I Sverige har romaner som utspelar sig i en historisk miljö (och då menar jag bortom den gräns i tiden där nu levande personer kan minnas epoken) ganska länge haft litet låg status, i alla fall hos kritiken. De ses ofta som genrelitteratur, litet romantiserande och glossy men inte genomarbetade konstverk. Dessutom finns det en avoghet mot att skriva romaner som handlar om andra länders historia, såvida inte författaren själv har en tydlig koppling till landet i fråga (eller om romanens handling har en tydlig "svensk koppling" eller vinkel). Theodor Kallifatides kan skriva romaner om grekisk historia men det ses inte som fullt okej för en författare med helsvenska anor att göra samma sak, än mindre om man dessutom kliver längre bakåt i tiden.
Att ta sig an ett ämne som tillhör ett annat lands historia, eller äldre svensk historia, ses som rätt så "kufiskt" eller ett tecken på bristande konstnärlig integritet - särskilt om man undviker att tydligt koppla ihop storyn med nutiden (i meningen att man egentligen använder den förflutna tiden som en spegel vänd mot nutiden, mot aktuella problem). För drygt hundra år sedan var det inte så här: Hjalmar Bergman skrev t ex en ambitiös och färgstark roman om proto-reformatorn Savonarola, ett ämne som då låg fyrahundra år tillbaka i tiden och helt saknade kopplingar till Sverige (Bergman var dock djupt förälskad i staden Florens, vilket säkert spelade in). Stig Strömholm skrev på 1970-talet en läsvärd trilogi som utspelar sig i 400-talets Gallien medan romarriket håller på att långsamt kollapsa, den fick bra kritik men uppfattades nog också som litet märklig. Jan Guillous romaner om Arn har sålt i stora upplagor och blivit film, men kritikerna ser dem nog som genrelitteratur.
I andra länder, t ex England, USA och Frankrike är det inte så här, där har historiska romaner högre konstnärlig status (brittisk tv gör ju också mycket fler kostym-tv-serier än svensk tv gör), de vinner ganska ofta litterära priser, och författare skyggar inte heller för att använda andra länders historia som material. Det här är uttryck för en inställning att historien har ett egenvärde, den behöver inte låna sitt värde från nuet,
Att ta sig an ett ämne som tillhör ett annat lands historia, eller äldre svensk historia, ses som rätt så "kufiskt" eller ett tecken på bristande konstnärlig integritet - särskilt om man undviker att tydligt koppla ihop storyn med nutiden (i meningen att man egentligen använder den förflutna tiden som en spegel vänd mot nutiden, mot aktuella problem). För drygt hundra år sedan var det inte så här: Hjalmar Bergman skrev t ex en ambitiös och färgstark roman om proto-reformatorn Savonarola, ett ämne som då låg fyrahundra år tillbaka i tiden och helt saknade kopplingar till Sverige (Bergman var dock djupt förälskad i staden Florens, vilket säkert spelade in). Stig Strömholm skrev på 1970-talet en läsvärd trilogi som utspelar sig i 400-talets Gallien medan romarriket håller på att långsamt kollapsa, den fick bra kritik men uppfattades nog också som litet märklig. Jan Guillous romaner om Arn har sålt i stora upplagor och blivit film, men kritikerna ser dem nog som genrelitteratur.
I andra länder, t ex England, USA och Frankrike är det inte så här, där har historiska romaner högre konstnärlig status (brittisk tv gör ju också mycket fler kostym-tv-serier än svensk tv gör), de vinner ganska ofta litterära priser, och författare skyggar inte heller för att använda andra länders historia som material. Det här är uttryck för en inställning att historien har ett egenvärde, den behöver inte låna sitt värde från nuet,
__________________
Senast redigerad av HepCat-X 2026-07-02 kl. 04:20.
Senast redigerad av HepCat-X 2026-07-02 kl. 04:20.