hur tror ni man hanterar något sånt hemskt/ofattbart?
vetskspen om att ens barn varit med om något så fruktansvärt..
man måste ju tänka på det konstant..
vad tror ni?
Går nog aldrig hantera fullt ut? Att ens barn blivit mördat är hemskt nog, att sedan kroppen blivit skändad är ofattbart.
Vet hur jag hanterar kriser, total lockdown. Fortsätter precis som vanligt med allt ungefär som en robot. Stänger av allt känsloliv. Då har jag aldrig ens varit i närheten av en sådan kris.
Det blir nog extra känslosamt i charkdisken efteråt. Kanske blir veggo.
Att ens barn dött/inte finns mer är nog värsta sorgen. Inte om det blitt en överdos, kula i bröstet, bränd våldtagen och skändad osv.
Vad en mördare hittar på, får de stå för. I den mån de får stå för det.
Om ens barn dör i trafiken kanske man blir mer noga med ljus, reflexer och hjälm. Men inte fan går du ut och kvällspissar jycken med slaktarförkläde, för att det kan finnas en lunatic i parken.
Man bryter väl ihop? Och kanske kommer man igen...
hur tror ni man hanterar något sånt hemskt/ofattbart?
vetskspen om att ens barn varit med om något så fruktansvärt..
man måste ju tänka på det konstant..
vad tror ni?
Mordet på Lola Daviet i Frankrike kan ju ge en fingervisning.
Farsan blev helt förstörd och började missbruka alkohol. Tror han skrev ett brev också där han beskrev sin sorg.
Alkoholen tog livet av honom tillslut...
Mordet på Lola Daviet i Frankrike kan ju ge en fingervisning.
Farsan blev helt förstörd och började missbruka alkohol. Tror han skrev ett brev också där han beskrev sin sorg.
Alkoholen tog livet av honom tillslut...
Gissningsvis - psykoterapi - där psykologen så klart verkligen tycker synd om föräldern och bearbetar tragedin. Olika faser - först omtumlande och overkligt - sedan saknad och minnen. Samtal med andra som varit med om liknande kanske, och försöka leva vidare. En viss upprättelse när och om brottslingen åker fast och döms.