Mindre trovärdigt med nyskriven litteratur som utspelar sig förr i tiden?

Bara för att John Williams föddes 1922 och inte 63 f.Kr anser jag inte att hans bok Augustus nödvändigtvis är mindre trovärdig än de skrifter om kejsaren som skrevs under den romerska antiken.
Censuren var stark och karln beskrevs säkert som en stel übermensch eller halvgud, medan Williams porträttering åtminstone visar trovärdiga mänskliga drag.
För min del handlar det mer om författarskapets hantverk. Bra författare kan få det mesta att kännas trovärdigt.

Vad i helsike, Madagascar.. Det är väl ändå våra sociala roller som vi bör vara överens om och det som vi gjort bra som människor?

Förstår mig inte på er alltså! Ska jag då vakna upp till Clint Eastwood på andra kudden? Nej, fyfasiken!

Visst har ni väl rätt att en författare kan fantisera ihop o göra en tidigare tidsepok trovärdig. Men då har ju dessa författare också läst litteratur utgiven ifrån denna period, så varför kan vi då inte också läsa detta själva istället för något nytt påkommet. Språket är ju dessutom nästan alltid vackrare i äldre litteratur och gränsen går helt enkelt för mig själv, när språket blir såpass svårt att jag ej förstår att läsa.

Ta översättningar av äldre böcker, själv väljer jag nästan alltid den tidigaste översättningen och finner denna mest läsvärd, och de nyaste översättningarna tar jag inte ens i med tång.

Men detta är förstås inget rätt eller fel. Vi läser på olika vis och vissa äldre historier går utmärkt att beskriva för moderna författare. Men jag har då aldrig veterligen läst en modern bok som varit underhållande och som beskrivit en tidigare epok. Men det ska hittas!

Ta "skola" t ex. Många menar att skola idag är en inrättning med syfte att lära barn olika skolämnen samt detta är ett ändamålsenlig inrättning för att lära barn dessa ämnen. Jag, och en del andra, är av åsikten detta till stor del är humbug - skola idag syftar till barnpassning, att lära barn hantera sociala samspel samt bli goda/lydiga/respektfulla samhällsmedborgare. Jag menar att skolämnen som matematik och geografi lär sig barn bäst på ett individanpassat sätt långt från dagens skola.

Mitt exempel visar alltså på att verklighetsuppfattningen om dagens "skola" skiljer sig idag. Och det har den antagligen gjort över tid också. Och säkerligen kommer verklighetsuppfattningen om 1920-talets skola skilja sig inom gruppen av författare på 1950-talet och inom gruppen nutidsförfattare samt mellan dessa två grupper.

Jag hoppas jag gjort mig förstådd :-)

Borde inte en stor spårkmodell kunna användas för att göra språket mer trovärdigt. Det finns ju många gamla böcker man skulle kunna träna upp den på.

Det har du, och du har även fullständigt rätt i att våra sociala beteenden ( och tankar om dessa ) har ändrats, men att naturlagarna för oss människor upplevts samstämmiga.

Problemet jag själv har, är att jag ej accepterar denna förändring, och det är också därför som jag föredrar litteratur ifrån senast i början av 1900-talet (men med vissa undantag ). Anser vidare att det är mycket svårt för en modern författare att imitera detta tankesätt, men att tex. engelsmän när de skriver om sitt eget land/ länder har det lättare, då dessa figurer tycks ha varit moderna i sitt tankesätt tidigare än oss andra.

Vad som är "trovärdigt" är väldigt intressant. Ofta verkar det helt godtyckligt. Finns ju många sådana fall i domstolar, så kallade justitiemord. Man (ofta polisen) bestämmer sig för att någon eller något är trovärdigt, och sen bryr man sig inte så mycket om det som talar emot det. Med språkmodeller kan man säkert göra trovärdiga sagor, om det är det man vill ha

Ja, och ett annat problem är att desto längre vi går tillbaka i tiden desto mindre enhetligt var språket.
En som skrev i Västerbotten använde sig av andra ord än en Stockholmare, och olika individer ifrån Västerbotten använde sig av olika formuleringar trots att de kom ifrån samma plats.

Så varför ska vi ens försöka kopiera detta när det redan finns att läsa? Även fast allt i teorin går att göra, så är det mycket svårt o de fina detaljerna i författandet går förlorade. Själen om man så vill.

Ifall man däremot lik en engelsman styrs av kognition och inte så mycket känslor, så går det förstås långt lättare att skriva om svunna tider. Men vad dessa gör, är att de tar ett genomsnitt under tex. åren 1880-1910 och skriver sedan utifrån detta. Detta blir aldrig riktigt bra, då individer är intressanta utifrån de själva och inte utifrån någon slags universell trollformel.

Tycker fenomenet nyare litteratur som ska handla om svunnen tid, väldigt långt bak, är lite samma sak som anglosaxiska filmer som ska utspela sig i andra länder. Det blir svårtittbart. Alla pratar engelska fast handlingen ska utspela sig i t ex Ungern och det är fullt av deras (anglosaxarnas, amerikanska och engelska) schabloner om Ungern. Ett nära exempel är Wallander i Malmö, som är på engelska. Har lite svårt att tillgodogöra mig detta.

Skulle tillägga där - Malmö utan skånska utan på engelska känns inte särskilt äkta. Är poängen att man ska bortse från detta och ändå leva sig in i suggestionen. Tyvärr. Funkar inte på mig, men allt beror på vad man har för krav på fiktionen.

Jonathan x, något, en svensk historiker, har skrivit om skräckfinnnar som levde i Sverige i förhistorisk tid. ett mycket mystiskt folk som levde i trädkronorna. Det är två eller tre meningar, kankse fyra, om detta folk. Ingen annanstans nämns dem. Men så klart otroligt suggesistivt. Han broderar inte ut, parfymerar texten med en massa svammel, utan skriver bara detta som man vet. Punkt. Det är så historiker bör skriva, inte lägga till, inte ta bort. Ingen vet mer om dessa skräckfinnar än dessa fyra meningar, då finns ingen anledning att spä ut dem med en massa trams .

+1

Alla "historiska" författare är dock inte skit. Om Peter Englunds skräp finns på ena sidan av spektret (klarar bara inte av människan. allt han skriver är skit men han tycks ha ett stående abonnemang på att kunna fylla DN med det) så finns andra. som Jonatan Lindström på den andra. Det är inte alltid, men ofta väldigt intressant. Och han broderar inte ut om sånt han inte vet något om. Till exempel skriver han om "skräckfinnar", eller något liknande. Som levde i trädkronorna. Det låter helt absurt och Lindström skriver att det är något av det märkligaste folket. Men sedan inget mer, säkert av anledningen att källorna inte ger mer att resonera runtomkring. Men man blir ju intresserad av att veta mer.