Hur långt har du gått i stället för att be om hjälp?

Att kunna be om hjälp är en social färdighet. Många, kanske särskilt män, har mycket svårt att be om hjälp när de egentligen behöver det. Man kan försiktigt anta att det har med nån form av skam att göra. Känslan av att man inte klarar sig på egen hand, omvärldens dömande eller av ren stolthet. Säkerligen är det ofta en kombination.

Min gamla Volvos bromsar blev sämre och sämre under en period när jag var ung man. Pedalen tog längre och längre ned, tills den en vacker dag gick helt i botten och bromsverkan försvann. Då pendlade jag södra Stockholm till norra varje morgon, mitt i vintern. Detta pågick nog upp till två veckor. Jag använde i ställte bara handbromsen, vilket förstås innebar att jag fick planera mina inbromsningar i synnerligen god tid. Jag kunde egentligen bara bett att få låna pengar av morsan eller någon, men förmådde mig inte. Det förbluffar mig i dag.

I dag kan jag be om hjälp, och ryser av tanken på att köra på det sättet. Att mitt liv hängde på en skör, och gravt överanvänd, handbromsvajer ter sig fullkomligt efterblivet så här i retrospekt.

* Varför har folk så svårt för det?
* Hur långt har du gått i stället för att bara be om hjälp?

Svälj stoltheten

Dom gånger jag bett om hjälp har jag ofta blivit utskrattad, ifrågasatt eller så har man bagatelliserat mitt problem. När jag ber om hjälp brukar det vara gällande saker som andra människor tycks se som självklarheter i sina liv. Saker dom gör på rutin. Jag gör inte saker på automatik eller av vana ”bara sådär”.
Exempelvis är just kvällsmat ett laddat ämne för mig så jag kan bli hjälpt av att någon äter just kvällsmat ihop med mig.
Har en mor som alltid erbjuder sig att hjälpa till men är också van vid att när jag bokat tid med henne för att ta tag i problemet så blir det ändå inte gjort. Istället skiftar hon till ”nästa gång eller vi kan ta det sen för nu ska vi fika”. Sen blir jag lämnad och påminner jag så blir jag förlöjligad eller så är jag egoist.
Tycker det är enklare att hjälpa andra och tycker det är enklare att genomföra svåra saker om jag gör det åt andra.
Oftast är det enkla saker jag ber om hjälp med. Men det tar ingen på allvar just för att det är så ”enkelt”.

Jag förstår att detta är en "mansgrej", tyvärr. Men jag kan lova att det finns även vi kvinnor, som har samma bekymmer och det är ett helvete. Jag har blivit uppfostrad att alltid klara mig själv, vara stark och självständig. Jag dör hellre än att fråga om hjälp.

Jag har märkt att de gånger man tagit mod till sig och be om hjälp till närstående, vänner, kollegor och inte minst myndigheter så blir man antingen utskälld, ifrågasatt (hur man kunde hamna så exempelvis), ej tagen på allvar, utskrattad, förminskad OCH INTE MINST mycket mycket mer konsekvenser och problem orsakat av myndigheter.

Så nä, jag klarar mig hellre själv tills jag stupar och jag fattar verkligen vad många män tampas med. Sorgligt.

Jo det där känns igen. När man verkligen ber om hjälpen för en gångs skull så tas det inte på allvar eller så bagatelliseras det.

"Kan själv!" var den andra meningen, efter en om favoritmat, som jag lärde mig som baby då jag tyckte de hjälpte mig mer än jag behövde.

Har aldrig bett om hjälp med pengar ens då jag "fyllde moppe"
men behövde signing av förälder då jag startade företag innan jag blev myndig, vilket jag skötte helt själv inklusive bokföring och deklaration.
Och då jag köpte hus var det så korkat från långivare att de krävde JÄMN inkomst för att få låna, fastän jag hade till mer än till halva kontant och det är ju vanligt att egna företagare har ojämn inkomst. Så formellt var det mamma som köpte huset och stod på lånet, men jag betalade allt, vilket krånglade till det med skattebäkningar.

Fråga folk är en slags be om hjälp, som jag gjort mycket, inte om hur man kör för jag har bra lokalsinne och har kollat karta innan om jag inte hittar, men jag frågar en massa annat om fakta.
I landet i SOasien, där jag startat företag, anser de att det är att "förlora ansiktet" att fråga då de inte vet, så många föredrar att göra bort sig genom att göra fel!
Ett ex klagade på att jag frågade folk för mycket, men hon slutade klaga efter att jag påpekat att jag kan så mycket för att jag frågar så mycket... (Många har blivit förvånade att jag kan så mycket om det landet, fastän jag aldrig bott där, kollade mycket innan jag vald land och ännu mycket mer innan jag valde del av landet. Och jag har "min privata infoservice" med infödingar från olika delar av landet och från olika samhällsklasser som berättar saker för mig, som många utlänningar som bott där länge inte vet, speciellt de som bor i bevakade och jag kan tydligt mycket mer om provinserna än infödingarna i huvudstaden, men det är enkelt för de flesta av dem vet nästan ingenting

Exakt så! Vad sjukt, pratade med min gudmor idag som jag inte träffat på länge. Vi pratade just om det, att det är så mycket enklare att hjälpa andra än att typ "hjälpa sig själv" eller be om hjälp. Jag skulle kunna gå igenom eld och hav åt mina nära, men jag skäms att be om hjälp själv för att jag är rädd och inte vill vara till besvär, samt mina erfarenheter när jag väl ber om hjälp.

Och det sjukaste är, när något går riktigt åt helvete.... så kommer alla och frågar "varför sa du inget till mig eller bad mig om hjälp!?"
Så löjligt

Social skam är nog den främsta anledningen om jag oxå gissar.

För min del är det dock minnet å den genetiska envisheten som ibland sabbar. Kan plötsligt komma på efter en halv evighet - "just det, Pelle på mitt gamla jobb vet ju exakt hur såna här maskiner funkar!? skulle nog ringt honom för typ 1 år sedan!?"

Jag har väl en gräns. Jag hamnade efter med ekonomin, kan varit 30 år, bad förälder om att få låna till hyran. Det var inte så mycket andra räkningar på den tiden. Så ja, jag kunde fråga om hjälp. Men det satt för långt inne att låna pengar till mat. Så fort jag fick nya pengar betalade jag tillbaka. Detta fick till följd att jag bara åt spagetti i två månader. Jag köpte den inte ens själv för jag hade inga pengar på riktigt. Det var en gammal inneboende som lämnat ett jättepaket efter sig. Hade inte spagettin funnits så hade jag på pin kiv gått med tom mage i två månader.

Jag har en jättebra kompis att fråga om hjälp dock. Hon skjutsade mig till ett ställe där det tog 5 timmar att köra, sedan lämnade hon mig och körde hem. 10 timmar tog det! Och då skulle hon till jobbet direkt sedan!

Men det är bara vissa utvalda jag kan ta hjälp av på det viset.

Jag har aldrig bett om hjälp. Tyvärr.

För mig avgörs handlande av fyra dimensioner av begränsningar, där tid och rum, i analogi med gravitationen, kan integreras som delar av en fyrdimensionell verklighetsstruktur.

Det innebär att om jag inom dessa fysiska och tidsmässiga förutsättningar är oförmögen att utföra en uppgift själv, samtidigt som den behöver utföras, ber jag om hjälp. Om jag däremot är kapabel att genomföra den själv inom samma förutsättningar, gör jag det själv.

Egot är i detta sammanhang sekundärt. Under vissa omständigheter är vissa handlingar helt enkelt inte möjliga att genomföra på egen hand, oavsett individuell stolthet. Om assistans är oundviklig för att uppnå ett visst mål, ber jag om hjälp, annars inte.

I vissa undantagsfall kan jag även be om hjälp trots att jag i praktiken är kapabel att utföra uppgiften själv. Detta gäller framför allt situationer där det föreligger fysiska risker, exempelvis risk för skador i samband med utförandet, såsom vid hantering eller lyft av tunga objekt.

Att veta sina kritiska begränsningar är klokt.

Jag tenderar också att använda teknologiska hjälpmedel som stöd i utförandet av olika uppgifter, vilket man kanske skulle kunna beskriva som en form av “apparatsport”. Detta inkluderar tillgång till exempelvis maskiner, pirror, släp och liknande utrustning.

I vår till synes materiella tillvaro handlar det i hög grad om att använda rätt verktyg på rätt sätt för att åstadkomma sina mål.

Sen är det inte säkert att man får hjälp när man ber om det.