dör hon fick stryk som barn.
Jag har förlåtit min mamma för min egen skull och för att som förälder gör man sitt bästa med dom förutsättningar man har.
Men orkar jag kontakt med en senil gumma som är bitter och inte minns något av det jag säger då jag försöker försvara mig från hennes angrepp.
Vill jag verkligen ha kontakt.
Såg inte ja men det är ju din mamma.
Ja men min tid med min mamma var inte bra.

Jag vill.be er som inte tänker skriva något hjälpsamt att inte skriva.
Jag vet det är ett öppet forum men jag orkar inte med korkade kommentarer i detta ämne.

Jag är uppvuxen i en missbruksfamilj med alkoholiserad pappa och knarkande mamma
Dom separerade och jag fortsatte leva med min mamma.
I unga år var jag med om knark razzior i Kungsan. Växte upp i tung haschrök. Fick sitta på Fyran medans mamma dealade braj i Kungsträdgården.
Jag skulle skriva en bok om min uppväxt. Men orkar inte riktigt.
När jag blev vuxen och skaffade egna barn tog jag avstånd från min mamma efter att hon stashat 2 hockeytrunkar hasch hemma hos mig. Detta var för över 20 år sedan. Det har varit mycket med sånt här genom åren i min barndom.
Igår ringde hon mig.
Väldigt bitter att jag tagit avstånd och att jag hållit barnbarnen ifrån henne.
Hon minns ingenting om allt narkotika skit hon utsatt mig för men minns alla oförrätter jag gjort som ung.
Jag märker ju hon börjar bli senil för ibland vet hon inte vem hon talar med och nämner sina döttrar fast hon pratar med den ena.
Jag märker att det handlar om förlåtelse innan döden.
Men hur mycket ska jag tåla att höra om vad jag gjort då det är hon som brustit i sin föräldraroll som knarkare.
Vi fick stryk som barn och det vet jag hon hade med sig från sin mamma dör hon fick stryk som barn.
Jag har förlåtit min mamma för min egen skull och för att som förälder gör man sitt bästa med dom förutsättningar man har.
Men orkar jag kontakt med en senil gumma som är bitter och inte minns något av det jag säger då jag försöker försvara mig från hennes angrepp.
Vill jag verkligen ha kontakt.
Såg inte ja men det är ju din mamma.
Ja men min tid med min mamma var inte bra.

du borde visa respekt åt din mamma genom att visa henne denna tråd

Nej alls inte. Men en unge på den tiden sittandes på en buss medans morsan sitter i kungsan och säljer brass och en alkofarsa? Skolan skulle satt barnavårdsnämnden på henne i ett tidigt stadium. Det var andra tider. Vi pratar barn här, inte missanpassade unga människor som avsäger sig all hjälp de kan få förutom socialbidrag som det hette på den tiden.

du borde visa respekt åt din mamma genom att visa henne denna tråd

Jag kan aldrig förstå TS uppväxt, min var fin i Danderyd. Så vem är jag att ge råd.

Men jag tänker att hon har kort tid kvar, är lite skruttig, och för TS egen skull hade jag försökt försonas och man kan bara göra det genom att se framåt, acceptera att föräldrar kan vara dumma och inte perfekta, säga förlåt fast det är hon som ska säga förlåt. Exakt detta gör dig till en stor person och henne till en liten. Det är det detta man minns efter att hon gått bort. Att få 25-30 år ångestbefriade för att man behandlade mamma bra trots att hon var ett svin känns bara bra.

Samma med barnen. De behöver ju inte se sin mormor/farmor och kan låtsas att hon aldrig funnits, men om de får ses så känns det ändå lite mer som en hel lösning.

"Ikväll ska vi umgås, jag placerar dig i fåtöljen där, jag tänkte börja med att högläsa från Flashback..."

Jag kan aldrig förstå TS uppväxt, min var fin i Danderyd. Så vem är jag att ge råd.

Men jag tänker att hon har kort tid kvar, är lite skruttig, och för TS egen skull hade jag försökt försonas och man kan bara göra det genom att se framåt, acceptera att föräldrar kan vara dumma och inte perfekta, säga förlåt fast det är hon som ska säga förlåt. Exakt detta gör dig till en stor person och henne till en liten. Det är det detta man minns efter att hon gått bort. Att få 25-30 år ångestbefriade för att man behandlade mamma bra trots att hon var ett svin känns bara bra.

Samma med barnen. De behöver ju inte se sin mormor/farmor och kan låtsas att hon aldrig funnits, men om de får ses så känns det ändå lite mer som en hel lösning.