Jag har fruktansvärt svårt att be om hjälp!

Hej FB,

Jag har ett problem jag vill diskutera och det är att jag har fruktansvärt svårt att be om hjälp. Jag tror det bottnar i att mina föräldrar var sådana som avfärdade mig som liten och när jag bad om hjälp. Det var mycket "vad ska jag göra åt det?" "skärp dig" "gå och lägg dig" och så vidare.

Idag som vuxen har jag insett att detta är ett stort hinder i mitt liv, det har gått så långt att jag tackat nej till ekonomisk ersättning vid arbetslöshet och levt på sparpengar, tackat nej till chanser jag fått för jag "inte vill vara till besvär", att jag aldrig öppnar upp mig, jag isolerar mig socialt väldigt ofta, jag var sjuk i corona i tre veckor och hostade blod, hade revbenen täckta av blåmärken för jag hostade så mycket, men vägrade höra av mig till någon för att be om hjälp. Att söka hjälp oss vårdcentralen var liksom inget jag ens övervägde. Så jag ber i princip aldrig om hjälp med något och jag har insett att denna ensamvargs mentalitet kan vara bra i vissa fall, men när den blir en så pass "tung" del av livet som den blivit, så behöver jag lite råd och tips.

Bara att posta denna tråden tar emot och tankar om att jag är en gnällig fjant som ska hålla käft och köra på i det tysta dyker upp hehe. Det är liksom som att jag gör mig själv så liten och obetydlig på något vis, att jag övertygar mig själv att jag inte är värd hjälp/ eller kan få hjälp, vilket jag på ett logiskt /mer realistiskt plan inser är bullshit. Sen plus lite "man ska vara en redig karl och inte klaga" mentalitet som jag inte riktigt vet vart jag fått ifrån.

Är för övrigt man och detta verkar vara ett drag som många män delar - alltså att inte be om hjälp.

Så har ni några erfarenheter av denna "ensam är stark" mentalitet? Är det bättre och be om hjälp än att fortsätta försöka klara allt på egen hand? Vad har ni för erfarenheter, råd och så vidare kring mitt "problem"?

För min del har det varit värt med egna företag. Har nu lagt ner allt. Är ju gift och uppfostrat barn så det sociala livet har varit trivsamt. Jag relaterar i att aldrig be om hjälp, fastän jag skulle fått bidrag, försäkring då jag inte längre får inkomst. MEN jag liksom du klarar sig själva. Låt andra ta del av bidrag och sånt. Jag vill inte ha. Som ett tjurigt barn. Att man tröttnar på människor är ett annat modernt fenomen då man blivit lite till åren. Dina verkligheter och dina moraliska värderingar och intressen, ideologier och synsätt på världen och dess alla märkliga händelser är nu befästa i ditt EGO. Den person du ser dig vara. Din skapade identitet. OM du kan bortse ifrån allt man lagt till sig allt man lagt i sin EGO påse och bara följa vad man har behov av i dag så kan det hjälpa. Ens identitet är inte ens yrke eller vart man bor eller vad man äger. Man är bara en person, blankt papper.
Folk har ju sina speciella övertygelser och intressen som man kanske inte alltid delar. Men är man lite bred så kan man ju hitta några gemensamma nämnare. Mat gillar ju nästan alla. Picknick gillas ju av de flesta. Grillkvällar, promenader i vackra miljöer, blommor växter och natur.
Lättsamma sporter,(fastän jag tränar rätt hårt på gym), frisbeegolf, cykling, kvällsdopp, läsning kanske, ja nu glider jag iväg...

Vissa av oss är så, både kvinnor och män.
Jag har inga råd att ge tyvärr.
Kan du inte försöka spela en roll, ställ dig utanför dig själv och ring om hjälp, det kanske hjälper, att inte vara den behövande utan den hjälpande?

Börja med att be om hjälp med småsaker även om det tar emot mest. Folk är ju nästan alltid hyggliga om man frågar. Och egentligen, varför skulle det ses som svaghet, nästa gång behöver de själva hjälp. Finns de som inte överlever för att de inte sökt hjälp/åkt till akuten när de skulle ha gjort det t.ex. Så otroligt onödigt.

Bra!
Stör inte vanligt folk med dina löjliga problem!
Speciellt bra att du inte ber om pengar från mig som skattebetalare!

Det där med ego håller jag med om, men det är väldigt svårt att liksom bryta sig loss från identiteten egot skapat åt en. Men jag tycker man blir mindre "ego" om man är ute i naturen mycket. Det är som alla världsliga problem bara försvinner. Gym håller jag på med mycket samt älskar att röra på mig överlag, så det hjälper bra om man vill må bra det med.

Hej FB,

Jag har ett problem jag vill diskutera och det är att jag har fruktansvärt svårt att be om hjälp. Jag tror det bottnar i att mina föräldrar var sådana som avfärdade mig som liten och när jag bad om hjälp. Det var mycket "vad ska jag göra åt det?" "skärp dig" "gå och lägg dig" och så vidare.

Idag som vuxen har jag insett att detta är ett stort hinder i mitt liv, det har gått så långt att jag tackat nej till ekonomisk ersättning vid arbetslöshet och levt på sparpengar, tackat nej till chanser jag fått för jag "inte vill vara till besvär", att jag aldrig öppnar upp mig, jag isolerar mig socialt väldigt ofta, jag var sjuk i corona i tre veckor och hostade blod, hade revbenen täckta av blåmärken för jag hostade så mycket, men vägrade höra av mig till någon för att be om hjälp. Att söka hjälp oss vårdcentralen var liksom inget jag ens övervägde. Så jag ber i princip aldrig om hjälp med något och jag har insett att denna ensamvargs mentalitet kan vara bra i vissa fall, men när den blir en så pass "tung" del av livet som den blivit, så behöver jag lite råd och tips.

Bara att posta denna tråden tar emot och tankar om att jag är en gnällig fjant som ska hålla käft och köra på i det tysta dyker upp hehe. Det är liksom som att jag gör mig själv så liten och obetydlig på något vis, att jag övertygar mig själv att jag inte är värd hjälp/ eller kan få hjälp, vilket jag på ett logiskt /mer realistiskt plan inser är bullshit. Sen plus lite "man ska vara en redig karl och inte klaga" mentalitet som jag inte riktigt vet vart jag fått ifrån.

Är för övrigt man och detta verkar vara ett drag som många män delar - alltså att inte be om hjälp.

Så har ni några erfarenheter av denna "ensam är stark" mentalitet? Är det bättre och be om hjälp än att fortsätta försöka klara allt på egen hand? Vad har ni för erfarenheter, råd och så vidare kring mitt "problem"?

Tack för rådet, men jag förstår inte riktigt vad du menar?

Ja du har rätt, människor hjälper en. Jag tror bara jag inte vill vara till besvär eller är rädd för att bli avvisad.

Hej FB,

Jag har ett problem jag vill diskutera och det är att jag har fruktansvärt svårt att be om hjälp. Jag tror det bottnar i att mina föräldrar var sådana som avfärdade mig som liten och när jag bad om hjälp. Det var mycket "vad ska jag göra åt det?" "skärp dig" "gå och lägg dig" och så vidare.

Idag som vuxen har jag insett att detta är ett stort hinder i mitt liv, det har gått så långt att jag tackat nej till ekonomisk ersättning vid arbetslöshet och levt på sparpengar, tackat nej till chanser jag fått för jag "inte vill vara till besvär", att jag aldrig öppnar upp mig, jag isolerar mig socialt väldigt ofta, jag var sjuk i corona i tre veckor och hostade blod, hade revbenen täckta av blåmärken för jag hostade så mycket, men vägrade höra av mig till någon för att be om hjälp. Att söka hjälp oss vårdcentralen var liksom inget jag ens övervägde. Så jag ber i princip aldrig om hjälp med något och jag har insett att denna ensamvargs mentalitet kan vara bra i vissa fall, men när den blir en så pass "tung" del av livet som den blivit, så behöver jag lite råd och tips.

Bara att posta denna tråden tar emot och tankar om att jag är en gnällig fjant som ska hålla käft och köra på i det tysta dyker upp hehe. Det är liksom som att jag gör mig själv så liten och obetydlig på något vis, att jag övertygar mig själv att jag inte är värd hjälp/ eller kan få hjälp, vilket jag på ett logiskt /mer realistiskt plan inser är bullshit. Sen plus lite "man ska vara en redig karl och inte klaga" mentalitet som jag inte riktigt vet vart jag fått ifrån.

Är för övrigt man och detta verkar vara ett drag som många män delar - alltså att inte be om hjälp.

Så har ni några erfarenheter av denna "ensam är stark" mentalitet? Är det bättre och be om hjälp än att fortsätta försöka klara allt på egen hand? Vad har ni för erfarenheter, råd och så vidare kring mitt "problem"?