Mindre trovärdigt med nyskriven litteratur som utspelar sig förr i tiden?

Känner (möjligen felaktigt) att det inte är så trovärdigt med nyskriven litteratur som utspelar sig förr i tiden (alltså verkligen förr i tiden, typ 100 år tillbaka).

Läser jag en bok som utspelar sig typ 1920 så känner jag mycket mer "kvalitet" om boken är skriven typ på 50-talet. Författaren upplevde då oftast själv tiden 30 år tidigare, det fanns gott om folk att fråga om man ville få en realistisk historiebeskrivning, och man var inte "färgad" av den bild som förmedlats av andra.

Om en författare idag sätter sig och skriver ihop en bok som utspelar sig 1920 så har ju författaren inte själv upplevt den tiden, det är antagligen rätt tunt på förstahandskällor som research och författaren har ju sin egna bild av hur det var (vilket inte nödvändigtvis stämmer med hur de som faktiskt var med på den tiden upplevde det). Läser jag en sådan nyare bok så har jag svårt att "njuta" av den då jag liksom inte ser det som trovärdigt. Lite på samma sätt som vilda västern-genren där cowboys slåss mot skurkar och upplever spännande äventyr inte direkt är så realistiskt sett till hur det var på den tiden.

Vad tycker ni?

Ja, du har rätt, men det har inte så mycket med eventuella faktafel att göra. Den nutida Författaren kan ha gjort gedigen research och nailat alla fakta ner på detaljnivå.

Det som den nutida författaren saknar är dock något mer subtilt..

Varje tidsepok/samtid har sitt egna unika "medvetande" som präglar människorna, och som avgör hur man ser på tillvaron/omvärlden - åskådningar, tankegods, livssyn(positiv/negativ), framtidstro, moral/etik och t.o.m humor (vad man uppfattar som komiska värden).

Man vill naturligtvis att författaren själv ska vara marinerad i det unika "medvetande" som präglar den tidsepok hen skildrar. M.a.o. måste författaren själv ha levt under denna tid för att det ska bli riktigt intressant.

Så om vill man läsa något som skildrar ett visst decennium, låt säga en roman som tar avstamp i det glada 20-talet och mynnar ut i Den stora depressionen, då vill man naturligtvis få denna litterära upplevelse ur en "1920tals-lins" och inte en "2020tals-lins". (Även om den senare skulle vara mer korrekt ur ett strikt fakta-perspektiv).

Jag håller med såtillvida att man nog inte kan skriva helt trovärdigt om vardagslivet i 1700-talets Stockholm som Bellman gjorde.
Samma sak med en bok som speglar livet i en skyttegrav under WW1.
Den som har upplevt det är naturligtvis trovärdigare.

På andra områden finns det en fördel med lite perspektiv på det som har hänt.
Idag skulle man kunna skriva en roman om händelser under WW2 som i själva verket är närmare "sanningen" än om den var skriven 1944, eftersom dåtidens författare saknade kunskap som vi har tillgång till idag.

På liknande sätt är det om man ska skildra livet för en fattig torparfamilj under 1700-talet.
Fattigbönderna själv skrev ju knappast om sina liv, utan de som skrev var lärda i form av präster, borgare och möjligen någon adlig.
Hur trovärdigt är det som de skrev ur det perspektiv som de hade?

Ja, vi är längre ifrån de där bönderna, men skriver inte ur "prästperspektiv.

Jag undrar om det är presentism som du är ute efter där? Det bottnar i att tolka eller skildra det förflutna genom dagens värderingar, språk och tankesätt. Det kan märkas av på många sätt.

Exempelvis att personerna resonerar som människor från 2020-talet snarare än 1920-talet. Dialogen känns modern även om orden är gammaldags. Sociala normer, humor och konflikter följer dagens logik. Händelser byggs upp enligt moderna berättarkonventioner snarare än hur livet faktiskt såg ut.

Alla dessa bitar är svårt att få till. Får man till det som författare finns det en risk att en modern publik inte kan relatera eller tycka att det är märkligt.

Samtidigt är det som Stenballe skriver att vår digitalisering, tillgänglighet av information och arkiv innebär att fler får kännedom om korrekta tidsenliga saker. Tillgänglighet av information var mer isolerat förr.

Det är bara tex att jämföra en andra världskriget film från 1960 med saving private ryan. De på 60-talet kunde ju bara frågat äldre om uniformer, hjälmar, taktik, fordon osv var korrekta men ändå agerade de fritt. Men man visste samtidigt att gemene biobesökare inte skulle veta felen eller se skillnaderna. Som medium var kanske även film något annat än historiskt korrekt upplevelse.

Vi har lite samma tendenser idag att vilja värdemässigt tolka saker i historien och göra dem "socialt relevanta" eller anpassade efter nutida etik/moral.

Jag tycker att du inte framgår som så galen som ryktet gör gällande, utöver det funderar jag på om de samtida författarna lägger samma tyngd på att beskriva en miljö så som en sentida förmodligen gör. Sen om det är problem för trovärdigheten är det ju trist men då måste man ju se till boken i övrigt också. Det kanske inte är rimligt att allt i "Sunes sommar" måste vara 100% historiskt korrekt.

Det är väl helheten som gör det och visar väl på skillnaden mellan Camilla Läckberg och Björn Ranelid?

Det ingår ju i konceptet, att man inte kan veta hur korrekt det är. Förhoppningsvis har författaren gjort sin research, och kanske även bett proffsexperter faktakontrollera. Men även om inte varje detalj är rätt, så tycker inte jag att det behöver göra verket så mycket sämre. Det handlar ju om skönlitteratur som man läser för nöjes skull, för läsupplevelsen - inte en doktorsavhandling. Vore trist om det inte fanns några romaner som handlar om Romarriket, vikingatiden, Byzantium, Ottomanerna, Franska revolutionen, Tysklands små kungadömen... samtida romaner finns ju knappast. Och samma gäller ju filmer och TV-serier.

I det stora hela gör historie-fiction mer nytta än skada, för även om folk lär sig vissa detaljer fel, så skulle de flesta utan den inte lära sig något alls om de olika tidsperioderna. De skulle inte komma på tanken att gå till faktahyllan på biblioteket och låna böcker. DET kan man däremot få för sig att göra, när en roman, film eller TV-serie redan har väckt intresset! Och då rättas ju också de där felen samtidigt.

Research räcker inte, det är som med AI, det som saknas är trovärdighet och autenticitetet. De kan skriva hur vederhäftigt och välresearchat som helst, det blir ganska meningslöst. Däremot kan den som levde på 1500-talet ha mer av en sanningsnära uppfattning om 1100-talet, tempelriddarna, än till exempel Jan Guillou. Därför läser iaf jag hellre Olaus Magnus i original från 1500-talet. Detsamma kan man säga nu om tx någon som skriver om 1800-talet, jämfört med någon om 300 år som skriver om 1800-talet.

Ja, men om vi fortfarande talar om skönlitteratur, så upprepar jag att det viktigaste är läsupplevelsen. Jag kan ju få ut något av en nyskriven roman om Konstantinopels sista tid, även om den innehåller vissa felaktigheter. Precis som jag kan få ut något av en tavla föreställande ett skepp i storm eller ett gråtande zigenarbarn, som förståsigpåarna (som föredrar "kubism", "naivism", "dadaism" och liknande) skulle kalla för kitsch.

...och sedan när intresset väl är väckt, så söker man sig till andra, mer vederhäftiga källor. Annars skulle man aldrig göra det, out of the blue. Idag får man dessutom vara glad om folk orkar läsa en hel roman överhuvudtaget, i stället för att hänga på Tik-Tok och Instagram...

Jag har en idé till en historisk roman som jag funderar på att skriva, så jag blir lite ledsen av din attityd. Den är nedlåtande.

Tyvärr. Alla är olika. Det som gör Olaus Magnus så fantasieggande är att det är så faktaspäckat (eller detaljspäckat kanske man ska säga eftersom man inte vet hur sant det är). Om tex mystiska mörka folk i Norden, hutuer, och murmanner. Han skriver också om tyska nudister som skulle kunna vara skrivet idag.

Ja, och ingen har väl sagt något annat..? Om vi skulle ha ett folk där var och varannan läst Olaus Magnus, så skulle vi vara ett högt uppsatt och lyckat och lyckligt folk. Julius Caesars förstahandsbeskrivningar av gallerna är också intressanta...

Jag kan inte gärna kritisera dina (icke-skrivna) böcker så det kan man lämna därhän. Det jag kritiserar är t ex Peter Englunds skitböcker, som aldrig borde ha skrivits. Historiska böcker, men nedlusade av hans samtid, på något sätt parfymerade, Jan Guillous meningslösa medeltidsböcker (om man är intresserad av Medeltiden, läser man inte om Arn). Guillou verkar annars vara en riktigt trevlig prick.

Fast båda två har väckt intresset för historia hos många. Sedan går många vidare och läser andra böcker, även tyngre faktalitteratur, tittar på dokumentärer o.s.v.. Om intresset aldrig väckts så hade de aldrig gjort det. Så jag vidhåller att historisk litteratur som folk faktiskt LÄSER är bättre än historisk litteratur som ingen ids läsa.