Helvete skit! Då har toleransen skjutit i höjden, 2012 var början på den långa (eviga) resan. Då klarade jag mig på 10-20 mg amfetamin utav bra kvalité, ritalin funkade lika bra, 5 mg metamina var det bästa som gav ett fokus av en tiger. Nu, 2016, känner jag knappt nåt längre, har testat alla möjliga langare och vendors, så min tolerans skenade till slut. Haft uppehåll och allt men inget tycks hjälpa, detta är förmodligen permanent nu, portad från livets autobahn.
Jag ångrar ingenting, jag har hunnit åstadkommit mkt, 4 till 5or på samtliga universitets tentor senaste 6 terminerna, tävlat i en sport på relativt hög nivå och kammat hem många första platser, jobbat som en terminator-lik prototyp på jobbet och hunnit klart med uppgifter flera veckor eller ibland månader innan deadline.
Jag tackar ödet och omständigheterna för denna underbara medicin, och hoppas att någon svår själ har disciplinen och intelligensen till att nyttja denna drog till det ändamålet det från början var tänkt att användas. Håll er till låga doser så länge det går, Om det spårar till ett blandmissbruk 5 år framöver får ni börja tänka om och hitta disciplinen igen, svårt men med rätt kunskap är inget omöjligt. Främst av allt behandla er kropp som den exklusivaste Lamborghini ni någonsin kommer att äga, behandla den väl, särskilt om ni ska busköra och tänja på trafikreglerna, kör bara inte mot rött utan en väldigt bra anledning. I en möjlig framtid kan du komma att behöva en god hälsa och fysik, världen är på väg åt ett håll som är svår att vända. Talar då inte om Mellanöstern-krisen, utan om större problem ingen svetsare kan påverka innan det är dags att bli inkallad, redo att inställa sig med en Ak 5 i hand. Historier upprepar sig, en lärdom många känner till men är för naiva till att tro det gäller detta decenniet.
Jag förespråkar inte missbruk men vissa människor skulle kunna nyttja detta till sin fördel, sen kan man fråga sig varför det är så viktigt att prestera. Jag känner inte mycket för personliga prestationer eller förmågor, känns good en stund, inget som jag har kämpat för än så länge har lett till en bättre tillvaro eller meningsfullhet. Vad är det vi håller på med när det gäller våra liv egentligen? I grundskolorna får vi lära oss att de som pluggar blir framgångsrika, gör man det har man motivationen nog att genomlida gymnasiet och universiteten, där en väsentlig andel av studenterna tappat intresset lång tid tillbaks. Nu är en student runt 22 år i genomsnitt, med tur kanske någon lyckas hitta ett sjysst sidojobb för att dryga ut CSN. Andra får försöka klara sig på mindre än 10k i månaden, nykommande kan få mycket mer i bidrag och pension, utan att ens ha jobbat i varken Sverige eller Syrien! Politikerna och samhället har sina prioriteringar, önskar vi kunde få se helheten bland all politik och diplomati.
Det kämpas och svettas men vi kommer ju med garanti vinna på det i längden, skit i alla drömmar, du tröttnar eller kommer aldrig uppnå dem, eller är det lögner från folk utan driv och cojones? The truth? Har man valt en väletablerad utbildning som lär efter marknadens efterfrågan, då blir det utan tvekan på tal om jobb. Marknaden har ju blivit lite hårdare, även för högre utbildade, så då tas ett jobb som man inte riktigt hade tänkt sig, men det ska ju bara vara tills ett bättre alternativ dyker.
Efter några löneökningar, julklappar, gåvor och personalfester samt rent yrkesmässig mer ansvar. Nu blir det svårare att välja ett nytt jobb, jag är ju ingen svikare, eller hur? Men jag har ju sjyssta löneökningar och ett varierat jobb, trots att detta inte är mina drömmar eller det jag ville... Åren går och arbetspressen ökar, pappershögar du inte vet du ska göra med, de får ju inte ens plats i hyllorna, slänger dem på golvet. Prestationsångesten ökar, familjen tjatar, löneökningarna är inte lika höga längre. Vid 50 års åldern kanske du börjar bli trött och tänker på missade möjligheter, jobbet är trist, nu slutar du bry dig om icke-relevanta saker, det är nu du (elr någon i din omgivning) slutar bry dig om problem som du du insett vara icke-problem, du väljer dina egna problem, det är som nu du är lycklig och inser att du har det bra, vill göra saker du inte kunnat förut pga normerna inristade i vårt undermedvetna, synd du inte insåg det i din ungdom! Dessa ungdomar som släppte allt och levde vara rebeller, bråkstakar och knarkare, ur dessa är jag övertygad om att många har åkt på en jävla resa, vissa nedgångna, vissa framgångsrika. Men rebellerna kan bära med sig självrespekten raka, öppna, och "give no shit" mentaliteten.
"Har jag modet att klättra vidare och höja oddsen? Eller är jag bland min omgivning och gör det som förväntas". Det är frågan.
Oavsett examen, betyg, CV så är största gåvan att hantera folk på rätt sätt och försöka inse hur de vill bli behandlade för att de ska känna respekt för dig. Såna här frågor borde tas upp i skolor och universitet, desto tidigare i åldrarna desto bättre. Alla inom rikets gränser ska lära sig hur man ska bete sig på ett genomtänkt sätt, ni själva har allt att skylla om ni blir dumpade, skaffar fiender eller inte tar för er, det försöker jag ständigt bättra på. Personligen är jag trött på detta skådespel många ägnar sig åt, kanske inte lika många här på flashback men ute bland sociala-medier och allmänheten. Perfekta hem och lyckliga familjer som går att skåda på så fort du öppnar mobilen tror jag nada på! En minoritet av dessa är genuint lyckliga, iaf för tillfället. Visa era riktiga mänskliga sidor istället, vad kämpar ni med om dagarna? vad ni känner? vilka otyg har era söner åsamkat?
Funderat på om någon med god självkänsla ens är intresserad av andras reguljära liv, de med dålig självkänsla förstår jag, men för dessa är det kontraproduktivt att följa dessa. Visst, jag kollar själv på bloggar då o då, av intresse, dock är besvikelsen vid gaveln halvvägs inpå texten.
Detta hade inte mkt med amfetamin och göra, vill bara försöka få folk att inse att utbildning och bra meriter inte lönar sig för majoriteten. Hoppas själv på att denna långa utbildning kommer att löna sig, ekonomiskt sätt kan man aldrig vara nöjd men är kollegorna sköna och öppensinnade, chefen rättvis och bestämd, dessutom främst av allt att hårt och smart arbete verkligen lönar sig utan att man ska behöva fuska sig fram för ingen tycks se skillnad på detta.
Välj ett liv efter era egna villkor och följ era instinkter, livet går inte att planera, det där gyllene tillfället som förändrar hela ens liv till det bättre är lika sällsynt som ärliga politiker. Om Amfetamin kan bättra er situation så börja betta! Men tänk till om det är värt, kommer ett extra betyg göra någon skillnad? Sånt är oftast svårt att svara på.
Nu när det är slut med tjackets magi är det dags att hitta annat som kan sätta gnistor i ens verklighet, skådespelet som den galna, impulsiva men smarta karaktären fortskrider.
Texten kommer att misstolkas och övertolkas på många sätt, men jag är beredd på kritiken. Det har ingenting med THC konsumtion att göra, elr ja, delvis. Det är sånt här skit jag tänker mycket på efter en holk. Jag är lika dum och har samma problem som resten av befolkningen. Antar det är tjacket och diverse substanser som både gett mig motivation att studera, och tävlat mig igenom samhällets och familjens krav. Amfetaminet har sina baksidor förstås, bland umgänget anses jag vara galen, dels pga av denna filosofi, dels av konstiga situationer jag orsakat men med planering kommer man oftast hem oskadd.
Låt inte pk, vänner och familj styra er, var inte otrevliga men tänk efter.
Mest läst på fb men nu blev jag lust att skriva av mig lite.
Någon som håller med och förstår vart jag vill komma?
Låt inte pk, vänner och familj styra er, var inte otrevliga men tänk efter.
Mest läst på fb men nu blev jag lust att skriva av mig lite.
