Jag har fruktansvärt svårt att be om hjälp!

Hej FB,

Jag har ett problem jag vill diskutera och det är att jag har fruktansvärt svårt att be om hjälp. Jag tror det bottnar i att mina föräldrar var sådana som avfärdade mig som liten och när jag bad om hjälp. Det var mycket "vad ska jag göra åt det?" "skärp dig" "gå och lägg dig" och så vidare.

Idag som vuxen har jag insett att detta är ett stort hinder i mitt liv, det har gått så långt att jag tackat nej till ekonomisk ersättning vid arbetslöshet och levt på sparpengar, tackat nej till chanser jag fått för jag "inte vill vara till besvär", att jag aldrig öppnar upp mig, jag isolerar mig socialt väldigt ofta, jag var sjuk i corona i tre veckor och hostade blod, hade revbenen täckta av blåmärken för jag hostade så mycket, men vägrade höra av mig till någon för att be om hjälp. Att söka hjälp oss vårdcentralen var liksom inget jag ens övervägde. Så jag ber i princip aldrig om hjälp med något och jag har insett att denna ensamvargs mentalitet kan vara bra i vissa fall, men när den blir en så pass "tung" del av livet som den blivit, så behöver jag lite råd och tips.

Bara att posta denna tråden tar emot och tankar om att jag är en gnällig fjant som ska hålla käft och köra på i det tysta dyker upp hehe. Det är liksom som att jag gör mig själv så liten och obetydlig på något vis, att jag övertygar mig själv att jag inte är värd hjälp/ eller kan få hjälp, vilket jag på ett logiskt /mer realistiskt plan inser är bullshit. Sen plus lite "man ska vara en redig karl och inte klaga" mentalitet som jag inte riktigt vet vart jag fått ifrån.

Är för övrigt man och detta verkar vara ett drag som många män delar - alltså att inte be om hjälp.

Så har ni några erfarenheter av denna "ensam är stark" mentalitet? Är det bättre och be om hjälp än att fortsätta försöka klara allt på egen hand? Vad har ni för erfarenheter, råd och så vidare kring mitt "problem"?

Segt du! Känner igen mig lite granna. För mig var päronen ganska frånvarande och i behov av hjälp. Så det blev att lösa mycket själv även som liten. Jag insåg att det är synd att det var så men att om jag inte kan be om hjälp så låter jag deras brister påverka mig än idag. Skadan blir större än vad den behöver vara.

Du har färdighetsbrister och behöver där för öva. Ett bra steg är att du startat denna tråd. Bra jobbat!

Haru nån att prata med i verkligheten?

Vad är det värsta som kan hända?

Relaterar till Coronan... Låg i sängen med feber i 20 dagar. Kunde inte äta och svimmade då jag försökte ta mig till köket... Typ en eller två dagar senare ringde jag ambulans. Jag hade ingen syreupptagning att prata om. Halvt medvetslös in på akuten där jag låg i 14 dagar.
Jag hjälper gärna andra men som du skriver, så ska man klara allt själv.
Detta har förvisso kanske hjälpt mig i min "karriär" med egna företag. Aldrig en dag borta. Jobbade i 20 år som andra kanske jobbar hela livet.
Det är så vi är och jag tror du bara ska se eller lyfta upp det positiva. Fördelarna.
Men bara jobba på isoleringen. Den är inte bra om man känner sig ensam. Att vara själv och trivas med det är en sak men lider man av sin ensamhet bör man ta tag i det. Hur man gör vet jag ej då jag numer är mycket social och utåtriktad.

Tack och jag har insett detta med, som du gjort, att jag inte borde låta föräldrarnas brister påverka mig idag på ett "logiskt" plan, men det sitter ändå kvar på något märkligt vis. Ja, jag har börjat inse att jag måste typ bli bättre på att be om hjälp och tack för din uppmuntran!

Nej inte direkt, ingen jag kan prata med som jag genuint vet vill lyssna. Men sen kan jag inte påstå att jag själv genuint har försökt etablera en sådan kontakt med en annan människa. Så där har jag även mig själv att skylla till stor del hehe.

Fy fan det där kunde gått illa, men tur att du ändå ringde till slut! Jag hade antagligen varit likadan hehe. Jag tror det nästan är något biologiskt med en del män, som späs på av kulturen att man ska klara allt själv. Samma här, jag älskar att hjälp andra och tackar aldrig nej om någon ber om flytthjälp eller liknade. Det där mer isoleringen är märklig, vissa dagar går den hur bra som helst, andra dagar avskyr jag den. Men jag vet inte om det är någon slags försvarsmekanism jag har, men jag liksom "tröttnar" fort på andra människor och vill inte ha kontakt med andra direkt. Även fast jag känner mig ensam. Fast jag tycker det är fruktansvärd dränerande med sociala situationer om jag ska vara ärlig.

En annan fråga, är det värt det med eget företagande?

Ja du har rätt och det inser jag helt och klart på ett logiskt plan. Jag tror det hela har att göra med skam över att visa sig svag eller liknade.

För min del har det varit värt med egna företag. Har nu lagt ner allt. Är ju gift och uppfostrat barn så det sociala livet har varit trivsamt. Jag relaterar i att aldrig be om hjälp, fastän jag skulle fått bidrag, försäkring då jag inte längre får inkomst. MEN jag liksom du klarar sig själva. Låt andra ta del av bidrag och sånt. Jag vill inte ha. Som ett tjurigt barn. Att man tröttnar på människor är ett annat modernt fenomen då man blivit lite till åren. Dina verkligheter och dina moraliska värderingar och intressen, ideologier och synsätt på världen och dess alla märkliga händelser är nu befästa i ditt EGO. Den person du ser dig vara. Din skapade identitet. OM du kan bortse ifrån allt man lagt till sig allt man lagt i sin EGO påse och bara följa vad man har behov av i dag så kan det hjälpa. Ens identitet är inte ens yrke eller vart man bor eller vad man äger. Man är bara en person, blankt papper.
Folk har ju sina speciella övertygelser och intressen som man kanske inte alltid delar. Men är man lite bred så kan man ju hitta några gemensamma nämnare. Mat gillar ju nästan alla. Picknick gillas ju av de flesta. Grillkvällar, promenader i vackra miljöer, blommor växter och natur.
Lättsamma sporter,(fastän jag tränar rätt hårt på gym), frisbeegolf, cykling, kvällsdopp, läsning kanske, ja nu glider jag iväg...

Vissa av oss är så, både kvinnor och män.
Jag har inga råd att ge tyvärr.
Kan du inte försöka spela en roll, ställ dig utanför dig själv och ring om hjälp, det kanske hjälper, att inte vara den behövande utan den hjälpande?

Börja med att be om hjälp med småsaker även om det tar emot mest. Folk är ju nästan alltid hyggliga om man frågar. Och egentligen, varför skulle det ses som svaghet, nästa gång behöver de själva hjälp. Finns de som inte överlever för att de inte sökt hjälp/åkt till akuten när de skulle ha gjort det t.ex. Så otroligt onödigt.

Bra!
Stör inte vanligt folk med dina löjliga problem!
Speciellt bra att du inte ber om pengar från mig som skattebetalare!

Skitföräldrar kan ställa till mycket.
T ex en bekant gör aldrig klart något för han har fått för sig att har han inte gjort klart kan han inte ha gjort fel, fastän han säkert har gjort fel då han inte gjort klart innan deadline t ex deklaration och räkningsbetalningar...
T ex hade han dragit fram kylfrysen för att städa bakom. Den stod kvar veckor senare, vet inte om fortfarande.

Men det kan även bli så att skitföräldrar gör att barnet bestämmer sig för att bli MOTSATSEN d v s mycket bra som förälder själv. Han blev ignorerad och pappan sa t o m åt honom då han var barn att han inte hade velat fått honom, fastän sonen skötte sig bra! Han har gjort det mycket bra med sina barn, gjorde det utan exfrun - han var skitdålig på att välja fru