Skrotad mängdrabatt för småbrott - en reform som leder till skräcksamhälle?

Man kan resonera så. Man kan även resonera att om du åker fast 4 ggr när du stjäl 1 kexchoklad per gång är du en klant, men om du åker fast 1 gång när du stjäl 5 kexchoklad är du antagligen en professionell kexchokladtjuv.

Huvudsyftet med straff är väl ändå att avskräcka, den straffade från att begå fler brott och omgivningen från att begå sitt första.

Själva bestraffningen har inget större värde för samhället, utom kanske för ett brottsoffer som kan få en känsla av hämnd.

Nej. Du tänker helt tvärtom. Dessutom, att påstå att straffet inte har något värde för samhället är mentalt efterblivet. Prioriteten finns nedan.



1. Det mest omedelbara syftet är att skydda samhället.

2 a. Straffet ska avskräcka andra medborgare i samhället från att begå liknande brott. Det sänder en signal om var lagens gräns går.

2 b. Straffet ska avskräcka den enskilde brottslingen att inte vilja hamna i fängelse igen.

3. Den moraliska komponenten i straffet är att samhället och rättsstaten kliver in och straffar förövaren som en form av upprättelse för offret och de anhöriga.



Och jag skulle vilja hävda att punkt 3 saknas nästan helt i Sverige. Offer och anhöriga känner nästan aldrig någon form av upprättelse genom våra obefintliga eller väldigt låga skadestånd och mjuka straff.

I USA, och andra länder, där både straff och skadestånd är högre får offer och anhöriga åtminstone någon form upprättelse.

USA har ju dock högre brottslighet, så de allra flesta får ju ingen upprättelse överhuvudtaget eftersom brottslingarna aldrig åker fast, trots all övervakning och höga polisbudgetar.

Vardagskriminalitet går att motarbeta med förebyggande åtgärder. Nu har vi tyvärr en regering som dragit åt tumskruvarna för dem som redan levde på bristningsgränsen och därför ökar stölder av t.ex. barnmat och välling >> Det är en konsekvens av högerpolitik och går att rätta till.

Men det är en annan diskussion. Straffsystemet måste vara proportionerligt och den slopade mängdrabatten gör att det inte blir det.

Jag har studerat den nya straffreformen där mängdrabatten slopas till förmån för ett kumulativt system (där straff plussas ihop). Politikerna säljer in detta som hårdare tag mot gängen, men frågan är om man har tänkt på konsekvenserna för vardagsbrottsligheten och de mindre allvarliga seriebrotten.

Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.

Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.

Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.

Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.

Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.

Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.

Diskussionsfrågor:

1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?

2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?


VIKTIGAST:

3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?

Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.

När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?



OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.

Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.

​Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.

​Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.

Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.

Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.

Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.



EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.

När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.

Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?

Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?

Jag har studerat den nya straffreformen där mängdrabatten slopas till förmån för ett kumulativt system (där straff plussas ihop). Politikerna säljer in detta som hårdare tag mot gängen, men frågan är om man har tänkt på konsekvenserna för vardagsbrottsligheten och de mindre allvarliga seriebrotten.



Diskussionsfrågor:

1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?

2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?

Håller med dig slopar vi mängdrabatten får vi straff som är orimliga till exempel 5 stölder högre straff än en våldtäkt med mera dessutom den nya lagen att upprepade grova våldtäkter ska ge livstid så kommer det ju medföra en betydligt ökad risk att våldtäktsmannen också dödar henne för att tysta henne därför är jag emot det

Man kan resonera så. Man kan även resonera att om du åker fast 4 ggr när du stjäl 1 kexchoklad per gång är du en klant, men om du åker fast 1 gång när du stjäl 5 kexchoklad är du antagligen en professionell kexchokladtjuv.

Hur man än vrider och vänder på det är ju alla införstådda i att det vi har nu är det absolut sämsta och därför behövs en omedelbar förändring. Samhället är i fullständig kaos nu.
Hellre att folk sitter inne än att vara ute bland folk i samhället

Fast nu bygger du upp en extrem halmdocka och fantiserar ihop ett scenario som inte existerar i verkligheten. Det är ingen som påstår att det är hållbart om 1 000 personer synkroniserat plundrar en och samma Pressbyrå. Just den Pressbyrån du nämner verkar det för övrigt gå ganska bra för:
Nettoomsättning: ~16 000 000 kr
Årets resultat: ~352 000 kr
Vinstmarginal: 2,93 %
Men om vi ska prata om vad som faktiskt är ohållbart, låt oss titta på ekonomin i det du förespråkar:

En fängelseplats i Sverige kostar skattebetalarna runt 3 500 till 4 000 kronor per dygn(överlägset största är personalkostnader). Om vi med de nya reglerna ska låsa in en cykeltjuv eller en småskalig cannabissäljare i 4 till 6 år, snackar vi om en nota på 5 till 8 miljoner kronor för en enda person.

Tycker du själv att det är ekonomiskt hållbart eller proportionerligt att du och jag ska betala 6 miljoner kronor i skatt för att hålla en tjackis inlåst, för att han har snott cyklar eller godis för några tusenlappar? Det är en ren förlustaffär för samhället. De miljonerna hade gjort betydligt mer nytta på riktiga poliser eller i vården.

Dessutom kan inte bara tänka som en osympatisk dator. Det handlar inte om att blint "välja tjuven framför offret", utan om att inse att om staten helt knäcker tjuven över småsaker, så garanterar vi bara att det skapas fler brottsoffers i framtiden.

Jag har själv blivit av med två cyklar och var jätteledsen. Men det handlar om att kräva proportionalitet och rationalitet av staten. En tjuv är också en människa. Precis som du inte bara är en "städare" utan mycket mer än så.

Ingen ska behöva bli utsatt för vad som i praktiken blir ett statligt människorov för att man har gjort några småbrott, en destruktiv bana man ofta hamnade på för att man tidigt i livet blev avskärmad från samhället.
Med din retorik så borde du inte ha något emot sharialagar.