När vården sviker - hur överlever man?

Nu pratar jag INTE om sjukdomar som t ex scizzofreni och grov autism,
men om de många ONÖDIGT sjuka, som går att träna bort, men psykvården ofta klantar till.

Här är några exempel med lösningar:
https://www.flashback.org/t3637166

Men det finns ju behandlingsmetoder som funkar.

Att sköta kost, sömn och fysisk träning är en grundförutsättning för fysiskt och psykiskt välmående är standardrekommendation. För somliga, inte sällan de som besöker psykvården, är det fullständigt otänkbart. Samma sak gällande alla föräldrar som söker BUP, när de får till sig att de ska gå hem och ta kontroll över barnens kost/sömn-vanor (med allt vad det innebär) och begränsa barnens tillgång till elektronik med max 1h/dag och istället införa fysisk rörelse - så blir det ett jävla liv.

De som behöver detta som mest verkar många gånger vara de som är de mest puckade.

Ja. Fast mest puckade är psykvården som drogar ner ganska lättfixade fall!
Båda de exempel, som jag fixade, sa efter jag gett dem träningslösning:
-Varför har inte psykvården berättat det här?!

1. Att sköta kost, sömn och träning är ALLMÄNKUNSKAP, ingen exklusiv NASA-vetenskap och

2. den upprepas till förbannelse inom vården.

Dina personer som du hjälpt har uppenbarligen missat nr 1, och isf är det högst troligt att de inte varit förmögna att ta in vad som kommer från punkt nr 2.

Helt ärligt, hittar du människor i dagens Sverige som inte känner till punkt nr 1 så kan du se det som ett lackmustest på att de är idioter.

Det var inte vad de sa till mig.
Den äldre av dem hade vården DROGAT NER mer och mer.
Den yngre var en halvstor idrottsstjärna räknat efter åldern

Vad jag hört från fler håll är att psykvården är ganska bra på urpratning,
MEN sedan ÄLTAR de problemen istället för att tala om hur man kan träna upp psyket.

Hur man kan träna upp psyket hör uppenbarligen INTE till allmänbildningen. T ex i det här forumet finns det en bunt idioter - skyddade av en moderator ! - som hittar på en massa grova lögner om mig, vilket de började med för drygt 2 år sedan efter att jag påpekat att fotbollen är långt efter gällande träna psyket...

Som vad för vad?

Vad gör man om man inte klarar grundförutsättningarna, t ex någon som har psykotisk depression?

Blir alla barn botade från ADHD med bra vanor?

Nu har ju TS ragequittat från tråden, för att hen prompt vägrade att berätta några detaljer om vilken typ av utrednings- och behandlingsinsatser hen hade blivit erbjuden, eller varför dessa inte dög enligt hens sätt att se det. Så tråden kanske borde få självdö.

Men annars är det nog tyvärr ingen större skillnad mellan cancer och psykiatri. För du kommer alltid att bli erbjuden ett visst mått av utredning, och (vid behov) ett eller flera vårdalternativ, oavsett vilken patienttyp du tillhör.

Största skillnaden är nog isåfall att cancerpatienter sällan överlever tillräckligt länge för att hinna börja ifrågasätta vårdalternativen som erbjuds.

Men jag tror knappast att man skulle vara så värst flexibel inom cancervården heller, om man tex skulle vilja diskutera några andra behandlingsmetoder förutom strålning/cellgifter och stympning (operation).

Däremot, för psykiatripatienter, som oftast överlever de tveksamma pillren som erbjuds, så kommer man ofta till en punkt där man inte vill testa flera värdelösa piller av samma sort, som man oftast blir deppig och tjock av.
Och då är det lätt att man stämplas som "färdigbehandlad" eller "avogt inställd till behandlingsalternativen som erbjuds".

Vad är problemet?