Är det sannolikt att människan någonsin kommer sprida sig utanför solsystemet?

Nej, det kommer aldrig hända. Vi kan inte ens klara en resa till månen, än mindre till Mars.

För att nå en beboelig planet måste vi ta oss igenom Oort's Moln, och mycket längre än så.

Det tar tusentals år, lågt räknat.

Planeten Jorden är vårt eviga hem.

Man kan notera att om man lyckas tillverka en farkost som uppnår tillräckligt hög hastighet (som närmar sig ljushastigheten) så är resor mellan solsystem fullt fysiskt möjliga, p.g.a. relativistiska effekter. Tiden kommer att gå mycket långsammare för dem som befinner sig i farkosten. Om man färdas i 99% av ljushastigheten går tiden en sjundedel så fort, vilket betyder att man kan resa till andra solsystem på några månader eller år (ur passagerarnas synvinkel). Vår närmaste stjärna, Alpha Centauri, kan man nå på typ sex månader.

Det skulle bli väldigt jobbigt att kommunicera med jorden dock.

Är det incitament nog till att inte försöka?

Samma med kalopsen dock. Sannolikheten är inte noll att vi står inför en kalops, rymdskrot eller egen dumhet.

Som det ser ut nu är det omöjligt. Bara tiden det tar att färdas till närmsta granne är så långt att det är oöverskådligt för oss.

Men som den störste entreprenören och drivkraft just nu, Elon Musk, säger:
Vi måste kolonisera Mars innan vi ens kan tänka tanken att nå längre.

Han har rätt som i det mesta.

Ja vi kommer utan tvekan sprida oss utanför solsystemet om vi inte går under inom de kommande 200 åren.

AI och att man kommer kunna skräddarsy genetiska uppsättningar som gör oss intelligentare, tåligare mm kommer leda elda på en fortsatt acceleration av tekniskt utveckling.

Dock är frågan om vi fortfarande är "människor" när vi gör det.

Det tar upp till 3 ljusår att lämna vårt eget solsystem, i form av Oort-molnet.
Voyager 1 är den snabbaste mänskliga farkosten hittills.
Wikipedia:

Då tar det alltså 3 x 18.000 = 54.000 år att lämna solsystemet i den farten.
Så det lär behövas förverkligad time warp och/eller annan sci-fi teknik, för att det ens ska vara teoretiskt möjligt för liv i någon form att lämna vårt solsystem.

Allt sånt här prat blir naturligtvis helt spekulativt och hypotetiskt, eftersom det idag inte ens finns på kartan att såna rymdfärder skulle vara möjliga. Vi är med nödvändighet långt in i framtiden i denna sorts spånande, och vi måste föreställa oss att framtida människor har uppfunnit teknologier som lika gärna kunde vara hämtade från fantasy som scifi för att göra detta möjligt.

Jag tänker att om man ändå ska röra sig i denna fantasivärld, så långt in i framtiden, varför inte föreställa sig en framtid där mänskligheten gradvis har dött ut och kanske att någon annan art har tagit vår tron över djurriket. Kanske någon som är lika kapabel till komplex intelligens, fysisk, taktil problemlösning, och som har en lämpligare genetisk disposition än oss. Vi har ändå ärvt en rad dåliga sidor från vårt apsläkte, som påverkar hur vi har byggt våra samhällen och fördelningen av resurser. Vi är apor som mestadels fokuserar på hur vi kan vinna över apflocken i trädet nästgårds, med någon sorts evolutionärt medfödd sadism, som ägnar vår tid åt att fokusera på dominans av både artfränder, andra varelser och naturen. Allt detta har gjort oss framgångsrika, teknologiskt och gjort att vi har uppfunnit det skrivna språket, och allt som följt därefter, men jag tror också att det är detta som kommer hindra oss från att så att säga "nå stjärnorna", och som jag tror kommer leda till att vår art kommer dö ut. Men merparten av vår familj, de andra djuren på jorden, kommer leva vidare.

Så varför inte tvättbjörnarna eller råttorna, eller rättare sagt deras evolutionära ättlingar? Om de någon gång långt in i framtiden, när mänskligheten är utdöd, har uppfunnit avancerad teknologi så tror jag att de kanske kan ha vad som krävs för att lista ut hur man knäcker de enorma problem som följer rymdfärder.

Nej, vi kommer att ha haft kål på oss själva långt innan dess.

.

Nja, vi människor är för ömtåliga för att klara det. Även om vi skulle hitta en planet som är beboelig temperaturmässigt måste ju planetens luft och vatten passa oss. Vi kan andas vår atmosfär för att vi är anpassade till den. Andra planeter har kanske en helt annan sammanstättning av molekyler i atmosfären och det är inte heller säkert att det regnar drickbart sötvatten. Även om planeten liknar vår kan den vara fylld av ämnen som dödar oss. Dessutom har vi inget immunförsvar mot utomjordiska mikroorganismer. Om gravitationen är för svag eller för stark blir vi sjuka av det ganska snabbt. Man skulle förmodligen behöva tillverka allt som vi behöver i lab/maskiner men då kan vi ju lika gärna göra det här i vårt solsystem.

Att vi skulle hitta en planet som passar oss biologiskt är kanske inte omöjligt men det verkar osannolikt.

Du börjar med något vi faktiskt vet, jorden kommer inte vara beboelig för evigt.

Sedan går det ganska snabbt från astronomi till avancerad framtidsspådom. Civilisationen kollapsar, kolonier misslyckas, människor måste modifieras och sova i hundratusentals år, och allt detta presenterar du som ”den krassa verkligheten”.

Hur vet vi det? Vilket jämförelsematerial bygger sannolikheterna på? Hur många andra tekniska civilisationer har vi följt från stenålder till interstellär kolonisation?

Det är en fascinerande fråga, men svaret är nog mindre storslaget: vi vet nästan ingenting. Att vara pessimistisk är fullt rimligt. Att vara tvärsäker om mänsklighetens öde om en miljon år är mer djärvt än vetenskapligt.

Universum är stort, framtiden är lång och din prognos verkar vara hämtad ur samma kristallkula som lovar regn en tisdag i oktober om 800 000 år.

Tror nog det är ganska naivt att tro att vi inte kommer dö ut innan vi lyckas uppnå något sådant. Naturen kommer ha sin gilla gång med oss precis som den haft med 99% av jordens alla levande arter. Vi kommer kanske inom mänsklighetens livstid kunna sprida oss genom solsystemet, men bortom det kommer aldrig att gå även om vi lever vidare i många miljontals år. Avstånden är helt enkelt för stora.