När vården sviker - hur överlever man?

Det där är en väldigt farlig formulering för patienter som inte har sjukdomsinsikt. De kan omedelbart tolka det som att de inte ska ha med sjukvården att göra. Vilket de inte vill heller. De förnekar hellre sina problem.

Då får du nog läsa om.
Säkert välmenande men också stor oförståelse att det inte bara är att ”ta sig i kragen”.

Då får nog du läsa om, ingenstans i min text står något om att ta sig i kragen - det jag förmedlar är den krassa verkligheten för den som tror att psykiatrin utför mirakel. Lösningen på psykisk problematik ligger i hög grad hos individen om individen vill ha bot och inte bara lindring.

Vården tar kål på mig. Jag är så trött på dåligt bemötande, gaslightande, vinklande, undanhållande av information om den inte gynnar de själva, påstådda händelser som aldrig skett, etc. Målet verkar vara att du ska förlora all trovärdighet i andras ögon, och/eller att vårdenheter ska slippa att ta sig an dig.

Jag har kämpat som ett djur för att få hjälp, och trott att jag bara haft ”otur” med dålig vårdpersonal eller att jag bara behöver förklara mig tydligare, men jag har börjat förstå att det är likadant överallt, att det är såhär systemet är uppbyggt. Och det är läskigt.
Jag känner mig maktlös och rättslös. Och helt slutkörd. Jag orkar inte mer.
Jag inser mer och mer att jag kommer aldrig få någon hjälp här. Att måendet tvärtom blir sämre efter varje kontakt.
Samtidigt så är det så illa att jag inte klarar hantera det på egen hand.

Vad gör man?
Välmenande men värdelösa råd som träning, kost etc hjälper inte.
Självmedicinering finns i tankarna men 1. Jag har inte hört talas om nån ”lycklig” missbrukare 2. Riskfyllt för anställning etc 3. Skulle man försöka/behöva hjälp trots allt i vården och de får nys om det så är man körd.

Vården tar kål på mig. Jag är så trött på dåligt bemötande, gaslightande, vinklande, undanhållande av information om den inte gynnar de själva, påstådda händelser som aldrig skett, etc. Målet verkar vara att du ska förlora all trovärdighet i andras ögon, och/eller att vårdenheter ska slippa att ta sig an dig.

Jag har kämpat som ett djur för att få hjälp, och trott att jag bara haft ”otur” med dålig vårdpersonal eller att jag bara behöver förklara mig tydligare, men jag har börjat förstå att det är likadant överallt, att det är såhär systemet är uppbyggt. Och det är läskigt.
Jag känner mig maktlös och rättslös. Och helt slutkörd. Jag orkar inte mer.
Jag inser mer och mer att jag kommer aldrig få någon hjälp här. Att måendet tvärtom blir sämre efter varje kontakt.
Samtidigt så är det så illa att jag inte klarar hantera det på egen hand.

Vad gör man?
Välmenande men värdelösa råd som träning, kost etc hjälper inte.
Självmedicinering finns i tankarna men 1. Jag har inte hört talas om nån ”lycklig” missbrukare 2. Riskfyllt för anställning etc 3. Skulle man försöka/behöva hjälp trots allt i vården och de får nys om det så är man körd.

Vilken typ av hjälp behöver du?
Kan du själv identifiera vad du behöver för att må bättre?

Jag får tre sorters knark av vården.

på Sverigedemokraternas diskussionsforum för kraftigt retarderade.