Är det sannolikt att människan någonsin kommer sprida sig utanför solsystemet?

Rättelse till inlägg #45:


Bäst jag rättar mig själv, innan nån hinner före.
Ljusår är en sträcka, inte en tidsenhet.
Det tar alltså solljuset upp till tre år att nå solsystemets utkant.

Vilda spekulationer leder ingenstans och det är vad den här tråden handlar om. Ingen kan veta vad som är osannolikt eller sannolikt att hända om 1000 år. Vi vet inte ens hur lång tid det kommer ta tills det blir möjligt att undersöka en exoplanet mer djupgående på ljusårs avstånd. Just nu har vi bara James Webb att tillgå men rymdteleskopen kommer bli mer avancerade redan om 15 år och forskarna vet exakt vad som kommer kunna undersökas. Så jag tror nog det är bäst för gemene man att låta bli att spekulera om framtiden.

Ganska överdrivet. Vi är överhuvudtaget inte i närheten av artificiell intelligens, och heller inte autonoma robotar.

Tror inte du kan extrapolera en iq kurva med tid. Människan har en begränsad bas av intelligens, den blir inte bättre om 500 år.

TS fråga, åka runt i vårt närområde funkar nog i begränsad omfattning. Om människan får kläm på multiversum kanske en förflyttning rymden kan bli görlig.

Men om 1000 år är vi nog alla döda på grund av bränder, naturkatastrofer, krig och sjukdomar.

Betänk, det är bara 10 mansåldrar till 3026 … tiden går fort.

Jag tror isåfall på obemannade sond-farkoster som styrs av AI och har humanoida robotar i dvala samt mänskligt DNA i förvar och inkubatorer för att kunna "odla" nya människor.

Iväg med några tusen sådana farkoster åt olika håll och ge skeppens AI i uppdrag att söka efter planeter som skulle kunna passa. Landa och väck upp robotarna vilka är instruerade att ladda inkubatorerna och ta hand om klonerna tills de är stora nog att klara sig själva. Sen ut med dem i den nya världen och hoppas på det bästa!

Jag tror, hoppas, anser att mänskligheten har en moralisk skyldighet att överväga om liv och intelligens bör bevaras och spridas bortom jorden. Det kan vara så att jorden är den enda planet där liv har uppstått och där universum har blivit medvetet om sig självt. Om så vore fallet skulle det vara tragiskt om allt detta en dag försvann tillsammans med vår planet utan att vi ens hade försökt föra det vidare.

Det betyder inte nödvändigtvis att vi måste skicka levande människor till andra stjärnor. Det framstår som betydligt mer realistiskt att i en avlägsen framtid skicka autonoma maskiner, avancerad artificiell intelligens, mänskliga genom, embryon, celler och genetiska bibliotek från jordens många arter. Sådana farkoster i tiotusentals skulle i princip kunna resa under mycket mycket lång tid, undersöka främmande solsystem och, där förhållandena medger det, bygga habitat eller återskapa biologiskt liv.

Men hela projektet vilar på en avgörande osäkerhet. Om liv och intelligent liv redan finns i andra solsystem blir våra oerhört ambitiösa och ofantligt kostsamma försök i stor utsträckning meningslösa. Det skulle då inte finnas något dött universum som behöver fyllas med liv från jorden. Tvärtom skulle våra farkoster kunna utgöra ett hot mot biosfärer och civilisationer som redan existerar.

Jordiska organismer skulle kunna fungera som invasiva arter och förstöra en biosfär som utvecklats självständigt under miljarder år. Om vi nådde en värld med intelligent liv skulle våra maskiner, genetiska arkiv och försök att etablera oss där kunna uppfattas som ett angrepp, en smitta eller kosmiskt ogräs. Våra försök att rädda och sprida livet skulle då kunna förstöra just det som vi säger oss vilja skydda.

En sådan mission måste därför styras av en mycket strikt princip: främmande liv får inte offras för att jordiskt liv ska kunna spridas. En tillräckligt avancerad artificiell intelligens skulle behöva kunna upptäcka även svaga tecken på liv, bedöma osäkerheten och avstå från att landa eller ingripa. Den skulle kanske tvingas fortsätta sin odyssé under tusentals eller miljontals år i sökandet efter en värld som verkligen saknar eget liv eller egen biologisk utveckling.

Det finns också ett mer jordnära moraliskt problem. Ett sådant projekt skulle sannolikt inte innebära någon konkret nytta för jorden eller för människorna som lever här. De som finansierar, bygger och upprätthåller projektet skulle aldrig få se resultatet. Inte heller deras barn, barnbarn eller kanske ens någon människa under de följande tusentals generationerna.

Vi har förmodligen tiotusentals eller hundratusentals år på oss att utveckla teknik för att sprida liv i universum, förutsatt att mänskligheten kan upprätthålla en avancerad civilisation och ett sammanhängande teknologiskt projekt under så lång tid. Om vi upptäcker liv och intelligent liv under tiden genom astronomi så måste / bör vi kanske stoppa arbetet. Och allt detta är ytterst osäkert. Stater, språk, religioner, ideologier och civilisationer förändras eller försvinner på betydligt kortare tidsskalor. Ett projekt som måste fortleva i tusentals, tiotusentals, hundratusentals år skulle kräva en institutionell kontinuitet och långsiktighet som mänskligheten aldrig tidigare har uppvisat.

Resurserna skulle dessutom vara enorma. Energi, forskning, material, intelligens och mänsklig arbetskraft skulle tas från dem som lever här och nu och användas till ett mål vars eventuella resultat ligger så långt fram i tiden att ingen på jorden skulle få någon konkret nytta av det. Samma resurser skulle kunna användas för att skydda jordens biosfär, förebygga krig och katastrofer, minska mänskligt lidande eller göra vår civilisation mer motståndskraftig.

Det skapar en svår moralisk konflikt. Å ena sidan kan vi ha ett ansvar mot framtida liv och mot möjligheten att medvetande överlever långt efter att jorden blivit obeboelig. Å andra sidan har vi ett mer omedelbart ansvar mot de människor och andra levande varelser som redan finns här.

Mänsklighetens första uppgift borde därför inte vara att så snabbt som möjligt försöka kolonisera universum. Den borde vara att skydda livet på jorden och skapa en civilisation som faktiskt kan överleva tillräckligt länge för att någon gång i en avlägsen framtid kunna genomföra ett sådant projekt utan att förstöra sig själv eller Jordens biosfär.

Först därefter kan vi försiktigt försöka bära vidare den gnista av liv och medvetande som har uppstått här – utan att släcka andra gnistor på vägen.

Det bästa jag hört är att det krävdes 100,000 man för att ta oss till månen. Som jobbade med projektet alltså. Sedan en långt större mängd som betalade kalaset. Typ deras löner, material...

Du har både rätt och fel, islamister och vänstermänniskor kommer att förgöra västvärlden. Inte mänskligheten, det kommer människan själv göra.

Stackars rymden, i så fall.
Människan är universums CANCER !!!!

Så pga att onda och giriga människor, utvecklar bättre VAPEN, så tror du vi kommer kunna kolonisera andra planeter??

Kan du utveckla hur vapen som dödar och hotar människor mer än någonsin tidigare, kommer leda till att mänskligheten frodas?

Om individer lever i tusentals år (massor av generationer) ombord en farkost, så kommer de via evolutionen anpassas till att leva där. De kommer skapa en kultur där det normala är att bo så.

Då kommer de när de anländer inte ha någon nytta av att bo på en annan planet. Utan de kommer fortsätta bo ombord på farkoster ute i rymden. Att bo nere på en planet skulle framstå som absurt och sjukt.

Och varför skulle en främmande ras, vilja hjälpa mänskligheten som förstör sin egen planet, och är obegränsat girig och inte drar sig för att döda allt annat liv för att få "snabbare mobiltelefoner"?

Om de finns därute och håller koll på oss, så är det mest rationella att stoppa oss ifall vi försökte lämna vårt eget solsystem, tills vi kollektivt visat oss ha utvecklats till ansvarsfulla nog att inte orsaka död åt varandra, andra djur på planeten, eller göra detsamma på planeter runtomkring oss.