Mindre trovärdigt med nyskriven litteratur som utspelar sig förr i tiden?

I Sverige har romaner som utspelar sig i en historisk miljö (och då menar jag bortom den gräns i tiden där nu levande personer kan minnas epoken) ganska länge haft litet låg status, i alla fall hos kritiken. De ses ofta som genrelitteratur, litet romantiserande och glossy men inte genomarbetade konstverk. Dessutom finns det en avoghet mot att skriva romaner som handlar om andra länders historia, såvida inte författaren själv har en tydlig koppling till landet i fråga (eller om romanens handling har en tydlig "svensk koppling" eller vinkel). Theodor Kallifatides kan skriva romaner om grekisk historia men det ses inte som fullt okej för en författare med helsvenska anor att göra samma sak, än mindre om man dessutom kliver längre bakåt i tiden.

Att ta sig an ett ämne som tillhör ett annat lands historia, eller äldre svensk historia, ses som rätt så "kufiskt" eller ett tecken på bristande konstnärlig integritet - särskilt om man undviker att tydligt koppla ihop storyn med nutiden (i meningen att man egentligen använder den förflutna tiden som en spegel vänd mot nutiden, mot aktuella problem). För drygt hundra år sedan var det inte så här: Hjalmar Bergman skrev t ex en ambitiös och färgstark roman om proto-reformatorn Savonarola, ett ämne som då låg fyrahundra år tillbaka i tiden och helt saknade kopplingar till Sverige (Bergman var dock djupt förälskad i staden Florens, vilket säkert spelade in). Stig Strömholm skrev på 1970-talet en läsvärd trilogi som utspelar sig i 400-talets Gallien medan romarriket håller på att långsamt kollapsa, den fick bra kritik men uppfattades nog också som litet märklig. Jan Guillous romaner om Arn har sålt i stora upplagor och blivit film, men kritikerna ser dem nog som genrelitteratur.

I andra länder, t ex England, USA och Frankrike är det inte så här, där har historiska romaner högre konstnärlig status (brittisk tv gör ju också mycket fler kostym-tv-serier än svensk tv gör), de vinner ganska ofta litterära priser, och författare skyggar inte heller för att använda andra länders historia som material. Det här är uttryck för en inställning att historien har ett egenvärde, den behöver inte låna sitt värde från nuet,

TS har tagit upp ett viktigt ämne.

Det är mest käringar som kan nöja sig o drömma sig bort i dessa fantasiartade böcker, som försöker beskriva en tid som de aldrig har levt i och överhuvudtaget inte har förmågan att beskriva.

Dessa serie-epos som numer t.o.m. äldre fruntimmer slukar. Men det är så det är, flickor dras till kakor o saft o det är just därför som vi herrar tycker om er.

PO Enquist Magnetisörens femte vinter
PO Enquist Livläkarens besök
Ellen Mattson Tornet och fåglarna
Theodor Kallifatides Slaget om Troja
Ola Larsmo Swede Hollow
Kjell Westö Hägring 38
Kjell Westö Skymning 41
Klas Östergren Två pistoler

Irrelevant "käringar"-litteratur?
Fattar inte alls detta krav på att fiktiva skildringar måste vara baserat på något självupplevt för att ha ett värde...

Problemet blir ju när författaren beskriver något som denne omöjligt mäktar med, och så kan det tex. bli när det gäller böcker som byter mellan olika tidsepoker ( författaren låter då ibland som att han alltid tillhörde just en av epokerna, d.v.s. den han själv är född i, och det hela kan kännas platt ). Speciellt ifall författaren ifråga ger sken av att vara seriös i sin förmåga att skildra miljöer o tankesätt under en viss tidsperiod.

För att ta ett exempel så läser jag hellre en bok om 30 talets Tyskland av en som är född under 1800-talet, gentemot någon som är född under sent 1900-tal. Men de däremot som är mer vetenskapligt lagda ( jag är mer sentimental o partikulär, men det var ju också den gamla världen! ), så kan man förstås beskriva olika tider genom ett "universellt perspektiv" ( men i det fallet så är man en intellektuellt driven författare. Mäktar även denne författare med att beskriva den innersta känslan hos människor i de situationer som dessa blir att möta, i tex. gamla Östeuropa, eller låter författaren beskriva dessa personer ur ett mer engelskt, vetenskapligt modernt perspektiv? )

Det som däremot talar för denna "käring-litteratur", är att den ofta är lättsmält och det krävs endast lite äventyr, intriger och en o annan tidsbunden mening som sätter fantasin i högvarv hos vissa.

Av de böcker som du nämner har jag endast läst PO Enquist båda verk. Jag ser inget större problem med vad han skriver om, då hans stil är mycket kort, koncis och att jag inte tar hans egen berättarröst alltför mycket på allvar.

Just det här är ett bra exempel. Boken hyllades enormt när den kom. Men när jag nyligen läste om den
så känns den väldigt knuten till tiden den skrevs och de värderingar och normer som gällde då. Det också det som gör att den redan nu känns fullständigt irrelevant. Jämför man med Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit så saknar Swede Hollow fullständligt autenticitet. Det må vara mer research än Moberg gjorde, men det faktum att Ola Larsmo fullständigt saknar egen erfarenhet av de upplevelser han skriver om gör att romanpersonerna blir platta.

Just det ja. Detta gäller förstås också dokumentära skildringar. Böcker som skrivits ifrån slutet av 1900-talet till kanske år -00 -05 är till 95 procent ren dynga. Numer är vi nog dock uppe i 100 ren smörja.

Kan tänka mig att den där Swede Hollow är skräp likaså. Det finns en fin dokumentär skildring på litteraturbanken om tiden strax före den som Utvandrarsviten ( ~1850 väl ) utspelade sig i. Unonius heter mannen, ät förvisso protestantisk liberal, men en intelligent person likväl: https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/UnoniusG/titlar

Men i övrigt har vi ju rent pinsamma nya böcker, tex. om den här otäcka amerikanska expeditionen Donner party som de försöker skriva om än idag, fastän de ej kan! Och att det redan finns fint uppskrivet!!

Läsarna är dessutom så svaga inom litteraturen att de rekommenderar detta till varandra! Vi missar därav stor litteratur o detta är fruktansvärt. Ytterligare ett exempel har jag som jag nämnt tidigare här på forumet, nämligen biografi-skrivaren Walter Isaacson som den amerikanska robot han är. Det är endast ett staplande av fakta helt utan själ. Trodde inte att det var sant hur dåligt han skrev när jag läste hans Einstein bok.

Sedan det här lustiga som författarna har för sig, när de försöker skriva utifrån damens synpunkt och att de på rent allvar tror att dessa flickor hade de drömmar som de så naivt skriver om.

En dam under den tiden trodde ofta på gud, hoppades att få det ialla fall någorlunda drägligt och försökte göra det så bra som möjligt för sina små. Det fanns inga andra omöjliga drömmar som den rara delen av mänskligheten då hade. Möjligt att nån flicka som hade kommit upp sig tänkte annorlunda, men till 99 procent var hon en gudafruktande hemmafru som i första hand tänkte på sina barn, i andra hand på sin man o övriga släkt o i sista hand på sig själv. Det var gott så!!

Vissa tar inte PM, då kör vi här direkt istället. Nog nu, inga svar behövs, tråden fortsätter nu sin gilla gång!

Fantasin har inte, och bör inte ha, gränser. Det är omöjligt att få något som handlar om något som har hänt, om det så än ligger så nära i tiden som en timme, att bli 100 % sanningsenligt. Litteratur handlar om att göra det som annars anses vara fult - hitta på, förvanska verkligheten, fucka den i fontanellen, knyckla ihop den till en pappersboll och slänga in i en nedsläckt gymnastiksal i en avfolkningsbygd i Västernorrland. Det är inte fråga om att ljuga, för lögnen förutsätter den objektiva sanningen, som ju inte existerar i någon berättelse.

När det gäller populärlitteratur som utspelar sig förr ser jag ett större värde i att människor faktiskt börjar intressera sig för historia genom att gå via underhållningens värld. Andra har redan varit inne på det. Jan Guillou må vara en pompös champagnesocialist som har haft fel om precis allting sedan 1990, men det han gjort för det allmänna historieintresset med Arn ska inte underskattas. Vad gäller somligas aversioner mot Peter Englund ser jag inte problemet. Blir det för jobbigt när någon som ska vara en del av parnassen försöker vara publiktillvänd? Populärhistoria är det medium med vilket man kan närma sig populasen - ingen jävel orkar läsa en doktorsavhandling på 800 sidor skriven på ett språk självaste Björn Ranelid hade fnissat åt. Vi måste mötas någonstans på mitten och inse att litteratur är underhållning och att man inte kan nå fram med något som helst budskap till mänskligheten om man inte kan få människorna att rysa, känna äckel, obehag, ilska, medlidande, kåthet, barmhärtighet och tusen andra känslor.

Verkligheten är inte trovärdig; den omdefinieras tusen gånger i sekunden. De faktiska omständigheterna kan man forska sig fram till, men de kommer ändå alltid att spela andrafiolen i förhållande till människorna som befolkar (och därmed är) världen man vill skildra.

Det kan bli stelbent, tråkigt att hela tiden vara alltför sanningsenlig ( d.v.s. vad människor tänker om sin sociala omvärld ). Nu har jag inte det problemet, men antar att ni som är intelligenta ibland kan finna det platt/ tråkigt och utgöra för lite motstånd/ upptäckar-anda att vara för alltför konventionell.

Men för mycket av denna icke konventionella anda förstör världen såsom vissa av oss vill ha den kvar. Man driver inte med överheten förutsatt man inte är av kungen anställd som gycklare anser jag själv. Det bästa vore att allt hade stannat som förr, och så kan man ju alltid som författare skriva fantasi-artat, men att blanda fantasi med verklighet leder till progression och detta kan man tycka vad man vill om.

Han den där Julio Cortázar som du har som avatar, har jag förresten hans samlade historier här i bokhyllan, men har nog bara läst början. Kanske att man kan kalla detta för att vara surrealism? Inte vet jag ifall Julio Cortázar menar att framföra något direkt budskap med det han skriver.

Väl rutet.

Jag skulle vilja tillägga att intimt förknippad med att språkets och ordens innebörd är en skör överenskommelse oss människor emellan, så är även uppfattningen om verkligheten det - detta gäller särskilt mänskliga fenomen och konstruktioner (vi torde vara överens om naturlagarna, även om somliga ställer sig avvikande även här). Jag tror detta mitt tillägg hänger ihop med din obeservation att "verkligheten omdefinieras".

Intressant tråd tack.

Jag förstår precis vad du menar och "känner" likadant. Men vad har du för exempel på trovärdig bok om 1920-talet skriven på 1950-talet och ej trovärdig bok om 1920-talet skriven betydligt senare än 1950-tal? (eller motsvarande; det behöver förstås inte vara just dessa tidsperioder)

Jag tänker att romanens och författarens kvalitet (inkl research) är viktiga faktorer som kan grumla sanningshalten i din hypotes.