Ni som blev ihop me partner me barn sen innan. Ånger?

Tja har ni fått ångra det? Blev de jobbigare än va ni tänkt?

Om ja. Berätta va som blev jobbigt och om ni fortfarande är ihop

För mig var barn sen tidigare länge en stenhård dealbreaker. Dels saknar jag intresse för andras ungar, men att för första gången bli förälder var också nåt jag ville uppleva tillsammans med min partner. Men så råkade jag bli helt otroligt kär i en kvinna som hade barn sen tidigare, och när man är så jävla kär så skiter man ju i alla regler.

Barnet var då fem år och ser idag mig som sin riktiga pappa, trots att vi kanske är mer kompisar än far och dotter. Men vi har en fin relation och tittar ofta på skräckfilm ihop nu när hon är äldre. Det är kul.

Ett stort plus med kvinnor som har barn sen tidigare är att du får en försmak på hennes lämplighet som mamma. Och så har hon erfarenhet, när det är dags att fostra er gemensamma avkomma. Det har varit guld värt. Har aldrig nånsin ångrat mitt beslut.

Haft två längre förhållanden med tjejer som redan hade barn när jag var yngre. Inga problem alls, såvida de inte råkar ha ett skogstokigt ex. Vill du själv ha barn får du dessutom se hur hon är som morsa. Med en tjej utan barn har du ingen garanti alls att hon fortfarande är vettig efter att hon fått barn. Finns dem som blir mammamonster och omöjliga att leva med, tro mig ...

Har varit i 2 sådana förhållanden tidigare då jag var yngre och naivare. Anledning till att dessa inte funkade då var inte pga hennes barn utan pga henne som person vilket kom fram efter kort tid.

Idag är det ett kartlagt territorium och nåt jag håller mig borta från - en sån tjej har bara inte tid/ork för relation, hon vill bara inte vara för sig själv resten av sin tid.

Har dom 1 ett barn med nån annan, inga problem
Men har fler barn med mer än snubbe då är det ett big NO

Det här är något som alltid förvånar mig med dessa kvinnor som blir tillsammans med, och får nya barn med, män som skiter i sina barn från förr. Eller går på deras lögner om att "jag ville träffa mina barn, men jag fick inte för deras mamma så jag gav upp". För så funkar det inte i Sverige sedan 1970-talet. Pappans rätt är så stark, ibland FÖR stark (tänk sådana fall där Tintin-fallet är toppen på isberget).

Även de mest olämpliga pappor får åtminstone umgängesrätt, ibland till och med obevakat umgänge trots att de redan varit våldsamma mot barnet alternativt utsatt det för sexuella övergrepp. Det har till och med varit vanligt (vet inte om det är det längre med vår nuvarande vettigare regering) att utlänningar som dömts för brott mot de egna barnen, har fått slippa utvisning FÖR BARNENS SKULL! För att det anses att umgänget är så viktigt, trots att barnen är livrädda för pappan och inte skulle önska något hellre än att han utvisades för gott.

Därför kan man vara säker på att en pappa som inte har någon kontakt med sina barn sedan förr antingen skiter i dem eller har gjort något MYCKET olämpligt mot dem. En sådan man ska inte avlas på mer.

Tänker mig att barn under fem år fortfarande inte är färdigstöpta, så de kommer ganska enkelt att acceptera den nya föräldern som "förälder"? Att vara någon slags plast-pappa låter annars ganska negativt. Dessutom vet man ju per definition att frun tar barnens sida före mannens i alla frågor, så man har ett dåligt förhandlingsläge om man är missnöjd med något i just det hemmet.

skulle personligen aldrig göra det. känns som man tar på sig mer än vad som behövs.

Personligen skulle jag aldrig gå in i en relation med någon som redan har barn. Risken finns också om mamman har en dotter i tonåren att denne ser den nya fadersgestalten som en potentiell sexpartner.

Du menar tvärtom här va? Det är väl inte dottern som bestämmer vem mamman är ihop med?

Finns hur många simpar som helst som gör det. För dom är en trasig kvinna bättre än ingen kvinna alls.

Det är simparna som är trasiga.

Simpar som tar hand om en annan kvinnas barn hoppas på att få en ny unge med henne själv. Det kan han i många fall glömma. Hon bara utnyttjar hans plånbok och barnvakten