Ny studie: 7-åringar tillåts inte röra sig fritt av sina föräldrar

Vet inte vart du har gått i skolan, antagligen i ett rikemansområde i Stockholm. Undertecknad hade aldrig hört talas om pedofiler förrän jag var över 40 års åldern, då man började skriva om det på 2000 talet, efter att jag fått flera barn. Fanns inga manliga eller kvinnliga lärare eller förskolelärare som var pedofiler. Problemet med pedofiler är datorer och internet där vuxna människor blir negativt påverkade även utav massmedia och en massa filmer på nätet och de vuxna kan tydligen mycket lätt att komma i kontakt med barn varsomhelst i världen. Ett visst antal vuxnas spärrar om vad som är rätt eller fel suddas ut då de är lättpåverkade och tror att det som är fel är tillåtet. Turligt nog kommer jag ifrån en stad som inte är Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Nja vem förnedringsrånade tex någon när du själv var barn? Det är något nytt, vart kommer det ifrån?

Förhoppningsvis får de en bättre människosyn än vad du verkar ha.

Det handlar inte om vad du personligen tyckte var läskigt på 80-talet, utan om hur verkligheten faktiskt såg ut.

På 80-talet var tanken på att en sjuåring inte skulle kunna leka fritt ute i sitt eget område helt främmande. Att barn skulle bli hotade med kniv, rånade på sina kläder eller hamna mitt i gängvåld fanns inte ens på kartan, för sådant hände helt enkelt inte i Sverige då. Det värsta som kunde hända var i princip lite tjafs om ett fotbollskort eller att man stötte på områdets lokala busar.

Att jämföra det trygga Sverige där barn cyklade hem när gatulamporna tändes med dagens läge, där föräldrar känner sig tvingade att hålla koll på barnen med GPS för att överhuvudtaget våga släppa ut dem, det är antingen att vara helt historielös eller att bara spela ovetande.

Om du på allvar tror att det var lika otryggt för barn då som det är idag, då lever du i en helt annan verklighet än resten av Sveriges föräldrar.

Eftersom jag blev överfallen så kanske jag har en skev bild av hur ofta det hände. Men helt klart har det inte blivit bättre, och GPS är helt nödvändigt.

Du känns som en bra representant för vad som sannolikt gått fel: en alarmistisk inställning till mer eller mindre allt (via en konstant tillgång till internet och en outsinlig brunn av dystra nyheter) och techjättarnas grepp kring varje enstaka individ. Det handlar inte om invandring eller vad fan det är du svamlar om, utan att alla utan undantag är torsk på skärmar.

Hade mina föräldrar skrollat som gemene vuxen gör nu, hade inte jag heller gått ut; det är ju skönare att sitta inne med dopaminet intravenöst framför sig…

Fast om man är lite seriös och inte enbart skyller på invandringen så tror jag vi kan lasta Anders Eklund en hel del också. Innan mordet på Engla 2008 var det trots allt inte helt ovanligt att ungar var ute själva.



Ja, det var lite väntat... Artikeln skyller på trafiken.

Nej det är inte nytt. Förekom på 60talet också.

Tycker detta ämne är mycket intressant!

Jag tror det finns en mängd olika infallsvinklar och orsaker till varför det blivit såhär.

En orsak har redan tagits upp i tråden, att föräldrar verkar vara mer rädda och neurotiska, och rädda för att göra fel och vara "dåliga" föräldrar.

Men jag upplever också att "övervakningen" och "begräsningarna" i vissa fall drivs på av dåligt samvete. Min högst anekdotiska iakttagelse är att dom föräldrar som spenderar minst kvalitetstid med sina barn och tonåringar (av olika anledningar) är dom som sitter på lunchrasten och kollar var barnen är via snap-kartan. Nästan som att övervakningen och dom korta tyglarna är ett kvitto på att dom ändå gör sitt jobb som föräldrar, även om dom inte riktigt har tid för sina barn (och vice versa eftersom många barn och unga idag har sån djävulskt överfull fritid där vissa familjer knappt äter middag tillsammans för att alla, både föräldrar och barn, är iväg på träningar och dylikt).

Jag har funderat på vad det gör med barnen.

Det måste vara svårt att utveckla en stark självkänsla när man aldrig riktigt får misslyckas och sen klara sig igenom det på egen hand. Ordet "kapabel" känns passande här.

Om jag går till min egen barndom och tonår, det hände ju saker hela tiden som man klarade av utan att någon av ens föräldrar var inblandade. Man tappade bort sig, man ramlade, man slog sig, man klättrade på grejer (och föll, men det gick ju bra, och hade det inte gått bra hade någon kompis hämtat hjälp), man for ut på äventyr och fick punka på cykeln halvvägs hem osv osv. Allt jag gjort, och klarat av, för egen maskin där mina föräldrar inte ens vet om vad som hänt, för man bara "löste" saker själv och så var det inte mer med det.
Jag tror definitivt det gjort mig mer självständig och just kapabel även senare i livet.

Sen funderar jag också på vad det gör med känslan av integritet hos dagens barn och unga. Ens privatliv och hela frigörelseprocessen på väg mot vuxenlivet. Läste att en (av flera) orsaker till att ungdomar festar så lite och dricker så lite alkohol idag är att föräldrar har så bra koll på tonåringarna via appar att möjligheterna till fest näst intill eliminerats. Och på ett sätt är det väl bra att det sups mindre. Men samtidigt tyckte jag det lät så otroligt sorgligt, att unga inte har det privatlivet när dom börjar komma upp i senare tonåren, att dom "övervakas" av sina föräldrar. Idag går det inte att säga "jag ska sova över hos Lisa" och sen gå på fest för ens föräldrar kan se att man inte alls är hos Lisa utan någon annanstans.

Jag undrar vad det gör med tilliten också. Om mina föräldrar övervakat mig och sett på kartor var jag befann mig så hade jag självklart känt att dom inte litar på mig. Det måste också göra något med självkänslan, eller bara känslan av att inte riktigt få "växa upp".
Samtidigt kanske dagens unga är vana och helt okej med att övervakas av sina föräldrar, och det är ju också obehagligt på ett sätt. Då kanske det inte känns så märkligt att sen bli övervakad av staten, det kanske till och med känns helt rimligt.

Innan mobilförbudet infördes i skolan så reagerade jag på att flera av mina kollegor med barn i mellanstadie och högstadieålder, näst intill dagligen ringde sina barn när dom var i skolan. För att fråga någon oviktig fråga eller dubbelkolla något kring en kvällsaktivitet, eller kolla vad dom vill ha till middag. Nästan som ett okynnesbeteende. Samma föräldrar har varit starkt emot mobilförbudet för "hur ska dom få tag på sina barn?!".

Sedan tänker jag att många föräldrar ägnar sig åt ett feltänk om dom tror att trafiken är farlig, att dom kan bli knivrånade utanför Ica i centrum och att det är jättebra och jätteskönt att ungarna bara sitter hemma och scrollar på telefonen/datorn istället för att vara ute och ränna. Skulle tro att det är mobilen och datorn som är dom riktigt farliga platserna idag att befinna sig på som barn/ungdom utan någon som helst insyn av vettiga vuxna.

Försiktigheten har många orsaker. En orsak var att förr så var död inte lika dramatiskt och folk gick bort i sjukdomar tidigare i livet. Läste i en tidning från 1926, där en pojke dog i en lek, inte så superdramatiskt som det vore nu för tiden, en flygare som kraschat med sitt flygplan, en liten notis.

Flygande tunnan SAABs plan, 90 svenskar (unga) och 150 totalt i världen dog, det var bara som det var, inte stort. folket flyter med och ändra sina referenser. Att folk dör i Ukraina som flugor ger inga större rubriker, men det innebär inte att läget är illa.

Att man inte tog sakerna på samma allvar som man gör nu innebär inte att det är värre nu.