Är det sannolikt att människan någonsin kommer sprida sig utanför solsystemet?

Vår egen planet kommer tids nog bli helt obeboelig och samma sak gäller övriga planeter i vårt solsystem.


På riktigt lång sikt kan mänskligheten som art endast överleva genom att bosätta sig på andra planeter.

Att så sker innan mänskligheten utrotats är dock extremt osannolikt. En mängd scenarier tycks vara mycket mer troliga: civilisationen kollapsar oåterkalleligt innan vi kan bygga tillräckligt avancerade rymdskepp , försök görs att etablera nya kolonier men försöken misslyckas på vägen, kolonier etableras men dör ut snabbt på grund av förhållandena på den nya planeten.

För att ens ha tillstymmelse till chans att sprida mänskligt liv till nya planeter skulle vi förmodligen behöva skicka ut tusentals farkoster och befolka dessa med någon slags modifierade människor som kan sova i hundratusentals år för att väckas upp vid kontakt med beboliga planeter.


Det finns någonting tilltalande i att sätta mänskligt liv på nya planeter men den krasssa verkligheten säger att det aldrig någonsin kommer ske.

Vi är troligen dömda att gå under här på vår egen planet tids nog eller finns det en chans att mänskligt liv eller någonting som härstammar från mänskligt liv lyckas leva lika länge som universum?

Nya planeter är relativt ointressanta. Mänskligheten kommer att spridas organiskt via friflygande rymdkolonier. Det är det absolut enklaste och effektivaste sättet för människor att göra sig oberoende av jorden.

Absolut, men hur utvinner en sådan rymdkoloni resurser och hur blir kolonin oberoende av jorden för reservdelar och livsmedelsförsörjning?

Är det ens troligt att något sådant kan byggas på den tiden människan har kvar på jorden?

Vi har bara haft samhällen i 10 000 år. Det är svårt att sia om men när - inom ytterligare 10 000 år - vi förlänger livslängden till exempelvis 500 år så kommer intelligensen följa efter till 500. Den sortens teknologi som våra efterkommande kan skapa kan förmodligen kolonisera dom nära planeterna och sen resa vidare till andra solsystem.

Jag såg en uppskattning nån gång om att asteroidbältet innehåller tillräckligt med materia för att kunna bygga O'Neill-cylindrar som räcker till tusen gånger den nuvarande mänskliga befolkningen. Det behöver ju inte stämma helt exakt, men uppenbart finns det väldigt gott om resurser i rymden.

Vad gäller troligheten så är det mest en fråga om vilja. I teorin har tekniken funnits sedan 70-talet.

Människor är alldeles för ologiska och lättuttråkade för att stanna i ett rymdskepp, nästan oavsett hur stort.

Kanske om det går att flyga förbi allt rymdskrot tex 40000 starlink satelliter och allt annat skit som ligger på låg bana och det är bara i närmaste framtiden. Det kommer säkert vara 50 ggr mer skit långt in i framtiden.

Även om det vore teoretiskt möjligt så skulle ett sådant projekt konsumera en oerhörd mängd resurser. Det vill säga kommer inte ske utan att en stor del av världens befolkning lever i materiellt överflöd. Hade du frågat Svenne idag hade han föredragit att staten la resurserna på sjukvården i stället.

Mars blir utan tvekan det närmsta vi ens kan fantisera om att kolonisera eller sätta människor på de kommande generationerna.

Rymdstationer runt om solsystemet är ju dock en annan lockande tanke.

Utanför tror jag tyvärr inte.

Tänk på att för 123 år sedan var det ett rent fantasifoster att människor skulle kunna flyga. 66 år senare landade första människan på månen. Idag börjar vi få till faktisk artificiell intelligens, "mänskliga" robotar som börjar kunna gå och agera självmant, och laserkanoner börjar faktiskt så smått hitta in i militären, ihop med obemannade aktivt självstyrande stridsflyg.

Vad tror du man kommer göra, och vad för tekniska framsteg tror du människan kommer kunna ha nått, om säg 200 år?

Har ingen data att backa upp det. Men även Mars känns oerhört avlägset annat än små rymdstationer som är beroende av jorden och dör i samma stund som försörjningen upphör .

Du har en poäng givetvis. Men framstegen du radar upp är egentligen småsaker jämfört med interstellära rymdresor.

Och sedan finns förstås risken att den tekniska utvecklingen någon gång planar ut eller regredierar permanent på grund av storskaliga konflikter, resursbrist, klimatförändringar eller att människor helt enkelt slutar bry sig. Om det sker finns risken att vår art aldrig någonsin återhämtar sig teknologiskt.